Alice: Madness Returns

Jag är definitivt inte sen till festen. Det var faktiskt ett tag sedan jag spelade igenom detta förbisedda och underskattade lilla underverk. Men det går inte att undvika att jag tycker fler spelare där ute borde upptäcka detta på nytt innan det glöms bort och hamnar i skymundan för alla stortitlar som sprider sig ut i våra konsoler som en löpeld.

Alice: Madness Returns är genomgående en fröjd för ögat. Visst finns det en och annan skavank här och där rent grafiskt, men samtidigt är dessa petitesser inte något som är tänkt att man ska lägga allt för stort fokus på, när helheten är så makalöst dekorativ i övrigt. Det känns som att ta sig igenom stora målningar av surrealistiska tillställningar i ett färgsprakande hav som näst intill verkar bottenlöst. Designen är med andra ord fantastisk.

Jag visste egentligen inte riktigt vad som skulle vänta mig när jag valde att lägga nävarna på detta spel. Jag är i själva verket inte så mycket för plattformskonceptet, som utgör den största grunden i det här spelet. Men det var någonting som lockade mig redan vid första ögonkastet utan att egentligen veta vad det var för något. Jag hade heller aldrig spelat föregångaren, och visste inte så mycket om det, förutom att det var en mörk tolkning av Alice i Underlandet.

Förutom plattformsdelen så bjuder Alice: Madness Returns på så mycket mer, även om det inte är revolutionerande på något vis. Det är ett simpelt hack n' slash med en kökskniv, samt möjligheten att bland annat peppra sönder dina fiender bokstavligt talat med något så originellt som en pepparkvarn.

Banorna är stora, dock lite för stora i min och många andras mening vilket kan leda till en lite repetitiv känsla i din framfart, men däremot är banorna istället väldigt varierande i både miljö och upplägg, vilket stärker upp intrycket i slutändan. Det börjar i en vacker skog som sedan tar dig till ett industridoftande område, och vidare till luftburna korthus och leksaksland med mera. Ibland kan det även kännas lite rörigt och vilseledande, men med Alice egenskap att krympa sig själv kan man på så sett få vägvisning genom dolda symboler och pilar som antingen leder dig i rätt riktning eller till gömda skatter och hemligheter.

Man kunde också kanske önskat lite mer från sina motståndare som ter sig lite väl enformiga i variation. Men inte sagt att det bjuder på en och annan överraskning då och då runt hörnet. Det är trots allt ganska skoj ändå att slå dem sönder och samman.

Under äventyrets gång har du även möjligheten att förbättra vår hjältinnas egenskaper genom att samla på dig tänder i ordets rätta bemärkelse, som du sedan byter in mot uppgraderingar till ditt vapenarsenal.

Det här är sannerligen ett mörkt och vuxet spel. Att förvandla underlandet till en brutal och blodig saga är ett briljant tilltag som passar som handen i handsken. Och Alice är en plågad och vilsen själ som tampas med svåra minnen med allt från barnhem till dårhus och har lite problem med att avgöra vad som är verkligt eller inte. Så din uppgift är att guida henne igenom det vridna underlandet för att få rätsida på saker och ting. Frågan är bara om du har vad som krävs.