Journey

Jag ser en öken. Nej, jag ser en öken och karaktären jag spelar. Jag vet inte vad jag är för något, och jag vet inte vart jag är någonstans. Jag vrider kameran så den riktas upp mot en kulle. Jag går upp för kullen och när jag närmar mig toppen ändrar kameran fokus mot ett berg i horisonten. Jag vet att det är mitt mål, och att min resa börjar här.

Journey är inte som alla andra spel. Journey är mer som en upplevelse. Istället för att erbjuda blytunga aktionsekvenser eller perfekt plattformshoppande så erbjuder Journey ett helt unikt sätt att berätta en historia.

Journey är ett väldigt svårt spel att recensera då det finns för mycket att täcka. Men jag kan börja med grafiken som är det snyggaste jag någonsin sett i ett spel. Här erbjuds inte verklighetstrogen grafik utan här erbjuds vacker grafik som skulle kunna vara hämtad från en tecknad film. Ibland är grafiken så vacker att hakan ramlar ner i golvet. Designen på exakt allt i spelet är perfekt, och jag skulle aldrig kunna tänka mig att det skulle kunna se ut på något annat sätt.

För att göra upplevelsen ännu bättre har ThatGameCompany fixat ett av världens bästa soundtrack signerat Austin Wintory. Musiken är såpass bra att jag med enkelhet skulle kunna säga att den hamnar rakt in i min topp 10 lista. Det känns som att de gjorde spelet på hans soundtrack.

Men vad gör man i spelet? Jo, man styr sin figur och letar upp symboler som gör att man kan flyga. Ju fler av dessa symboler du har samlat ihop desto längre blir din mantel, och ju längre din mantel är desto längre kan du flyga. Banorna är väldigt varierade och ingen bana är den andra lik. Inledningen är ganska simpel med vanliga plattformshopp och introduktion till hur man flyger. Man får även besöka andra platser förutom öknen, och det är dessa platser som är de bästa.

MINDRE SPOILERS!
Spelets bästa bana, som är under vattnet, fast samtidigt inte, är ren spelmagi. Här leker utvecklarna med din fantasi och får dig att glömma bort att du inte är under vattnet flera gånger. Här finns det bland annat stora fiskar, sjögräs och maneter som simmar runt i luften. Den här banan är helt otrolig och är lätt ett av mina bästa spelminnen. Spelets sista del är även den helt fantastisk. Där man får bestiga berget. Den är både känslofylld samt perfekt utförd. Här får man verkligen en känsla av hopplöshet man inte får särskilt ofta.
Spoilers slut!

Spelet har även ett av de mest briljanta multiplayerlägena jag någonsin skådat. I Journey kan du möta andra spelare. Det står inte ett namn ovanför den andra spelarens huvud så du vet inte vem du kör med. Ni kan samarbeta på många olika sett men ni kan inte prata. Därför måste man hitta andra sätt att kommunicera på. Om man trycker in cirkelknappen så ger gubben man kör ifrån sig ett litet ljud. Dessa ljud kan användas på många sätt inom spelet men kan även användas för att kommunicera med sin främling. Det hela slutar med att man sitter och försöker prata i långa stunder när man går runt i öknen och letar efter symboler.

Första gången jag klarade ut Journey var jag chockad över hur bra spelet var. Jag satt bokstavligen helt still i soffan och bara stirrade in i tv:n första gången jag kollade igenom eftertexterna. Jag hörde musiken, jag såg min resa baklänges. Jag bara satt där, utan att tänka. Förra gången någonting sånt hände var när jag klarade ut Shadow of the Colossus, och det säger ju en del.

+
Väldigt vacker grafik, väldigt vacker musik, väldigt bra berättat, väldigt bra onlinestöd, otroligt bra genomfört.

-
Lite kort kan man tycka.

Grafik: 10
Ljud: 10
Spelbarhet: 10
Hållbarhet: 8
Totalt: 10/10

Årets spel 2012