Svenska
MEDLEMSRECENSION

Max Payne 3

Nio år av längtan efter att få återse herr Payne. Nio års väntan för att se vad Rockstar kan göra, som Remedy aldrig gjorde. Nio år, för att få se hur Alvedon-knarkaren passar i Breaking Bad-frilla. Så, hur klarar sig Max i soliga Brasilien?

Utannonseringen av Max Payne 3 kändes ungefär som julafton, en gång i tiden. Spelserien som hade en av de roligaste spelmekanikerna någonsin, nu under utveckling av killarna som skapade GTA och som släppte spelen när det var färdigt, inte när storebror med plånkan vill ha utdelning.
Det kunde helt enkelt inte bli annat än perfekt. Att jag då endast var 14 år kan ha förklarat varför jag var så naiv.

Max Payne, nio år efter incidenten med den förföriska Mona Sax, mår verkligen inte bra. Han har fortsatt ner i avgrunden, och lyckas tydligen hålla sig flytande genom att titta längst ner i glaset och se om han inte glömmer allt som har hänt honom om han bara tar en liiiiten klunk till. Tydligen är polisen så generösa att du kan gå i pension innan du är 40 och ändå utan problem få tillräckligt med sprit varje dag tills din lever ger upp. Vilket inte verkar vara alltför långt borta för herr Payne.
Med lite hjälp av en gammal kollega lyckas dock Max ta sig på fötter igen. Efter att ha blivit räddad från att få ett tredje ögonhål så bestämmer sig Max att följa med denna kompis söderut för att tjäna lite pengar som livvakt åt politiker med för mycket pengar och för många fiender.

Ett tag in i kampanjen börjar Payne-älskaren i mig frukta att ombytet av miljö och avsaknaden av en trench i högsta kvalité kommer att vara spelets undergång. Vilket det till stor del är.

För om det inte varit för James McCaffrey och några flashbackscener så hade detta inte varit igenkännbart som Max Payne. Visst, vi kan fortfarande slänga oss i slow motion, och Max är lika cynisk som alltid. Men vad Max vill är inte viktigt längre, nu är han bara en anställd. Ingen hämnd som driver honom, ingen Mona som får honom att vilja mörda utav beslutsångest. Nej, den Max vi möter i det här spelet har gått från en av de bästa anti-hjältarna någonsin till en enmansarmé, vars enda riktiga motivation ligger i att göra det jobb han var anställd för, utan tanke på egen hälsa. Nej, det här är inte längre den Max Payne jag har känt i tidigare spel. Tyvärr.

Något som fortfarande är intakt (förbättrat, i viss mån) är bullettime. Mekaniken återvänder och är nu bättre än någonsin att gå in i ultrapid och fylla brasilianare med bly är otroligt underhållande. Tillsammans med det otroliga animationsarbetet och ett flyt som är oöverträffat i tredjepersonsskjutare så är gameplayen fortfarande så kan jag viss del förlåta Rockstar för deras misshandel av Max. Känslan du får när du hoppar från ett vattentorn och skjuter dussintals fiender i luften är mäktig. Tillsammans med några andra nödvändiga uppdateringar, som coversystem och ett nytt inventory-system, så känns Max Payne 3 väldigt fräscht i en marknad där skjutspel känns ungefär lika originellt som Kalle Anka på julafton.

Efter att ha klarat av den överraskande långa kampanjen på runt 12 timmar så finns det nu även en multiplayerkomponent. Här finner vi några kreativa spellägen, där storyn försöker vävas in. Tyvärr funkar det inte så otroligt bra, och redan ett halvår efter spelets släpp så finns det sällan mer än tusentalet spelare online på PC. Vilket känns tråkigt, med tanke på att den faktiskt är väldigt balanserad och ganska underhållande.

För att försöka hålla någon sorts objektivitet till texten och inte ge spelet en tvåa så väljer jag att bortse från att detta är ett Max Payne-spel. Röstskådisarna är utmärkta, grafiken imponerar och gameplayen är lika underhållande som alltid. Men storyn är överdriven, ologisk och ganska tråkig. Nej, om Rockstar ska insistera på att göra ett spel som inte fokuserar på Max Payne, så ska det inte heta Max Payne. Med cutscenes mellan var trejde rum och en protagonist som tappat sin karaktär, så känns detta mer som Metal Gear Payne än något annat.

Samlat betyg: 6.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10