Svenska
MEDLEMSRECENSION

Medal of Honor: Warfighter

Då var det äntligen dags för oss som väntat på uppföljaren till ett av 2010's allra bästa krigsspel. Kommer EA och Danger Close återigen berätta en fantastisk krigstolkning, eller kommer det hela tillslut bara handla om vilket spel som hamnar först ut på marknaden?

EA började spelhöstens FPS-jippo med ett mycket efterlängtat Medal of Honor: Warfighter. (som förövrigt har en riktigt tråkig titel. Namnet Warfighter känns bara... chansartat.) Fast nu lägger vi det ämnet bakom oss, och istället fortsätter med själva spelet. Det verkade långt på förhand som att Warfighter verkligen kunde bli något alldeles extra, då EA och Danger Close fick väldigt mycket uppmärksamhet när det visade sig att de höll på med vapenförsäljning. Det verkade lite misstänksamt, och egentligen tror jag att spelet behövde uppmärksamhet, för någonting var ju fel. Eller?

Jag tror problemet var helt enkelt att spelet släpptes ut för tidigt på marknaden. Det kändes riktigt framstressat och rushat. Spelet var inte färdigt, och det behövde mer tid. Kampanjen var fylld med en massa buggar och problem som hade behövts fixas, men istället sket EA i att få spelet klart och det räckte att spelet var spelbart. Nog är det spelbart, helt klart. Och helt värdelöst tycker jag inte att spelet är, men det kunde ha blivit mycket bättre. Istället blev jag väldigt besviken.

De flesta av er vet om att jag såg extremt fram emot det här spelet. Det var nog det spel jag såg allra mest fram emot under hela 2012. Spel som Dishonored, Spec Ops: The Line och Far Cry 3, visst. De alla såg jag också fram emot. Fast inget toppade Warfighter. Så mycket såg jag fram emot det. Många såg säkert spelet som en i mängden, och ett försök till att locka över Call of Duty spelarna till EA's spel istället. Eftersom spelet fokuserar mycket på snabba, intensiva slag på små banor. Det är mycket möjligt att EA tänkte så, fast jag kände på mig att Danger Close är smartare än så. För de vet vad de håller på med, och det märks ganska ofta i Warfighter. Det handlar inte bara om att skjuta sig igenom allting. Alltid.

Det märks väldigt tydligt hur ambitiösa Danger Close är. De försöker berätta på ett unikt sätt spelets story genom att använda realistiska scenarion. Producenterna brydde sig, och de ville berätta en bra story. För det mesta så utfördes det någorlunda bra. Men det kändes samtidigt som en konstig blandning mellan realism och fiction. Ett par karaktärer och valen som huvudrollen var tvungen att göra kändes realistiska, även några av slagen som man fick delta i. Men sen fanns det den andra halvan strider och den andra halvan karaktärer som kändes mer eller mindre som påhittade, skäggiga Hollywood-hjältar.

Storyn känns som sagt... väldigt ojämn, men vad handlar det om då? Ni som spelade föregångaren kanske kom ihåg Tier-1 operatören Preacher. Han är nu spelets fokus, och han har ett beslut han måste göra. Han får välja att stanna hemma och ta hand om sin familj, eller packa ihop väskan och åka tillbaka till frontlinjerna och riskera sitt liv igen. Det hela utförs inte dåligt, för att vara helt ärlig. Man får se hans val han gör, och varför han gör det. Och det märks att Danger Close försöker med djupare känslor den här gången. Men det görs på ett så hoppigt sätt att det blir svårt att påriktigt försöka få medkänsla för honom. Tro mig, mot slutet så görs det på rätt sätt, men då är det redan försent.

Vad menar jag med det? Och vad menar jag med att det är hoppigt? Jo, jag kommer till det. För det första så får man spela ur Preachers synvinkel den här gången. Och eftersom det verkar vara en trend nuförtiden att storyn drivs via flashbacks, så hoppade Warfighter in i flashback-trams-tåget, och hela spelet förklara via Preachers tidigare insatser som Tier-1 operatör. Det är det här som förstör en hel del, eftersom det blir hoppigt mellan alla platser man besöker. Man åker dit, skjuter lite, sen en laddningstid. Och så håller det på från början till slut i ett 5 timmar långt spel. Och där är det en till sak som föregångaren gjorde bättre. Där var hoppen logiska, här känns det bara tramsigt för det mesta. Men man blir van med det ganska fort ändå, så det är inte så att det kommer störa dig alltför mycket.

Spelet inleds med ett typiskt, Call of Duty inspirerat träningsuppdrag där man får lära sig kontrollen och hur det hela fungerar. Kontrollen är tack och lov väldigt simpel och det känns som en förbättring från föregångaren. Och tacka vet jag Frostbite 2.0 som får spelet att både se och låta bättre.

Det brinner och sprängs överallt. Och där springer man och funderar för sig själv hur man hamnade i hela smeten. Och ja, grafiken är väldigt snygg. Ljuseffekterna är bland de bästa jag sett inom spelväg, och det hela håller hög klass. Spelet i överlag ser bra ut rent grafikmässigt, men det är inte felfritt. Det är när man börjar upptäcka saker som de ganska bleka texturerna och detaljer på soldaterna, som man börjar förstå att spelet inte kunde nå upp i samma standard som till exempel Battlefield 3. Plus att frame-raten lider något extremt i det här spelet. Ibland kan det landa på kanske 30-25 bilder i sekunden, men när det händer för mycket på samma gång så kan det krascha ner på 10-15. Och det är verkligen ett stort problem, speciellt i Multiplayern.

Resten av storyn känns annars inte speciellt minnesvärd. EA och Danger Close försökte få spelaren att känna igen sig, så det nästan blir som om de försöker hindra dig sig själva från att göra något unikt. Vi har det typiska smyga-i-mörkret uppdraget. Vi har jaga-misstänkt-igenom-stad uppdraget. Ja, i princip alla uppdrag är saker vi har sett innan, i andra spel. De försökte få spelet att efterlikna Modern Warfare 3, vilket märks ganska tydligt med miljövalen och speciellt allt hoppande mellan länderna. Men här så blir det nästan fånigt, för de har utformat banorna på ett sätt som begränsar spelarens möjligheter. Man måste spela enligt spelets regler, och om man försöker tänka själv och kanske smyga bakom fienderna, så dör man. Genast. Det finns ingen kreativitet alls.

Problemet med fienderna är också den att de alltid försöker pricka dig. Hur än det verkar, så är det bara dig de vill döda. Det kvittar om dina kamrater står två meter ifrån fienden. Du kan lika gärna vara trehundra meter bakom dina kamrater, samtidigt som du står bakom skydd. De försöker bara skjuta dig. Det är ungefär här man börjar förstå att de borde ha behövt mer tid att finpolera spelet. Det behövde det, rejält. Men EA var tyvärr helt desperata, och behövde konkurrera med höstens storspel. Så Warfighter fick bli en ofärdig produkt. Kampanjens begränsningar är seriöst helt sanslöst frustrerande, men tack och lov så blev det bättre mot slutet då man fick åtminstone lite större yta att leka på. Men det existerar ju redan tonvis med andra buggar, så det räddar knappast resten av kampanjen.

Det fanns dock delar som jag tyckte om. Jag minns en sekvens som gick ut på att åka runt i ett villaområde i en bil. Man försökte ta sig ut därifrån, utan att bli upptäckt av fiendens fordon. Det gällde taktiskt tänkande, och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag hade riktigt roligt med den här delen. Jag tyckte till och med om de scenarion som man redan fått uppleva i andra spel, som de typiska jaktbanorna, eller när man smög runt på en stor båt med endast pistol. Det var delar som jag faktiskt tyckte om. I överlag dock, så kändes Warfighters kampanj väldigt fantasilös och ofärdig.

Som jag sa innan, så är det lite oklart om spelet försöker vara realistiskt eller inte. För det känns realistisk, för det mesta. Hur man hanterar sitt vapen till exempel, är bland det bästa jag sett inom militärspelgenren. Man bär på samma gevärfrån banans början till slut, och när man får slut på ammunitionen så ber man bara sin kamrat om mer, precis som på föregångaren. Jag gillar det här systemet. Det lär en att ta väl hand om sitt vapen, och om du vill plocka upp fiendens vapen så får du även göra det. Men du kan endast bära det tills ammunitionen tar slut, eller om du vill byta tillbaka till ditt vanliga vapen.

Hursomhelst så blev jag milt besviken på spelets Single Player kampanj. Den hade potential att bli riktigt bra, men det hela blev istället ett ofärdigt koncept med tråkigt strukturerade banor, med alltför många problem för att det skulle bli minnesvärt. Jag tror att ordet generisk passar perfekt in här, eftersom det tyvärr är det vi fick. Storyn var helt okej som bäst, men det hade inte samma effekt på mig som föregångaren. Det fanns en välgjord relation mellan alla soldater, och Danger Close vet mycket väl hur det hela fungerar eftersom det bevisades i Medal of Honor från 2010. Jag tror jag glömde berätta att spelet hade en bad guy, fast det är inte så speciellt svårt att glömma eftersom den här skurken inte tillför något alls till berättandet. Man ser bara på honom att "Ja, han är ond, och farlig, för det kan man se på hans ansiktsuttryck eftersom han aldrig ser glad ut. Oj vad ondskefullt." Nej, nej, det är inte så skurkar fungerar. Den här killen är bara en typiskt fjant pajas med ett oklart motiv till hans odåd. Jag hade varit okej med den här snubben, om han inte hade blivit porträtterad som en typisk skurk. Och det är exakt det spelet gör. De försöker få honom att se ut som en ond jävel som man ska hata. Han skjuter folk, för han är ond. Han visar ingen nåd, för han är ond. Det påverkar mig inte ett dugg. Och det hela känns också bara förvirrat och påtvingat.

Om vi istället ska gå över till Multiplayern så vill jag bara notera att musiken i huvudmenyn gjorde mig verkligen glad. En nygjord "Heroes abroad" passar perfekt in i spelets tema, och jag trodde helt ärligt inte att den låten skulle få något utrymme i Warfighter. Musiken i sin helhet tycker jag är mycket bra.
Efter en ganska mager kampanj så var det dags att börja dräpa folk med tomahawk på spelets Multiplayerläge, som jag kan säga med glädje var det som räddade spelet från ett unket betyg.

För att få det kort så, ja. Spelet räddades tack vare Multiplayern. Och det är väldigt ironiskt faktiskt. Eftersom det var kampanjen som jag hoppades på skulle bli spelet höjdpunkt och att Multiplayern endast var där som en liten bonus. Precis som med föregångaren, fast nu var det istället tvärtom. Nu kändes istället Multiplayern mycket mer välgjord och sannerligen mer underhållande än vad jag hade förväntat mig.

Många brukar säga att Warfighter är som en mix mellan Call of Duty och Battlefield. Det tycker inte jag, för det är inte alls så det känns. Ändå fast jag tror att folk menar att det är tighta, lagbaserade strider på minimala banor. Fast det känns lite mer eget. Det både spelas och känns som ett helt eget spel, och jag kan säga att vapenkänslan inte alls känns som något annat spel jag spelat tidigare.
Multiplayern är dock långt ifrån felfri, då det förekommer väldigt mycket problem trots att Danger Close släppte en monsterpatch när spelet släpptes. Frame-raten är som värst på de intensivaste slagen, och det blir svårt att undkomma det då det också blandas in lagg, då extrem input-lag förekommer. Det är dock för det mesta det tekniska som drar ner på helhetsintrycket. Ljudet är också ett av problemen då det inte ens fungerar hälften av tiden. Ibland dör ljudet helt på vapnet, och sekunden efter så smäller det till ordentligt när du börjar skjuta igen.

Men det hindrar mig inte från att ha roligt med spelet. Jag känner att jag hela tiden har kontroll över situationen, och tack vare den smarta Fire Team funktionen, så kan man lätt se var sin kamrat håller hus. För det är viktigt att samarbete med sin polare, då man behöver honom om man t.ex. får slut på ammunition. Det fungerar ungefär som på kampanjen, man fyller på sitt vapen genom att röra vid/krama (hehe) sin kamrat.
Man kan även detaljerat skräddarsy sitt vapen, trots det irriterande menysystemet. Det finns 6 olika klasser att välja mellan, men jag har inte tänkt gå igenom alla, bara de som jag föredrar att använda. Spec Ops klassen använder jag om jag vill spela snabbt. Jag kan effektivt röra mig igenom banorna och tystlåtet pricka fiender med ett kompakt vapen. Jag använder också alltid ljuddämpare, och då blir det dubbelt så roligare att ta ut sina fiender. Assault och Demolition är två klasser jag oftast använder vid lagbaserade strider, såsom Hot Spot. Hot Spot går ut på att antingen skydda, eller attackera slumpmässigt markerade bombplatser. Den som skyddar eller spränger tre av dessa bombplatser vinner. I det här spelläget tycker jag att Demolition -klassen är bäst, då de har möjligheten att ha tjockare pansarskydd, som du kan aktivera genom att dra ner en mask för ansiktet. Du kan också planta eller desarmera bomber fortare.

Alla klasser har unika möjligheter som de kan utföra. Assault -klassen har tillgång till en granatkastare. Spec Ops klassen kan se igenom väggar i ett par sekunder, osv. De andra klasserna är Point Man, Recon och Heavygunner, och alla är ganska mycket situationsbestämda. Fast det kan oftast vara svårt att bestämma vilken klass som är smartast att använda för varje bana, då banorna känns väldigt konstigt strukturerade. De är väldigt svåra att känna igen, och det finns gott om gömställen för lömska campers. Det här är också en sak som de borde ha finslipat på, Multiplayerbanorna. Visst, alla banor är inte helt hemska, men de som är det är verkligen frustrerande då man kan ofta fastna på objekt som man inte kan ta sig bort från. Så då slutar det med att man blir nedskjuten av fiender.

Men i sin enkla helhet så tycker jag om Multiplayerläget i Warfighter. Det lyfte spelets helhetsintryck och jag känner på mig att jag kommer fortsätta spela det en längre tid framöver. Det uppmuntrar mig ständigt att köra vidare, då det är roligt att pröva på olika vapen, för varje fraktion. Det finns massvis av olika special styrkor att välja mellan. Bland annat svenska SOG, och det är extra roligt att äntligen höra soldaterna prata svenska i ett modernt krigsspel. Hela grejen med fraktioner är roligt, trots att det inte riktigt tillför något rent spelmässigt. Det bara finns där för den som vill, och jag gillar den idén.

Banorna är som tidigare sagt väldigt små, och det resulterar i väldigt tighta strider. Men det känns på något sätt annorlunda eftersom det tar bland annat lite längre tid att ladda om sitt vapen. Det är inte lika galet då, och det blir istället mer taktiskt. Man får bestämma när det är smartast att ladda om sitt vapen, och när man ska avvakta. Spelet belönar återigen spelaren med "Score streaks" som ger spelaren tillgång till två alternativ. Man får välja att stöda laget eller vara offensiv för sitt eget bästa. Alla klasser har klassbaserade Score streaks, som t.ex. om du är Demolition snubben så får man tillgång till alla feta grejer såsom raketgevär, granatkastare och allt det explosiva.

Jag tror att i slutänden att det hade blivit betydligt bättre rent spelmässigt om de hade fått lägga mer tid till at finpolera både kampanjen såsom Multiplayern. Men jag har så hysteriskt roligt med spelets Multiplayer så jag kan inte sluta spela. Spelet får en att fortsätta, då det är väldigt belönande och tillfredsställande. här kan mycket väl vara det roligaste Multiplayerspelet 2012, trots de buggar och andra problem som existerar. Jag har för mig att PC versionen ska fungerar måttligt bättre. Då det kan fixa frame-rate problemen som spelet lider av.

Medal of Honor: Warfighter var en ofärdig titel som tyvärr släpptes ut alltför tidigt. Det fanns påtok för mycket problem för att spelet ska kunna kallas för en färdig produkt, men för vad det är så är jag glad att jag skaffade det. Om du är ute efter intensiv Multiplayeraction, då kan det vara värt att testa. Men om du är helt less på den här typen av spel, då är nog det inget för dig. Jag kommer fortsätta att spela Warfighter. För vad det är så är det underhållande nog, och det räcker.

Om du är istället ute efter en mycket bättre story, så rekommenderar jag Danger Close's första Medal of Honor från 2010. Det var en story baserad på verkliga händelser, med många känslosamma ögonblick och en realistisk syn på situationen nere i mellanöstern. Det var ett spel som påverkade mig rent emotionellt, och det har ett av spelvärldens allra bästa spelslut, någonsin. Om inte det allra bästa.

Heroes Abroad

_Cpt. Price

Format: PlayStation 3

[Grafik] 7
[Ljud] 8
[Spelbarhet] 7
[Hållbarhet] 6

[Plus] Underhållande Multiplayer med mycket samarbete, trevlig ljussättning, simpel spelkontroll, grym musik

[Minus] Dåligt strukturerat, känns ofärdigt, fantasilös kampanj, mycket buggar

Samlat betyg: 6.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10