Svenska
MEDLEMSRECENSION

Shadows of the Damned

Skrivet av: Noire   2013-01-22

Garcia en stenhård tatuerad demonjägare. En latino med en rapp tunga och en lika rapp sidekick i form av ex Demonen Johnson. Jag har kämpat mig igenom helvetet tillsammans med dessa två sköna dudes. Bara för en brud. Men inte vilken brud som helst.

Shadows of the Damned är ännu ett spel utav Suda Goichi (mer känd som Suda 51) och hans Grasshopper Manufacture. Men denna gång får han sällskap av en annan välkänd spelmakare. Ingen mindre än Shinji Mikami. För er som inte vet vem det är så är han hjärnan bakom en rad utav Capcom klassiker. Bland annat Megaman och Resident Evil. Shadows of the Damned är verkligen en blandning utav dessa två giganter. Man har Sudas "punk" känsla samtidigt som man får en rejäl dos utav Mikamis Action Thriller känsla. De hade ju tidigare jobbat med Killer 7 och blev goda vänner. Resultatet blev Shadows of the Damned.


Shadows of the Damned:s protagonist heter Garcia Hotspur. En tuff demonjägare med en latino attityd. Garcia är en tuff latino som gärna visar upp sina skills när han får chansen. Tillsammans med ex-demonen Johnson gör han livet surt för helvetets invånare under sina ekipager. Johnson är en snubbe med en skön brittisk dialekt. Johnsons mest underliga karaktärsdrag är inte dialekten utan det är att han är Garcias vapen. Han kan förvandlas till en motorcykel, fackla och en rad diverse skjutvapen. En dag så får helvetets "sexögdade" boss Fleming nog. Han kidnappar Garcias flickvän Paula och för bort henne till helvetet. Garcia följer efter för att rädda sin kära Paula.

Nej det är inte Zelda. Inte Mario heller. Men visst vi kan kalla det för ett The Legend of Mario Evil. Det är den gamla utdragna och uttjatade historian igen. Med en hel del mer groteska scenarion. När jag för första gången såg trailern fick jag med en gång Resident Evil 4 vibbar. Vilket stämde när jag väl fick min chans att spela spelet själv.

Spelet påminner en hel del om Resident Evil 4. Kontrollen är nästan identisk. Det är samma kameravinklar som i Resident Evil 4. Något som Mikami högst troligtvis tog med sig ifrån sitt mästerverk.

Spelet har en skön atmosfär. När du väl har tagit dig in i helvetet får du se att det inte är som du hade föreställt dig. Helvetet har hus och gator. Butiker och affärer. Shadows of the Damneds helvete har även väldigt mycket mer. Portvakterna i helvetet är skräckinjagande om du är en småbarns förälder, de är nämligen stora bebis skallar på en dörr. För att passera dessa så måste Garcis köra ned en godbit i deras käft. Men det är inte direkt samma snacks som vi vanliga dödliga suktar efter. Det som de suktar efter är oftast något utav följande: ett öga, en hjärna och här kommer den bästa .........jordgubbe.

Varför just jordgubbe? Jo för det är en delikatess i demon världen. Jordgubbar består nämligen utav nedmalna tungor. Det finns även annat konstigt. Gethuvuden är ljuskällor. Då och då i spelet kommer en till en plats som är omringad i mörker. För att bli av med mörkret måste spelaren hitta en ljuskälla. Hur görs det då? Spelaren skjuter ett lightshot med Johnson på ett gethuvud som oftast hänger på en vägg.

Det sker en hel del intressant i början utav spelet. Spelaren får se en hel del skruvat och stört men det är nästan alltid humor med i bilden. Johnsons och Garcias ständiga diskussioner om det ena och det andra är väldigt intressanta och roar en. Det märks tidigt att det har lagts stor fokus på storyn i spelet. Vilket är den starkaste aspekten i Shadows of the Damned. Storyn är fängslande från början till slut. Har man gillat någon utav de tidigare Suda spelen så kommer man nog hitta en hel del att gilla i Shadows of The Damned. Dock så håller inte kontrollen samma nivå som resten utav spelet.

Siktet var inte direkt klockrent. Men fienderna var inte direkt de smartaste vilket ledde till att siktet det var inget jag störde mig på direkt. Då de flesta fienderna endast hade en eller två attacker. Det andra var att spelet inte alltid reagerade på knapptrycken. Många gånger blev jag frustrerad när jag är mitt i en strid och spelet bara ignorerar att göra vissa saker. Oftast så var det vapenbyten som det inte alltid reagerade på som den skulle. Det andra var när du behöver hålla in R1 för att springa. Flera gånger fick jag upprepa kommandot innan jag fick Garcia att göra som jag ville.

Fienderna i spelet var inte direkt varierade heller. Du stöter på nästan samma fiender konstant med några enskilda minibossar. Svårighetsgraden i spelet var inte direkt vad jag hade väntat mig. Demon Hunter svårighetsgraden blev det för min del och den var inte direkt skräckinjagande. Spelet innehåller en hel del pussel. Men oftast är det större fokus på att skjuta. Pusslen är dessutom även de lite smått enformiga. Men de håller en fortfarande sysselsatt.

Spelet var en positiv upplevelse för min del. Det viktigaste av allt var att det var underhållande från början till slut. Man ville gärna veta vad som skulle ske med Paula och vad för bisarr boss skulle bli av med skallen härnäst. Musiken i spelet var väldigt bra och äventyret hade en bra längd. Gillar du de nyare Resident Evil spelen får du inte missa Shadows of The Damned.

Medlemsrecensioner7
Samlat betyg: 7.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10