Call of Duty: Black Ops 2

Äntligen är det över... för den här gången, ska kanske tilläggas. Efter månader av tragglande är nu Call of Duty: Black ops 2 slutfört och betyget? Det här är inte bra, så det får vad det förtjänar 4/10.

Nej, det är ingen mening att hymla. Black ops 2 är, enligt min mening, Activisions - om inte det största, så åtminstone ett riktigt rejält satans bottennapp. Det tråkiga i detta är inte att de misslyckats med att göra ett roligt spel. Det kan hända de bästa. Ett par misslyckanden i protokollet bör de flesta yrkesverksamma människor ha för att kunna relatera till vad som funkar och vad som inte gör det, skilja glädje från sorg och svart från vitt.

Men för att skilja på äpplen och päron, handlar alltså inte det här misslyckandet om något annat än utförande och om idéer. Det blir snabbt uppenbart att Treyarch har slut på idéer och visst, jag ska inte vara för hård mot dem. De har en och annan idé som de försöker använda som ny krydda till deras "koka soppa på en spik-recept". I det här fallet heter det Strikeforce, ett upplägg som blandar en strategisk helhetssyn med fps. Det är ett bra försök till förnyelse och jag tror mig förstå vad de är ute efter, men det hela skapar en känsla av splittring. En idé som det inte fanns tid att utveckla fullt ut, tyvärr. Kanske till Black ops 3.

Annars är det som vanligt när Treyarch gör Call of Duty. Där finns en av spelvärldens bästa kontroller, om inte världens bästa. Det finns ett zombieläge och en stabil multiplayer med mängder av perks som denna gång går att kombinera på diverse olika sätt. Inte minst för att jämna ut glappet mellan hög- och låglevlade spelare. Men även för att kunna sätta egen touch på det krigiska jaget och ibland till och med för att gynna samarbete. Samma gamla spelsätt fyller annars den hyggliga mängden banor.
Personligen har jag aldrig gillat Treyarchs flerspelsbanor. De saknar det där lilla extra som gör att jag fortfarande kan ryckas med i Modern Warfare 2 ett par timmar då och då. Det är å andra sidan inte helt sant. Jag gillar multin i World at War otroligt mycket, men annars? Nej... Och saken är den att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är.
Banorna känns lite som de där bilarna i Need for Speed som saknar tyngd. Men här är den försvunna tyngden - själlöshet.

Grafiskt och tekniskt så är spelet egentligen inte bättre eller sämre än det första Black ops eller Modern Warfare 3. Vad det dock är, är följande: Call of Duty: Black ops 2 är betydligt mer grafiskt explicit än sina föregångare. Det är helt horribelt blodigt och våldsamt och jag tänker att det måste vara ett uttryck för spelutvecklarnas brist på idéer. Ett försök att chocka etablissemanget för extra åsiktsreklam och få luttrade spelare att lyfta på ögonbrynen. Här har vi också en annan del av varför jag haft svårt att komma igenom kampanjen. Allt som händer känns så omotiverat och när hjälten sätter sig bakom spakarna på ett toppmodernt flygplan blir det så klichéartat att det hela lutar mer åt parodi än den tragedi som storyn försöker förmedla.

Som vanligt i den här typen av spel är kampanjen sekundär. I Black ops 2, läste jag någonstans att de tagit in samma författare som skrivit Christopher Nolans Batman-trilogi (och det första Black ops). Här saknas alltså inte brist på ambition. Historien är en klassisk hämdhistoria som faktisk har ganska mycket gemensamt med senaste Bondfilmen Skyfall. Hur som helst, för att skapa dynamik i berättandet kastas vi fram och tillbaka i historien från dåtid till spelets nutid. Visst, det har sina poänger, inte minst materialmässigt. Men på riktigt, hur kul är det, egentligen?

Så då var vi alltså där igen. Activision bjuder upp till krig i min Xbox 360. Men det känns obekvämt och jag kan inte förmå mig att ha roligt...