New Super Mario Bros. U

I samband med att Nintendos nya konsol Wii U släpptes så hoppade även Mario på nytt in i våra TV-apparater (eller bara kontroll, om man så vill).
Denna gången är det New Super Mario Bros. U som jag ska skriva ner mina åsikter om. Har Nintendo återigen lyckats med ett suveränt spel där den lilla tjocka rörmokaren är huvudperson?

Spelet börjar i vanlig ordning med att Bowser kidnappar Peach och det blir sedan Marios tur att ta tillbaka henne. Svårare än så är det inte och det är inget jag behöver gå in mer djupt på. Ni vet redan vad spelet handlar om.

I vanlig New Super Mario Bros-ordning så kommer du sedan att få hoppa igenom flera olika 2D-banor för att komma tillbaka till slottet där Peach och Bowser väntar på dig. Ingen av dessa banor är den andre lik och de skiftar något otroligt i svårighetsgrad. Under vissa banor har jag varit på vippen att ge upp, medan jag sprungit igenom andra på första försöket.

Efter att du klarat en bana (eller dött många gånger) så kan du, om du vill, skriva något på Miiwerse så att alla andra som spelar spelet eller surfar inne på Miiwerse kan läsa vad som har hänt dig. Du kan även posta en screenshot om du känner för det. Detta är uppskattat och under alla gånger jag har dött har jag fått läsa om andra som upplevt samma utmaning, något som får mig att känna mig mindre dålig.

För man känner sig verkligen dålig när man dör. Spelet ser verkligen ut som ett barnspel och jag är medveten om att det finns extremt många barn som spelar det, ändå dör jag titt som tätt. Detta får mig i vissa stunder att skrika ut min frustration, men jag lugnar mig fort när jag ser folk som skriver att banan är omöjlig.

För den som har problem med spelet (som stundtals är väldigt svårt) kan efter att ha dött flera gånger få en slags hjälp. När du har dött tillräckligt många gånger kommer nämligen en grön kloss att uppenbara sig där du startar. Om du hoppar på denna så kommer Luigi att springa igenom banan åt dig, något som jag själv finner vara jättetråkigt men som jag förstår kan vara hjälpsamt för barn.

Även kvaliteten på banorna varierar otroligt mycket. Vissa banor, såsom den allra första på "isvärlden" samt spelets allra sista bana, är briljant utformande med en utmaning som alltid känns rättvis, medan andra banor, såsom alla spökhus eller alla vattenbanor, bara är olidligt trista och frustrerande.

Men det som störde mig allra mest är ändå att nästan hela spelet hade klarat sig utan gimmicks av alla slag. Det var bara ett traditionellt plattformsspel (enda "gimmicken" är att du kan spela spelet direkt i kontrollen utan att ens sätta på TVn, vilket kan vara skönt ibland) som du spelade på traditionellt vis. Men emot slutet av spelet så börjar det. Då ska du helt plötsligt hålla på och vicka med kontrollen och mina tankar for snabbt tillbaka till Nintendo Wii, en konsol jag snabbt vill glömma. Det passar inte i den här typen av spel, Nintendo, förstå det!

Detta fick mig att i ren frustration slänga kontrollen i backen (den höll, inte en skråma) och stänga av konsolen.
När jag väl lugnat mig någon vecka senare så tog jag mig samman och spelade klart spelet. Trots att momenten där man vickar på kontrollen inte återkommer så många gånger så blev jag ändå besviken i slutet av spelet. Efter ett spel med många roliga och stundtals utmanande bossar så ställs jag emot Bowser och förväntar mig den svåraste av de alla. Men icke sa nicke, Bowser var extremt lätt och jag hade inte några problem som helst att vinna över honom och rädda allas våran älskade prinsessa Peach.

Besvikelsen var enorm. Spelet började riktigt, riktigt bra och för mig som inte spelat något av spelen i New-serien kände att Nintendo kanske äntligen hittat tillbaka till vad som gjorde dem så bra på 64-tiden. Musiken satt som en smäck och en HD-upppiffad Mario var en fröjd att titta på, men sakta som säkert så försvann spelglädjen allt mer och slutet i slutet på spelet spelade jag bara för att ha klarat av det. Jag hade inte alls roligt.

Utöver att spela igenom "storyn" ensam så kan man även spela den med upp till 4 vänner. Dock har Nintendo gjort det så urbota dumt att om man bara äger en Gamepad och en Wiimote så kan den som spelar med Gamepad inte spela med en karaktär och hoppa runt, utan det enda han kan göra är att sätta ut plattformar för att hjälpa sin vän, något som inte är roligt alls. Jag kan inte alls förstå varje Nintendo valt att göra på det viset att man inte kan använda Gamepaden normalt i multiplayer.

Det finns även små utmaningar som du kan göra om du spelar spelet själv. Dessa är väldigt simpla och kan vara allt ifrån att flyga så långt du kan utan att nudda marken till att undvika eldklot så länge du kan. Dessa är till en början ganska roliga, men blir extremt fort väldigt långtråkiga och inget jag vill spendera någon tid med.

Sammanfattat är New Super Mario Bros. U ett spel som börjar riktigt bra, men som faller pladask ju mer man spelar det. Spelet upprepar sig mycket (trots att banorna i grunden är väldigt olika) och för de som spelat tidigare spel ur serien uppmanar jag er att inte köpa spelet, det kommer bli alldeles för mycket av samma sak. När t.om. jag, som inte spelat tidigare spel ur serien, känner att det upprepar sig så är det väldigt illa Nintendo.

Eftersom spelet dessutom har 0 omspelningsvärde så kommer det från nu stå och samla damm i hyllan till den dagen jag säljer maskinen eller någon vän vill spela spelet. Tyvärr, detta var en stor besvikelse.

+ Plus
. HD-Mario för första gången!
. Musiken är briljant
. Vissa kreativa bossar

- Minus
. För mycket av samma
. Värdelöst slutboss
. Tröttsamma gimmicks
. 0 ompelningsvärde