Dead Space 2

Ta skräcken till rymden.
Isaac Clarke måste kämpa mot demens, regeringen och visioner av sin döda flickvän när han utsätts för nya, hemska Nekromorf-attacker.

Det första Dead Space är fortfarande det bästa skräckspelet till PS3:an i min mening, och när både Resident Evil- & Silent Hill-serien rullar i nerförsbacke, så står mitt hopp till fortsättningen på rymdskräckisen. Och visst är tvåan ett väldigt bra spel, även om jag inte tycker det riktigt når upp till första spelets rymder.

I Dead Space 2 har Isaac Clarke förflyttats till rymdstationen Sprawl, hamnat under psykvård och en rätt lång tid har passerat sedan förra gången vi såg vår favoritingenjör hacka sönder Nekromorfs för glatta livet. Spelet har en spännande fortsättning på storyn med många småtwistar, men i stora drag går spelet ut på att fly från rymdstationen och förstöra både monster & den mystiska reliken, "The Marker", på vägen.

Designmässigt är det ett klokt val att flytta handlingen från det trånga gruvskeppet Ishimura till en större plats, som rymdstationen Sprawl är, och den variation som medföljer. Alltifrån rymdgallerian, som får mig att tänka på Bioshock, Unity-kyrkan och dagisavdelningen, allt ger en inblick i hur livet kunde sett ut på rymdstationen om inte alla äckliga Nekromorfs lemlästat eller förvandlat dess invånare på olika sätt.
När man sedan dessutom får återbesöka skeppet USG Ishimura i kapitel 10, täckt med skyddsplast & silvertejp, då jublar jag över Visceral Games idérikedom. Ett snyggt sätt att återknyta till första spelet utan att för den skull kopiera bandesignen rakt av!

Det jag kan tycka är lite tråkigt är att trots den större spelvärlden så känns Dead Space 2 ändå väldigt styrt och enkelspårigt. Det finns inte så många alternativa vägar och det blir en ren korridor-skjutare, fast i öppnare, luftigare miljöer.

Sedan kommer vi till ljudet! Precis som i första spelet är det världsklass på det sätt vilket musik & effekter såsom knackningar, pysande ventiler & väsanden, bidrar till skrämseleffekten och höjer min puls till ett jagat-villebråd-läge. När man smyger förbi hyttdörrarna till rymdstationspersonalen relativt tidigt i spelet och man hör barnskrik, rop & gråt på andra sidan, då får jag kalla kårar på ett sätt som jag inte känt sedan Silent Hills glansdagar!

Något annat som också starkt påminner om Silent Hill, är Isaacs mentala hälsa & sinnestillstånd. Jag upplever samtidigt en problematik i detta, för ju mer Visceral Games ger Isaac en personlighet, med historia, dialoger och psykoser, desto mindre identifierar jag mig med honom, och med distanseringen blir jag också mindre påverkad & rädd.

Spellängden är kanske inte den mest imponerande. 13 timmar tog första genomspelningen och den andra cirka halva den tiden. Multiplayern har jag inte testat.

Dead Space 2 är en bra uppföljare till det mästerliga första spelet och gör EA:s rymdskräckserie till den okrönte kungen bland överlevnadsfasor till PS3:an. Några små skönhetsfläckar i spellängd samt hårt styrda gångvägar finns, men med höga produktionsvärden i grafik & framförallt ljud, så blir Viscerals spel en njutning att uppleva.
Sedan måste jag fråga: Vadan denna fixering av synorgan kombinerat med vassa objekt??