Dead Space 3

Isaac Clarke har inte haft det lätt de två senaste spelen. Som Jordens enda hopp har han bekämpat den parasitiska monsterrasen necromorphs men det har tagit ut sin rätt. Han har legat på mentalsjukhus, fått en nål instucken i ögat och dött otaliga gånger på fasansfulla sätt. Ja, fast vi laddar ju sen.

I trean har även hans görlfränd Ellie lämnat honom för någon douchebag och de religiösa fanatikerna unitologerna är ute efter honom, eftersom han anses vara det största hotet mot människorasens "återfödsel". De vill nämligen att vi alla ska dö horribla dödar så att vi kan återförenas i nästa liv och på så sätt bli odödliga. Ja så attehhh.... de har väl kanske inte alla medkits i inventoryt om vi säger så.

Men än finns det hopp. På en avlägsen isplanet, Tau Volantis, har någon funnit ett sätt att stoppa infektionen för 200 år sedan, något som förstås fångar människornas uppmärksamhet. Det sista Clarke vill är att behöva återvända till necromorph-mardrömmen men när han får reda på att Ellie är på rymdskeppet som ska dit känner han att han liksom inte har något val. Fram med plasma cuttern, det är dags att skära av lite lemmar!

Den stora frågan, är Dead Space 3 skrämmande? Svaret blir detsamma som i tvåan. Ja, till en början. När tempot är lägre och spänningen byggs upp, när det kommer färre fiender och man känner att allt är nytt och man inte kan försvara sig så väl, då är det skrämmande. Då hoppar man till och sitter som på nålar. Ljudet är nästan lika jobbigt som vanligt, de är grymma på att göra en skrämmande ljudbild, även om den var ännu bättre i ettan och tvåan.

Men tyvärr blir det en shooter efter kanske halva spelet. Varenda möte känns till slut som horde mode, det kommer massvis av fiender och de är hypersnabba jämfört med tidigare. De är ruskigt snabba. Och det värsta är ju att de hoppar fram vid sidan om dig, framför dig och bakom dig, det är svårt att hitta en strategiskt bra position.

Dock, när man kommit så långt så har man också uppgraderat sina vapen och sin rustning så att man inte längre känner sig nervös eftersom man vet att man kan hantera alla situationer. Spelet öser ammo och medkits mot dig, även på näst svåraste som jag spelade på, och du tål många träffar. Vid det här laget är skräckeffekten helt tillintetgjord.

Spelet är dessutom väldigt långt. För långt om ni frågar mig. Det finns flera valfria sidouppdrag, men det kommer ännu fler fiender i dessa än i huvudstoryn, så jag skippade väl hälften. Problemet är att spelet inte längre är jättefräscht. I ettan var allt nytt och då var det jäkligt bra. I tvåan kände man igen sig mer. I trean har det knappt tillkommit några nya fiender och då håller inte riktigt samma spelidé i 20 timmar, dvs monster som hoppar fram ur lufttrummor som du ska skjuta benen av. I och för sig får vi för första gången slåss mot människor, men detta görs inte särskilt bra i och med att deras AI är bedrövlig. De springer mest rakt mot en som de korkade aliens i Colonial Marines. Visserligen vill de ju dö (och återfödas) så det kanske är medvetet....

DS3 ska dock ha mycket kred för sin fantastiska grafik. Bortsett från karaktärerna som fortfarande ser opolerade och känslokalla ut så är effekterna och belysningen kanske det bästa jag sett under generationen. Det gör oerhört mycket för stämningen. Tyvärr finns inte särskilt många miljöer, något tvåan hade bra variation utav. Laddningstiderna är för övrigt obefintliga, vilket är riktigt bra.

En ny grej i trean är att man numera kan bygga sina egna vapen med hjälp av resurser man hittar under spelets gång. Du kan bara ha med dig två vapen (mot tidigare fyra) men du kan kombinera t.ex. en shotgun och en assault rifle på samma vapen. Det finns en hel del olika vapentyper och modifikationer så många kommer köra med unika vapen. Jag gillade shotgun + rocket launcher ett tag men gick senare över till en slags elfälla som snurrade på marken kombinerat med typ ett sniper rifle. Alla använder samma ammo numera dessutom, bra tycker jag eftersom man slipper hålla på och fördela plats i inventoryn till vapen man kanske aldrig använder.

En annan nyhet är att man kan spela coop. Nu ville jag inte det eftersom jag inte tycker det passar i Dead Space och jag kan glatt meddela att man är lika isolerad som vanligt i singleplayer. Lite väl isolerad iofs, spelet hittar alltid på de mest osannolika sätt att separera en från Ellie och gänget. Men vill man så går det alltså att spela med en kompis online.

Mitt bland allt monsterskjutande får man också utföra pussellösning här och var. Jag tycker väl det känns ganska torftigt, finns inga särskilt upphetsande pussel. Tempot blir också helt lidande när man för sjuttioelfte gången ska hitta någon byggdel eller aktivera någon manick åt slavdrivarna som du hänger med, man bara himlar med ögonen till slut. Det driver inte fram storyn någonting och känns mest som utfyllnad som borde tagits bort för att korta ned spelet. Det blir också lite för mycket backtracking (att man springer fram och tillbaka i samma miljöer) för min smak.

Storyn är dock intressant nog även om kärlekstriangeln mellan Ellie, Clarke och douchebagen bara blir patetisk, den passar inte in i spelet. Det man vill att storyn ska behandla är markers, Unitology, necromorphs och hur vi kan stoppa dem - och tack och lov får vi även vår beskärda del av det till slut.

Slutsats: Dead Space 3 är välgjord skräck inledningsvis men övergår lite för tidigt till en renodlad shooter och känns lite för långt för sitt eget bästa med sega mellanpartier som lika gärna kunde slopats. Men det är ändå bra nog för att spelas igenom, särskilt om man spelat ettan och tvåan och vill se hur allt avslutas. Nu får vi hoppas att serien lever vidare nästa generation och återföds med lite fräscha idéer.