Spec Ops: The Line

Spec Ops: The Line var en av årets stora överraskningar för min del. När det utannonserades för drygt tre år sedan var jag väldigt spänd på vad som väntade. Det lilla man visade upp såg oerhört spännande ut, och att få leka med sand kändes intressant. Men ju längre tiden gick och desto mer man visade blev spelet allt svalare. En typisk actionrökare, inget att bry sig nämnvärt om.

Som tur är spelade jag ändå Spec Ops: The Line tillslut och är i efterhand oerhört glad för det. För även om det osar av samma action vi sett hundratusentals gånger tidigare, med vapenarsenalen, de typiska stenhårda militärerna och deras svordomar och så vidare så sitter det här spelet på mer kvalitéer än vad de ovannämnda ytan avslöjar.

Den största sådan som spelet fått mest uppmärksamhet för är handlingen. Det här spelet skyr inga medel för att berätta en väldigt tung och oväntat psykologisk historia om krig och hur långt man ska behöva gå för att klara av sitt uppdrag. Detta innebär många gripande stunder där den ena hemskheten efter den andra inträffar alternativt uppdagar sig allt eftersom mysteriet spelet sitter på nystar upp sig.

Det negativa jag kan säga om handlingen är att den i mina ögon går lite för långt och att hur det slutar känns möjligen lite over the top sett till allvaret. Visserligen gör det spelet lite mer unikt och ett lite plattare avslut hade kunnat dämpa intrycket som helhet till något mer negativt, men som det är känns det ändå som att man hade kunnat ta det lite lugnare med var man valde att föra skutan.

En annan stark sida hor Spec Ops: The Line är Dubai. Staden har absolut sett bättre dagar där den nu ligger halvt i ruiner på grund av enorma sandmassor, men sättet man ritat upp omgivningen på är direkt magnifikt och när man når lite högra höjder och därifrån blickar ut över staden häpnas man över vad man ser, där fallfärdiga byggnader tornar upp sig.

Även sanden bidrar till att göra spelet unikt och underhållande, där du kan skjuta sönder glasrutor för att låta sanden själv göra livet surt för fienderna. Det händer också att sandstormar drar in över staden, vilket drastiskt ändrar förutsättningarna för actionmomenten. Dessa sandinslag är dock väldigt statiska och jag hade gärna sett att de tog lite större plats.

Annars fungerar actionmomenten väl och även om spelet klockar in på lite väl snåla sex timmar så tycker jag ändå att Spec Os: The Line förtjänar att bli omnämnd som ett av de bästa spelen från 2012. Och en självklar pluspoäng för Jimi Hendrix-plonkande förstås. En riktigt överraskning mot jag vad väntade mig som sagt, och troligen kommer samma sak gälla för de flesta som vågar ge det här spelet en chans.

[Testad version: PC]