Final Fantasy XIII-2

När man ska summera ett spelår tycker jag alltid det är väldigt intressant att titta på vilka spel man faktiskt lagt ner mest tid på. Och med ett troligt undantag av Skyrim (hur många timmar som tillhör 2012 respektive 2011 är svårt att säga) så landar faktiskt Final Fantasy XIII-2 först. Hundra timmar är ganska exakt den mängd tid jag dedikerat till Square-Enixs senaste stora inlägg i sin rollspelsserie. Detta att jämföra med exempelvis runt 40 åt Dead or Alive 5 och 25 för Mass Effect 3.

Sägas ska att jag inte hatade Final Fantasy XIII. Jag vet att många verkligen avskydde det spelet, men för min del var det ändå en underhållande resa. Löjligt onödigt mycket att läsa för att ens ha en aning om hur allt hängde ihop och ett antal småsega bitar på grund av spelets linjäritet den första halvan av spelet vägdes upp av en otroligt atmosfäriskt och mysig värld att befinna sig i. Designen, detaljerna och musiken gjorde att jag i slutändan ändå hade väldigt kul.

Och till stora delar gäller samma sak även med Final Fantasy XIII-2. Skillnaden den här gången är dock att man inte längre mer eller mindre tvingar spelare till att läsa på samt att man öppnat upp världen för att ge mer frihet och valmöjlighet.

Det här spelet är med andra ord bättre än Final Fantasy XIII och jag har haft oerhört roligt när jag rusat runt med Noel och Serah. Tekniskt sett är spelet precis som sin föregångare löjligt snyggt och både designen såväl som detaljerna är återigen helt fenomenala. Och förutom några ytterst få tveksamma musikval så blandas allt ihop till en atmosfärisk värld som är helt underbar att befinna sig i.

Spelmekaniken, som jag inledningsvis i Final Fantasy XIII inte alls var något stort fan av, har bara vuxit på mig och efter att ha vant mig med hjälp av åtskilliga timmar från föregångaren är det faktiskt riktigt underhållande att använda sig av denna mekanik där din uppgift inte är att i första hand sköta attackerna, utan snarare styra vilka förmågor som finns till hands.

Svagheterna i Final Fantasy XIII-2 faller dock tyvärr återigen på handlingen. Den har blivit bättre i den mening att man har en mycket mer fokuserad historia den här gången. Tråkigt nog känns det dock som att man inte riktigt gått hela vägen. Handlingen låter inte karaktärerna visa upp sig fullt så mycket som jag hade önskat. Serah och Noels relation hade man kunnat utforska betydligt mer, och hela Noels bakgrund, som ändå tillhör bland det bästa med hela spelet, hade man kunnat göra ännu mer med.

Men med ett underhållande stridssystem och en helt otrolig atmosfär så var Final Fantasy XIII-2 ändå en riktigt underhållande resa. Vill du ha ett spel som berättarmässigt ligger i nivå med seriens sjunde del bör du leta vidare (även om XIII-2 har flera starka VII-vibbar). Önskar du däremot att hitta ett mer öppet Final Fantasy XIII där du slipper allt läsande har du kommit helt rätt!

[Testad version: Playstation 3]