Sly Collection

Att återvända till gamla klassiker kan ibland vara riktigt skönt, något som Sony har förstått när de släpper ett flertal samlingar i HD-grafik till Playstation 3. Den här gången har turen kommit till mästertjuven Sly Cooper, och det har varit ett glädjande återseende.

Sly-spelen kommer jag ihåg att jag var tveksam till i början. Jag vart introducerad till serien tack vare Ratchet & Clank, som var min absoluta favoritspelserie när jag var yngre. Jag tror det var så att följde med ett spelbart demo av Sly 2 med Ratchet & Clank 3. Jag vet inte om det var så att jag var Ratchet-fanboy, men jag ville inte kännas vid Sly-spelen. Slutligen så tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att i alla fall ge spelet en ärlig chans. Och det visade sig att jag gillade spelet skarpt, vilket slutligen ledde till att jag spelade genom hela trilogin (fast i omvänd ordning).

Så för mig var det en glädjande nyhet att Sanzaru Games fick i uppdrag att göra de tre Sly-spelen till Playstation 3 och förpacka det i en samling med HD-grafik, troféer och stöd för 3D och Playstation Move (de två sistnämnda bryr jag mig dock inte så mycket om). För jag mindes Sly-spelen som riktigt bra, och jag måste få säga att det har varit en härlig upplevelse att få återse Sly Cooper och hans vänner igen. Det var som var speciellt med Sly-spelen var att det var ett plattformsspel med stealth-inslag, som även var förpackade tillsammans med välgjorda handlingar och riktigt bra röstskådespeleri. Något som märktes av i samtliga spelen.

Men när jag sätter mig ned och spelar de tre äventyren efter varandra så slås jag av hur pass olika de är. Det första spelet, Sly Raccoon, är trots smygmomenten lite mer av ett traditionellt plattformsspel, där det är precist hoppande och enkla strider som gäller. Spelet är riktigt roligt, men känns samtidigt lite avskalat efter att ha spelat uppföljarna. Dessutom är det lite för kort för min smak.

Sly 2: Band of Thieves är dock rätt annorlunda jämfört med sin föregångare. Visserligen är det fortfarande precist hoppande och smygande som gäller, men det finns flera nyheter som gjorde att jag faktiskt tyckte att Sly 2 var en av de bästa uppföljarna som någonsin har gjorts. Spelet var mycket öppnare och friare än sin föregångare. Spelet är även längre än sin föregångare, och storyn i det spelet är nog min favoritdel inom hela Sly-trilogin, faktiskt så är nog hela spelet min absoluta favorit inom den här trilogin.

Med Sly 3: Honour Among Thieves så var det inte riktigt lika mycket nyheter som var i tvåan. Trean är rätt lik sin föregångare, vilket inte direkt är negativt eftersom tvåan som sagt är min favoritdel i serien. Dock så kändes vissa punkter med spelet lite ojämna. Dels var det mer action än det var i de tidigare spelen, och dels så är det kanske lite för många mellansekvenser för min smak. Att det dessutom fanns fler spelbara karaktärer bidrog visserligen till mer variation, men även att spelet kändes lite spretigt. Även det onödiga multiplayerläget har hittat sig hit... Men överlag så tyckte jag att det var en bra avslutning på trilogin.

Utöver de tre spelen så har Sanzaru även utvecklat fyra stycken minispel som har Playstation Move i åtanke, även fast det går bra att spela med den vanliga Dualshock 3-kontrollen om du absolut vill det. Minispelen kan säkert vara roliga om man är fler och vill köra något partyspel, men jag kände mig inte speciellt imponerad utav minispelen. Jag tror det tog knappt 15 minuter att håva in alla troféer som var relaterade till minispelen, så de är inte speciellt svåra heller.

Ibland så kan det hända att spelet som man älskade när det var nytt, har föråldrats dåligt med tiden. Sly-spelen är dock inte sådana spel, utan jag tycker att spelen har åldrats utmärkt. Antagligen så beror det på att spelen förlitar sig på rätt grundläggande koncept, som däribland en riktigt enkel och smidig spelkontroll samt ett charmigt koncept. Jag rådiggar verkligen karaktärerna i spelen, mycket tack vare röstskådespeleriet som är riktigt bra. Dock så märkte jag när jag spelade genom de tre spelen i sträck, att Carmelita av någon anledning har olika röstskådespelare i alla spelen, vilket gör att det känns lite märkligt.

Om det var något som jag kritiserade Sly-spelen för, så var det kameraproblem som uppenbarade sig då och då. Dock så var kameran inte sämst i Sly-spelen, men det var fortfarande något som kunde leda till problem när det var som olämpligast. Sanzaru har också klantat sig med ett par buggar, men som tur är så stötte jag inte på några allvarliga sådan. Det var mest mindre ljudbuggar som av någon anledning främst förekom när jag spelade genom Sly 3. Det fanns dock ett tillfälle då jag var tvungen att starta om spelet för att musiken försvann helt. Annars hade jag dock inte så mycket problem.

På den grafiska fronten så har Sanzaru definitivt gjort ett bra jobb med att piffa upp grafiken. Spelet ser riktigt läckert, karaktärerna ser bättre ut än någonsin, och de där smådetaljerna som jag märkte av när jag spelade originalen till Playstation 2 får mig fortfarande att le. Samtidigt så märks det av lite att det från grunden är Playstation 2-spel, men vad fan... det är ju liksom Playstation 2-spel som fått grafiken uppskalad till HD, så det är inget som är konstigt eller något negativt.

Sammanfattningsvis så är Sly Collection definitivt en bra liten spelsamling. De tre Sly-spelen har åldrats bra och är fortfarande riktigt roliga och charmiga, med smidig spelkontroll och underbart karaktärsgalleri. Det enda som jag har att klaga på om själva samlingen är vissa problem med kameran samt ett par buggar. Men annars är Sly Collection riktigt bra med tre välgjorda spel som rekommenderas både för de som kört spelen när det begav sig och för de som inte har kört de spelen.

Plus:
Tre riktigt bra spel förpackade i en skiva, charmigt karaktärsgalleri, smidig spelkontroll, snygg grafik, underbart röstskådespeleri

Minus:
Ett par kameraproblem, några buggar