Tomb Raider

Den ikoniska spelhjältinnan är tillbaka. Lättklädd och redo för en stor dos stryk måste Lara Croft utstå både fysisk och psykisk tortyr för att undkomma ön och dess invånare i ett nytt kapitel ur den tidlösa spelserien.

Sökandet efter uråldriga civilisationen Yamatai visar sig vara ödesdigert för Lara och hennes besättning. Skeppsbrutna på en ö utanför Japans kust måste en mogen och stryktålig Lara Croft besegra dyrkare av en uråldrig solgud, Himiko. Dyrkarna, som är överlevare från ett tidigare skeppsbrott, leds av en viss Mathias och är Laras antagonist genom spelet.

Tyvärr är Laras bataljer med dessa inte fängslande då fienderna är klichétyngda och liknar en grupp skäggodlande uteliggare. Karaktärerna är dels för många, ingen har tid nog att skapa något sentimentalt värde. En besvikelse då en bra handling väcker äventyraren inom oss.

Fienderna känns skriptade och gör närstriderna mer repetitiva. De är dessutom fullkomligt försvarslösa när Lara plöjer all existens likt en tysk ståltank. Ifall spelets svårighetsgrad hade höjts så hade känslan av att överleva kunnat inges på ett bättre sätt.

För den sanna utforskaren finns samlarföremål att hitta och tombs att upptäcka. Trots att de mestadels är för enkla är det svårt att inte slicka sig om munnen över en kista med guld efter minuters svärande och klurande. Tombs är som bekant Tomb Raiders signum, och fortfarande oerhört underhållande.

Ett av spelets höjdpunkter är pilbågen. Den kan flitigt uppgraderas och blir snabbt min bäste vän för att tämja öns djurliv och natur. Salvage, som kan hittas på ön, används som pengar till ett annars ineffektivt uppgraderingsystem. Önskvart vore att utveckla ett mer djupgånde system för att fokusera på vissa av Laras styrkor istället för att vara så översiktligt.

Emellan de ständigt kommande närstriderna finns lägereldar utplacerade. Där kan en Fast Travel-funktion användas som låter mig besöka tidigare områden, något som gör det möjligt att hitta de efterlängtade samlarföremålen där saknaden gjort mig sömnlös.

Personligen älskar jag hur öns otämjda natur agerar som ett verkligt hinder för Lara. Omgivningsbaserade pussel fyllda med potentiella smällar ger en verklig överlevnadsinstikt. Miljön är dessutom ljuvligt designad och bjuder stundtals på episka vyer. Längs spelets gång utrustas man med verktyg för att enklare transportera sig. Man betraktar inte bara miljön, man använder den.

Likt Uncharted-spelen så är akrobatik och en nations vapenarsenal ren mumma för Lara. Men ibland kan spelet bli alldeles för självspelande. Det behöver inte vara dåligt på något sätt, men att med några knapptryckningar lura döden flertalet gånger är mer som en mellansekvens för mig.

Grafiken, som är konsol anpassad, håller hög standard och kramar de sista dropporna av min rostburk till konsol. Den är inte revolutionerande på något satt, men såhär sent på generationen ska man inte förvänta sig något mer. Trots allt kan man ändå avnjuta fina texturer och variationsrika miljöer när Lara Croft bestiger berg i shorts, jo man tackar.

När eftertexterna rullar lämnas man med blandade känslor. Tomb Raider är bra, ambitiöst, underhållande och lämnar mersmak för ytterliggare äventyr. En viss mängd minus men trots allt ett väldigt bra spel i slutändan. Kan man bryta sig loss från Uncharted, gå sin egen väg, så kan Tomb Raider överta tronen inom äventyr-genren.