Max Payne 3

Året är 2001 och vi får för första gången träffa Max Payne. En deprimerad, nergången och arg polis som efter mordet på hans fru och barn infiltrerat New Yorks kriminella värld. Två år senare, 2003, återkommer Max och upplever en konspiration som till och med får honom att tvivla på sitt eget namn. Dessa två möten har skett under mörka, regniga och allmänt end of the world-suggestiva omgivningar. Året är 2012, och efter 9 års frånvaro möter vi honom igen - den här gången i soliga Brasilien. Trots tropisk semestermiljö så är dock Max lika deprimerad och nergången som vanligt.

Det börjar bra, nästan lite för bra för att vara en situation där Max Payne rör sig. Nämnde protagonisten Mr. Payne står lutad mot balkongräcket med en stadig whiskey i handen och blickar ut över Brasiliens mindre välbärgade områden. Han befinner sig på en tillställning anordnad av sin arbetsgivare, Rodrigo Branco. Skådeplatsen är Rodrigos takvåning med utsikt över halva Brasilien som sagt. Vi får följa Max då han introducerar oss för spelets huvudpersoner som befinner sig på festen, med sitt lite halvdana "I don't really care"-tonläge. Vi får bekanta oss med Rodrigo, affärsman av den typen som lever på andras bekostnad. Hans fru Fabiana som går enligt klassisk trophywife-modell. Snygg, bär dyr klänning och konsumerar champagne i tid och otid. Undertiden Max står och sippar på sin flera år lagrade whiskey pratar han också med sin kumpan - Raoul Passos, en gammal bekant från polisskolan.

Det dock inte länge förrän den dämpade bakgrundsmusiken avbryts av hissens monotona pling-ljud, och ut väller maskerade brasilianare med pistoler i högsta hugg. Sekunden senare kommenderas det till höger och vänster på ett språk som Max inte förstår ordagrant men innebörden behöver han verkligen examen i spanska, tyska eller japanska för att förstå. Innebörden kan förklara så ungefär såhär. Vi kommer inspringandes med vapen i högsta hugg och snor åt oss några av er rika krösusar som ni sen, om ni har tur, får tillbaka - mot betalning. Fabiana och hennes något irriterande bror Marcelo försvinner direkt och kort efter att de försvunnit ur bild försvinner också resten av bråkstakarna tillbaka in i hissen. Max tillhör som tur är den typen av människor som varken får sämre koordinationsförmåga eller som ser sämre av alkohol, och sekunden efter att dörrarna slår igen så är han och Passos on the case.

Men det skulle ju inte bli något spel om allt fungerade, eller hur? Hur skulle det se ut om Max direkt räddade kvinnan (och mannen) i nöd samt placerade kulor i diverse badguys. Nej, första banan som också tjänstgör som tutorial avslutas med att man med hjälp av Bullet-time stoppar en van från att helt försvinna med Rodrigo, räddar honom och ger sig efter resten av gisslan. Det går alltså ut på att rädda kvinnor i nöd, Fabiana till en början men allt eftersom spelet fortgår blir fler och fler omhändertagna av favelans underhuggare. Spelet börjar alltså i soliga Brasilien, Sao Paulo närmare bestämt men mellan varven får man också besöka gamla New York för tillbakablickar.

Men för att återfå kvinnorna (höhö) behöver du ta dig igenom en hel armé av allt från gatubanditer till korrupta snutar. Och hur mycket sprit Max än häller i sig så måste han till slut ta hjälp av vapen. Även med valfritt vapen från en väl godkänd arsenal så utmanar spelet dig hela tiden. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av svårighetsgraden som även på normal bjuder upp till en svårare dödsdans än andra spel i nuläget. Ett favorit ögonblick som verkligen utmanar är då du är i New York. Du sitter i din lägenhet och i vanligt ordning suger på en whiskey då kaoset knackar på dörren. Innan du vet ordet av så brinner halva trappuppgången och du har tagit dig upp på taket. Där fortsätter striden och till slut står du med ingenting än ett vattentorn framför dig. Max fäller snabbt en av många sarkastiska/don't-really-care-kommentarer och klättrar upp i det. På andra sidan tornet börjar nästa hus och dess tak innehåller ex antal skurkar som du avser knäppa. Men tornets träställning sviker dig och precis när du hunnit upp så kollapsar tornet åt andra hållet. Bullet-Time går igång och det är upp till dig att döda alla innan du själv faller mot en säker död.

De första tre fyra gångerna gick det inte så överdrivet bra och det faktum att Max till slut hamnade på takkanten och kämpade för sitt liv gjorde inte saken bättre. De som var kvar gick helt enkelt fram och gjorde processen kort. Men när du efter valfritt antal försök faktiskt fick se den sista hur sista kulan, i slowmotion, lämnade mynningen och flög i riktning mot den sista skummisen för att avsluta med en ordentlig ingrävning i säg huvudet - var tillfredsställelsen total.

När man väl talar om Bullet-Cam, så fungerar den för er som aldrig hört talas om det så här. Kulan som dödar sista fienden får du följa i närbild hela vägen från att den lämnar mynningen till att den slafsar in sig i fienden. Sen tillkommer att du också kan sakta ner tiden ytterligare med ett enkelt tryck på X (Playstation 3) för att förhöja din filmiska upplevelse. Den här funktionen har ätit upp mycket speltid då den matat mig med scener den ena mer grotesk än den andra, och som skulle få vilken ond hemmakirurg som helst att hoppa upp och ner av upphetsning.

Något som går hand i hand med Bullet-Cam är också Bullet-Time (viss skillnad). I din jakt på de försvunna donnorna så kommer du som sagt att möta motstånd av olika grad, och efter att ha blåst huvudet av exa antal galningar som öser ur sig spanska snabbare än en MG42 spyr ut kulor, så kommer en mätare vid sidan om ditt liv att toppas vilket betyder att du kan aktivera Bullet-Time. Och det är här det roliga börjar. Det är här Max trademark börjar. Har du spelat framför allt tidigare Max Payne-spel eller Red Dead Redemption kommer du känna igen dig. Med ett enkelt tryck på den högra styrspaken så saktas tiden ner och du kan i sann Maxtrix-anda placera ut precisionsinriktade kulor mellan ögonen på bovarna. Men ta inte för lång tid på dig, ju längre tid du spenderar i Bullet-Time desto mindre blir mätaren och beroende på hur full din mätare är så varierar tiden och kan kännas som en evighet under vilken du knäpper varenda fiende..., eller lura dig att du har en sista chans när du redan balanserar på den sista delen av mätaren och känner dödens andedräkt i nacken och ser den sista biten i Bullet-Time-mätaren som den sista vägen ut. Du väljer att aktivera samtidigt som din fiende höjer sitt vapen. Bullet-Time aktiveras och du känner genast en liten gnutta hopp. Liten, men möjlig. Fast mätaren tar slut och slänger tillbaks dig till verkligheten, fiendens kula träffar dig och du dör.

Fast så är inte alltid fallet och när Max gör allt annat än dör, dvs. skjuter vilt omkring sig samtidigt som han kommenterar omgivningen med..., ja ni vet vilken ton, så är han en fullfjädrad mördarmaskin. Det märks att han har två spel i bagaget och att det inte är första gången han håller i vapen. För oavsett vilken typ av vapen han använder vet han hur man osäkrar, skjuter och laddar om. Du får använda min favoritpistol, 1911, revolvrar, Desert Eagle (45/50.) till tyngre don som FAL, SPAS-12, den klassiska AK-47 och många fler. Då och då ges också tillfälle att bemanna riktigt tungt artilleri som då också är ekiperat med oändlig ammunition. Sen tillkommer också vissa skriptade sekvenser där en orige av explosioner är att vänta, jag tvivlar inte på att actiontoken i dig kommer att kippa efter andan...

Något som är väldigt vågat men också väldigt lyckat, är möjligheten att bara bära tre vapen. Två mindre och ett större. Exempelvis kan du bära en uzi, en revolver och ett hagelgevär. Eller två kanoner (Desert Eagle 50.) och ett automatgevär. Sist men definitivt inte minst, min personliga favorit - enbart två 1911. För när det kommer till att byta vapen så kommer de inte bara ploppa fram likt de i de äldre GTA-spelen, utan Max kommer att fortsätta hålla i geväret medan han sträcker sig efter pistolen i hölstret. En liten grej som jag funderar lite på dock. Om Max bestämmer sig för att hålla i geväret med vänster och du väljer den högra pistolen, kommer han utan besvär dra fram den ur högra hölstret - med högra handen. Kanske är det år av träning som gör det möjligt, men borde det inte kännas i lederna efter ett tag? En sista detalj som är lika hysteriskt snyggt som det är spelmekaniskt utmanande är att om du vill använda båda pistolerna och väljer de, kommer Max slänga iväg geväret och (med rätt hand på rätt hölster) sträcka sig efter de två pistolerna. Gör det i slowmotion så ser det hysteriskt coolt ut.

Innan jag går över till det mer tekniska så måste jag bara på poängtera en detalj som egentligen inte har något med spelandet att göra men som, åter igen, ser så extremt coolt ut så att jag smäller av, är möjligheten att pausa spelet och trycka bort pausmenyn. Kvar har du en screenshot av rutan som den såg ut i pausögonblicket. Sen kan du zooma in, vrida och vända för att skapa snygga poser. Bli inte förvånad om du någon gång under äventyret kommer iscensätta scenarion som ser bra ut på första sidan. Här har vi fördelen med PC, där man enkelt trycka på PrtScn för att föreviga sin avrättning, vilket i nuläget inte är möjligt utan instick på konsolerna). På tal om avrättning, testa att komma tillräckligt nära en fiende och tryck på skjut utan att sikta.

I och med att spelet utspelar sig i Sao Paolo och delvis i New York så är miljöversionen kanske inte den bästa. Med det menar jag inte att man måste resa runt halva världen som i Modern Warefare 3 och ett spel som Max Payne med den storyn passar bra i två ganska utmärkande miljöer. Framför allt det mörka New York med sina kontraster och skuggor till det soliga Brasilien med sin smuts och korruption svartare än sot. Allt är väldigt fint ljussatt och just kontrasten är underbar. New York med sina depressiva snöiga bakgator där kontrasten mellan vitt och svart verkligen är stenhård till det exotiska och färgstarka Sao Paulo där vajande palmer och färglada kläder bärs av allt och alla. Även på konsolerna så är ljuset väldigt bra och det är först i direkt jämförelse med en maxad PC som man ser att sistnämnda har övertaget med mer skärpa och ännu bättre ljus. Men oavsett vilken plattform då spelar på så kommer äventyret att vara vackert rakt igenom.

När det kommer till ljud så har jag egentligen inga klagomål alls. I New York-partierna får vi som är nya mysiga noire-känningar (medan veteranerna blickar tillbaka med ett leende) av de suggestiva tonerna som spelas medan Max manar på om sina inre demoner och poängterar att vem som helst kan få bjuda honom på en till Jack Daniels. Men istället för Old. #7 så fylls baren istället av ett gäng, minst sagt, irriterande ungdomar. Efter en dialog (alla dialoger i spelet är väldigt genomarbetade och jag skulle lätt kunna se dem i Max Payne: The Movie) så delar den mest bortskämda skitungen ut en örfil till en kvinna som Max beskriver som "Girl sure had balls... I had to give her that...". Och sekunden senare viner hett bly om öronen samtidigt som inredning, flaskor, glas, kläder och kött strimlas till oigenkännlighet. Kroppar faller, hylsor faller och whiskeyn faller. Allt låter trovärdigt och genuint, vilket ger känslan av att någon faktiskt (som i det här fallet) har startat barbråk och då massakrerat inredningen med riktiga doningar för att få till rätt ljud. Vilket helt klart bidrar till en fylligare och mer trovärdig spelupplevelse.

Det samma gäller i Sao Paulo. Visserligen är mörka omgivningar utbytta mot soliga, bortskämda ungdomar mot skrikande brasilianare, och whiskey i mångt och mycket mot blaskig öl. Barerna är dock intakta med enda undantaget att de kanske är lite skitigare på andra plan än just rummen...

Men låt oss nu gå in på de mer tekniska delarna. Spelbarheten är överlag väldigt bra och kameran (till skillnad från Assassin's Creed-serien) följer med oavsett hur illa du behandlar den. Max kan ta skydd bakom i stort sett allt (vilket är ganska essentiellt för att överleva), vilket oftast fungerar smärtfritt. Varför jag säger oftast beror på en irriterande bugg som i alla fall senaste gången jag spelade inte var åtgärdad. Tänk dig att du kastar dig bakom ett skydd och därigenom undkommer en säker död med ett par millimeter. Thing is, efter att du har utrotat alla fula fiskar som ämnar döda dig (jag tänker på ett specifikt avsnitt) så kommer det komma en våg in genom dörren bakom dig. Enkelt eller hur? Bara lämna skyddet go 1911 on their asses. Om du kunde ja. Har du maximal otur så sitter du fast där och fiendens kulor kan ta motorvägen rakt in i skallen på dig. Bort sett från den buggen kan du ibland också hacka när du på episkt Max-manér slänger dig för att knäppa motståndarna, men tack gode gud så är det ingen större risk för att tömma hela livet om du skulle råka ut för det.

Hållbarheten då? Hur nära ligger bäst före datumet på denna svettdoftande, blytunga och stenhårda dödsdans? Tack vare att den högsta pinnen i svårighetsstegen inte ens är upplåst när du startar första gången utan måste låsas upp genom att klara spelet på en viss grad gör mycket. Sen finns det två typer av samlarobjekt som inte bara låser upp skinande versioner av dina arbetshästar utan också sammankopplar storyn ju mer du letar. Själv spelade jag igenom spelet en gång till just för att hitta alla objekt i den första av två samlingar. Inte bara njöt jag av storyn en gång till, utan också kunde jag tillämpa mina nu något vässade färdigheter i ond bråd död. Om vill ta en paus från Max och hans något negativa syn på livet så kan du alltid ta en titt på multiplayer-delen, som med tanke på när denna recension skrivs är utökad med många olika lägen mot hur det såg ut när spelet släpptes. Så även där finns det något för alla.

Om jag ska försöka sammanfatta och avsluta min snart 4 A4 långa recension utav ett av fjolårets bästa actionlir, storyn är så sotsvart och hopplös som en berättelse om Max Payne kan bli, och skulle Rockstar få tankar om ett Max Payne 4 så får de tänka till ordentligt alternativt flytta hem till New York igen för att bräcka den här. Den soliga miljön är inget större back-drop och framför allt för mig som inte spelat de två första känner jag inte att det förstör eller förtar Max Payne-feelingen, som av forum att döma vissa veteraner anser. Ljudet och grafiken är på topp samtidigt som det där suget efter att hälla i sig piller och kasta sig ut i slow-motion alltid finns där. Tänk bara på att man måste vara 20 för att få köpa Jack Daniels i flaska samtidigt som medicinen är receptbelagd. Ingen Ipren direkt. Eller kanske, tänk mer hyperipren...

Testad version: Platstation 3