Tomb Raider

Introfilmen hinner rulla i enbart några sekunder och jag hinner kort och gott uppfatta att jag intar rollen som Lara Croft, en av spelvärldens största kvinnlige protagonister samt att jag befinner mig på ett skepp på väg mot äventyr. Sedan bryter helvetet löst. Fartyget som för bara några sekunder sedan befann sig i en solig hamn är nu långt ute till havs och har till synes råkat på årtiondets oväder. Inom loppet av någon minut har båten gått under och vår numera skeppsbrutna hjältinna med besättning flyter iland på en närliggande ö. Äventyret kan börja.

Äventyret börjar dock inte som någon solskenssaga. Kort efter anländandet till ön blir jag tillfångatagen och finner mig inom kort hängandes upp och ner i en ockult inredd grotta. Så fort jag kommit loss får jag som i de allra flesta alla spels inledande timme bekanta mig med grundkontrollerna. Grottan bjuder även på ett par enklare pussel som hintar om vad som komma skall. Väl ute i det fria tar det inte lång tid innan Lara ryker ihop med den lokala fiendefloran som till större delen består utav ryska, smutsiga och orakade män, utrustade med allt från pilbågar till dynamit.

Utöver diverse djur och arga ryska män får vi också bekanta oss med den något karaktärssvaga besättningen samt den suspekte sektledaren Mathias. Denne Mathias har till synes kontroll över tidigare nämnda män. Tillsammans dyrkar dom lokalkändisen Himiko, en uråldrig drottning som likt medlemmar i Unionen sägs ha haft krafter utöver det vanliga. Spelets handling berättas i överlag på ett snyggt sätt. Välgjorda scener kombineras med snyggt berättade loggböcker samt med Laras egna tankar under andningspauserna vid lägerelden.

Ön i sin tur är fylld med liv. Världen känns stor fast den bara är halvöppen och varje skrymsle och vrå är fylld med något att göra. För den upptäcktstokige finns det utöver huvudstoryn hemliga kryptor att utforska, artefakter att samla och utmaningar att genomföra. Dessa sidosysslor går ofta hand i hand med ett eller annat klurigt pussel, och ger ett bra mervärde till spelet. Den som anser att loot är guds gåva till människan är heller inte lämnad utanför. Det finns nämligen en hel del godsaker att plocka på sig under spelets gång. Utöver tidigare nämnda artefakter finns det även en hel del så kallat salvage utstrött över ön. Detta bråte kan vid lägerledarna användas till att uppgradera alla vapen och ger spelet ytterligare en dimension.

Variationen i Tomb Raider är god. Det springs över rasande byggnader, åks linbana och trillas mellan grantoppar i bästa rambo-anda. Dessa moment är dock i stort sätt självspelande, med ett gäng quick-time events inkastade likt andra mer filmiska spel som Heavy Rain och Uncharted-serien. Detta är en stor vattendelare bland spelare då vissa tokälskar det medans andra bittert föredrar spelmekanik före film. Själv förhåller mig till den sistnämnda skaran.

Allt som allt är dock Tomb Raider ett otroligt välgjort spel med fantastiska produktionsvärden. Berättandet är snyggt och storyn får mig att tänka på filmer som både Indiana Jones och Apocalypse Now. Rent visuellt ser spelet bra ut och designen är snygg och genomarbetad. Ljudet på samtliga eldvapen lämnar en del att önska, men det vägs dock upp av spelets ljud i övrigt samt av strålande röstskådespeleri. I slutändan är fördelarna fler än nackdelarna och när eftertexterna till slut rullar så infinner sig en nöjd känsla i kroppen. Jag är nöjd för att ha upplevt ett så välgjort spel, och jag är nöjd för att spelvärldens största hjältinna har kommit tillbaka. Hårdare och bättre än någonsin.