Svenska
MEDLEMSRECENSION

Metro: Last Light

Nu har jag tagit mig igenom Artyoms äventyr och jag är väl ganska nöjd faktiskt måste jag säga.
Jag var som sagt inget större fan av föregångaren men Last Light är grymt mycket bättre än det.

Vid börjar precis där vi slutade i Metro 2033. Artyom har blivit ombedd att försöka få tag på den troligen sista överlevande Dark One som han tycks kunna kommunicera med. Detta gör man i hopp om att få veta på vad dem vill egentligen och vilka dem egentligen är. Detta är egentligen vad storyn går ut på. Ganska enkel idé. Samtidigt så finns det dem som kommer att hindra dig från att lyckas med ditt uppdrag.

Det tar inte lång stund innan man har utrustat sig med vapen och jag får ta på mig gasmasken för att stiga upp på ytan igen. En liten ynka detalj som jag älskar med gasmasken är att man nu kan få bort smutset/blodet på glaset. Genom ett enkelt knapptryck så drar Artyom handen över glaset och det försvinner, en grym idé.
Jag får nu se mig lite omkring och det finns några gångar att gå där jag kan finna ammunition, dagböcker, gasfilter m.m. Trots detta känns Metro: Last Light lite för linjärt och det finns inte mycket annat än att gå en och samma väg hela tiden.

Jag har genom spelet försökt att studera grafiken så noga som möjligt då folk tycker att det är den snyggaste man kan skåda idag men det kan jag tyvärr inte hålla med om. Inget är fult vill jag inte säga. Ansiktena är supersnygga men vad jag tycker är riktigt dåligt är byggnader och andra detaljer man kan se på långt håll när man är utomhus. Det är så tydligt att man nästan kan urskilja att här kommer det ta stopp och det kommer att kännas som om jag springer in i en vägg. Än så länge står Crysis 3 i topp som det snyggaste man kan spela för tillfället.

Miljön man spelar i är suverän och varje gång jag besöker ett nytt läger under jorden så springer jag glatt runt och utforskar alla vrår. Spelet känns riktigt levande när man försökt att anpassa sig efter de omständigheterna de lever i. Strippklubbar, marknader, skjul som boende o.s.v.

Spelstilen är som roligast då man möter andra överlevande. Stealth-delarna som det bjuds på är riktigt läckra och jag försöker varje gång ta ut en och en så diskret jag bara kan. Mörkret är min vän, ingen kan ta mig där känns det lite som men just här sker det som inte ska hända. En vakt ser mig rakt i ögonen... Bryr sig inte men jag på huk fram till honom och skär halsen av honom, inte ett ljud. Lika så när jag skjuter ett skott med min ljuddämpade pistol och jag missar någon och det istället träffar väggen med ett litet ''Peuw''. Inte en reaktion från vakterna. Till slut misslyckas jag ofta stealt-delarna och de tre sista vakterna får jag skjuta ihjäl med mitt shotgun istället. Genom spelet så använder jag faktiskt bara min pistol, shotgun, ett gevär och kastknivar. Någon större variation bjuds inte på fast det finns (några få) flera vapen att välja på. Att möta monstrerna kan vara jobbigt ibland och att köra stealth går inte på dem. Precis som herr Mäki nämner i sin recension så är bossarna också alldeles för tråkiga och jobbiga att få död på och jag är glad över att det inte finns mer av dem än vad det finns.

Jag måste säga att den första tredjedelen av spelet höll mig riktigt intresserad men den andra delen var bara långtråkig och ingenting tycktes hända men efter att jag börjat spela den sista delen av spelet så klarnade saker och ting och min inställning till spelet blev mycket bättre igen.

Det är svårt att sätta ett betyg på spelet faktiskt. I början kände jag många gånger på mig att spelet lutade mot 8-9/10. Men när jag var ungefär hälften genom spelet så kände jag att om spelet fortsätter så här kommer det hamna på 7/10. När jag nu har klarat av spelet och njutit av det fantastiska avslutet så kan jag gladeligen dela ut 8/10 till Metro: Last Light. Fortfarande finns det saker att förbättra till en eventuell uppföljare.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10