Metro: Last Light

I metron kan ingen höra dig skrika, allra minst på den kärnvapensargade ytan, som endast huserar muterade monster och övergivna tillika ödesmättade byggnader och onaturliga sumpmarker.

Spelet tar vid direkt efter Metro 2033. Man spelar återigen som Artyom, en ensamvarg som tar på sig alla sorters uppgifter och sticker ut i den ensliga tunnelbanestationen och upptäcker tunnlar som skulle få dagens meriterade naturutforskare att bli brun i byxorna. Det var Artyom som praktiskt taget utrotade den muterade rasen "The Dark Ones", som enligt konsensus ansågs vara den största risken för människornas överlevnad när det begav sig i Metro 2033. Ett inte alls så klokt val, då de faktiskt inte hade några ondsinta intentioner alls. Alla mörkervarelser blev dock inte reducerade till stoft av missilerna som Artyom skickade dit - en överlevde, och det är Artyoms uppgift att assistera i att finna och döda den. Åtminstone så lyder hans order, men allt går långt ifrån enligt planerna. Istället blir han indragen i inbördeskrig och hamnar i luven på extremistgrupper och bevingade monster.

Jag möts direkt av hur mycket snyggare och optimerad grafiken är. Till skillnad från föregångaren som krävde en riktig monsterburk för att driva spelet i högre inställningar, behövs det inte en allt för stark dator för att köra Last Light på medel-höga inställningar. Bilduppdateringen ligger i silkeslena 60 rutor och grafiken är hisnande och indragande. Aldrig har post-apokalyps varit så vacker. Även ljudet är bombastiskt och otroligt välgjort.

På papper är Metro: Last Light fantastiskt. Ett smärre tekniskt underverk som levererar allt en actionfantast vill ha, men ändå finns det saker som drar ned spelet rätt signifikant. Personerna står mest i hörnen som rekvisita och tillför inte mycket mer än stämningsfulla gitarrmelodier och småprat sinsemellan.

Striderna är bra mycket vassare och genomtänkta än i föregångaren. Man behöver inte sänka magasin efter magasin i sina fiender för att de ska dö. Man möts dock istället av allt fler fiender och en arsenal bestående av allt ifrån automatvapen, hembakade bensinbomber, knivar och alla möjliga slags skjutvapen. Mitt främsta nöje i spelet är dock att få smyga runt med ljuddämpad revolver och sätta bultar i pannan och knivar i halsen på nazister och andra elakingar.

Metro Last Light är ett spel som alla som gillade Metro 2033 bör ta sig an. Även de med en fäbless för fiktiva världar med inslag av dystopi kan finna mycket nöje i det. Det är ett bättre spel än Metro 2033, helt klart, men är det riktigt bra? Nej, jag skulle säga att det är ett bra spel som gjorde om och gjorde rätt på saker som vapenhantering, balansering, och karaktärer - men det har tveklöst sina dåliga sidor också. Det är buggigt, opersonligt, och det linjära upplägget borde bytas ut mot mindre stela karaktärer och fler sidouppdrag.