Metro: Last Light

I en framtid där världen ovan jord är ödelagt, så har jag gjort mitt yttersta för att överleva skräcken och de olika fraktionerna nere i Moskvas tunnelbanesystem.

Föregångaren Metro 2033 var baserat på boken skriven av Dmitry Glukhovsky, som utspelade sig i en intressant värld där ett framtida Moskva hade förstörts under ett kärnvapenkrig och tvingat människorna att flytta ned till det ryska tunnelbanesystemet. Det är en värld där hoppet sedan länge försvunnit, där mutanter härjar både ovan och under jord, och där olika fraktioner strider om sina politiska ideologier. Spelet Metro 2033 var lite av en oslipad diamant, då atmosfären var fantastisk och grafiken var riktigt läcker. Däremot saknade striderna tyngd, vapnen kändes fjösiga och fienderna var inte speciellt smarta. Men överlag så var det ett bra spel som jag gillade mycket, och som gjorde att jag såg mycket framemot uppföljaren Metro: Last Light.

Till skillnad från föregångaren så bygger inte handlingen på boken Metro 2034, utan det är en helt egen story som utspelar sig i samma värld (den kommande boken Metro 2035 ska dock bygga på handlingen i Last Light, varför vet jag inte riktigt). Hursomhelst, Metro 2033 hade två olika slut, men storyn i Last Light bygger på originalslutet från boken, det vill säga det slutet där allt smäller till rejält. Artyom, spelens huvudkaraktär, hade i uppgift genom hela Metro 2033 att stoppa något som hotade hans hemstation, The Dark Ones. Men i sista stunden när raketerna är sekunder ifrån att träffa The Dark Ones hemvist, insåg Artyom att de kanske hade andra motiv.

Nu har ett år passerat sedan händelserna, och Artyom är med i en grupp som kallas för Rangers. En dag dyker Khan upp och berättar att en levande Dark One har setts, och eftersom Artyom tycks kunna kommunicera med dem så är det alltså meningen att de ska få tag denna Dark One för att få reda på mer om vilka de är och vad de vill. Dessvärre delar inte alla samma tankar kring Dark Ones, och istället får Artyom order från sin överordnande att döda denna Dark One. Men naturligtvis går det uppdraget så fel som det bara kan gå, och det blir startskottet för berättelsen i Metro: Last Light.

Om det var något som jag gillade skarpt med Metro 2033, så var det att spelet vägrade hålla spelaren i handen. I början av Metro: Last Light blir spelaren handhållen, men det dröjer inte länge fören de ukrainska utvecklarna 4A Games släpper taget om oss och tvingar oss att överleva på egen hand. Handlingen i Last Light tar större plats än i föregångaren och utvecklarna har inte hamnat i fällan som tycks vara rätt vanlig nuförtiden med FPS-spelen, då de berättas på ett hoppigt och snabbt sätt. Istället finns långa dialoger och matiga mellansekvenser som hela tiden får en att känna att man faktiskt jobbar med något som betyder någonting. Jag fann storyn vara riktigt bra, och berättelsen tar upp intressanta teman, och när eftertexterna rullade så kände jag mig mer än helnöjd med det som jag fick uppleva. Det finns dock ett par tveksamheter när det gäller berättandet.

Precis som i föregångaren så består Artyom av ett tomt skal som det är meningen att du ska fylla själv. Fast ett helt tomt skal är Artyom ändå inte, eftersom han pratar under laddningstiderna mellan uppdragen. I föregångaren så sköttes det här bra, men i Last Light känns det lite mer tveksamt och märkligt att Artyom aldrig talar under själva spelets gång, även fast det finns spel som hanterat detta sämre. Det går också att samla på sig delar ur hans dagbok under nivåerna, och trots att jag rent generellt inte är förtjust i samlandet i majoriteten av dagens spel så kände jag att samlandet faktiskt tillförde någonting. Karaktärerna är dock intressanta och välskrivna, och bidrar till att både göra storyn bra och världen levande. Men även här finns det tveksamheter, och då är det framförallt hos spelets kvinnor som tveksamheten ligger hos. De känns underdimensionerade och lämnar dessvärre en del att önska, och om jag ska vara riktigt grov så skulle jag kunna säga att om de inte redan är avklädda så kommer de att bli det, men jag återkommer till det strax.

Tempoväxlingen däremot är helt fenomenal, och hur du spelar Metro: Last Light är lite upp till dig själv. Precis som i föregångaren så kan du välja att antingen skjuta dig fram eller försöka smyga förbi fienderna. Förstnämnda valet var dock en av spelets svagheter, då vapnen kändes fjösiga och det fanns ingen riktig tyngd. Istället var det roligare att försöka smyga förbi farorna, även om det inte alltid var det lättaste. I Last Light kan jag dock säga att båda punkterna har blivit förbättrade, i synnerhet skjutandet som ju var en av de svagare punkterna i föregångaren. Numera går det också att modifiera vapnen som du själv vill, som förövrigt har en skön hemmagjordkänsla, för att anpassa din spelstil. Bland annat går det att utsmycka vapnen med bland ljuddämpare, rödpunktssikten, infrarödsikten och lasersikten. Även fast det känns som mer eller mindre alla spel nuförtiden nästan måste låta en modifiera vapnen, så tycker jag ändå det fungerar riktigt bra i Last Light.

Skjutandet har då alltså förbättrats och känns inte lika tyngdlöst som tidigare, men samtidigt så är det inte heller perfekt. Men det är definitivt en klar förbättring sedan föregångaren. Som redan nämnt så har även smygandet förbättrats sedan sist, och även fast det var roligt att skjuta fascister, kommunister och mutanter, så var det betydligt roligare att försöka smyga förbi dem. Dels så är det mer utmanande och nervkittlande emellanåt, men också mer belönande än att skjuta sig fram. Om du smyger så är det såklart en fördel att ha ljuddämpade vapen och kastknivar, men det fungerar även utmärkt att smyga sig fram bakom fienden och knocka de medvetslösa med ett slag i nyllet, något som för tankarna till fjolårets Dishonored där du inte behövde döda överhuvudtaget om du inte kände för det. Faktum är till och med att det ska gå att spela genom hela Last Light utan att ha ihjäl en enda människa (förutom vid ett par tillfällen då du mer eller mindre är tvungen att ta någon annans liv).

Något som var lite utav ett klagomål i föregångaren var att det var för linjärt. Personligen så hade jag inga större problem med det i ärlighetens namn, men det är samtidigt något som jag delvis kan hålla med om. Metro: Last Light försöker dock inte förbättra detta, och spelet är minst lika linjärt som föregångaren. Som sagt så har jag inga större problem med detta om jag ska vara ärlig, men jag hade gärna sett ett lite firare upplägg. Dock ingen stor öppen värld där man är fri att utforska som man själv vill, för det har vi ju redan S.T.A.L.E.R.-spelen till för. Men samtidigt så tycker jag det är bättre med ett linjärt spel där mina val faktiskt spelar roll, än ett öppnare spel där mina val inte har någon större påverkan.

En annan sak som gör att både skjutandet och smygandet är bättre, är för att även fienderna känns smartare den här gången. Visserligen är inte detta heller perfekt, men det är också något som känns som en klar förbättring sedan föregångaren. Emellanåt vankas det också bossfighter, men precis som i mer eller mindre alla FPS-spel så består bossfighterna inte utav finess och att använda hjärnan, utan det gäller att skjuta så mycket du kan. Visserligen anser jag inte att bossfighterna är dåliga, men jag hade gärna sett intressantare spelmekanik än att bara skjuta iväg allt man har. Dock ska det ändå erkännas att jag fann bossfighterna rätt nervkittlande, då jag hela tiden sprang runtomkring och skrek som en liten flicka. I vissa fall hade jag till och med tillräckligt med ammunition.

Oavsett hur du tacklar situationerna, så är Metro: Last Light ett otroligt atmosfäriskt spel. När jag tar mig genom det ryska tunnelbanesystemet så känns det hela tiden mörkt, dystert och stundtals klaustrofobiskt. Bakom varje hörn så kan det gömma sig en otäck mutant, och känslan av att hoppet gått förlorat sedan länge är nästan hela tiden påtaglig. När jag sedan får ta mig upp till ytan och sätta på mig min gasmask och utforska Moskvas ruiner så känner jag någon form av deprimerande skönhet, om det går att utrycka sig så. Emellanåt så ges möjligheten att pusta ut i något utav alla samhällena som finns under jord, där vi får se hur människorna försöker leva så gott det går och göra det bästa utav situationen. Världen i Metro: Last Light känns hela tiden övertygande, sånär som på en viss detalj. Utan att avslöja för mycket så hamnar Artyom i ett samhälle där han besöker en strippklubb (dock inte för att huvudsakligen ha kul), och det är här som jag känner att det största problemet med spelets kvinnor kommer in. Det känns inte speciellt seriöst. Nu menar jag inte att jag är helt emot denna del utav spelet, men det känns som en märklig kontrast till den dystra och lortiga världen som är fylld med mutanter. Det är dock inte denna scen som är problemet, problemet är att det saknas någon form utav kontext och det känns som att det är med bara för att vara med. Det hade liksom inte varit någon större skillnad alls om utvecklarna plockat bort detta, då det inte tillför något till storyn överhuvudtaget.

Precis som i föregångaren så gör spelet allt det kan för att jag verkligen ska leva mig in i spelets värld. Dels så är ju atmosfären fantastisk, och dels så finns det knappt några mätare och dylikt, och det finns också massor med smådetaljer som bidrar till att jag bara lever mig in i spelet. Filter till gasmasken ska bytas ut, ficklampan och mörkerglasögon ska laddas upp, och naturligtvis så måste ammunition och andra förnödenheter hittas. Bara en smådetalj som att kunna torka av smuts eller blod från visiret på gasmasken med ett knapptryck tillför faktiskt en hel del till att suga in mig i världen, trots att det egentligen är en sådan liten detalj. Visserligen kan det dock bli lite mellanmenyer om du kör på konsolversionen eller med handkontroll till PC, men jag kände aldrig att det var i vägen och spelet stannar aldrig upp heller. Jag tror faktiskt inte att jag har levt mig in i ett spel så här mycket sedan The Elder Scrolls V: Skyrim.

Valutasystemet är precis som i föregångaren (samt boken), där du kan köpa vapen, ammunition och andra viktiga saker med militärammunition som du hittar. Saken är dock att denna ammunition inte bara agerar valuta, utan är också kraftfullare än den vanliga, hemmagjorda ammunitionen. Något som är intressant, eftersom du måste prioritera, ska du använda ammunitionen för att åstadkomma större skador eller ska du spara de till senare och köpa en fetare bössa?

Något som jag antar har varit mycket omtalat om inför Metro: Last Light är grafiken. Metro 2033 var visserligen ett hyfsat krävande spel på PC, men det var otroligt snyggt när det släpptes även om det kunde ha varit bättre optimerat och idag håller grafiken fortfarande. I Last Light så är grafiken inte bara ännu bättre, utan även bättre optimerad än förra gångaren. Dels har vi den tekniska aspekten, som är rakt igenom strålande och otroligt snyggt. Då har jag visserligen kört konsolversionen, men jag kan även säga att det som jag sett från PC-versionen av spelet är nog bland det snyggaste som jag någonsin har sett. Men det är inte bara den tekniska aspekten som imponerar, utan även designen är strålande.

När det kommer till ljud så har jag nästan bara positiva saker att säga. Det är främst ljuden från alla mutanterna och ljudet av Artyoms andetag när syrefiltret i gasmasken börjar ta slut, som bara är ett fåtal utav de ljud som verkligen bidrar till att göra atmosfären så fantastisk. Musiken är också värd att nämnas, som jag tyckte var riktigt bra och passade också bra in. Sedan har vi röstskådespelarna, och där har jag lite blandade åsikter. Precis som i föregångaren så kan du antingen spela med engelskt eller ryskt tal, och efter att ha sett någon video där någon spelat med engelskt tal så är det inte direkt något som jag rekommenderar, för det engelska röstskådespeleriet var enligt mig inte speciellt bra. Istället känns dock det ryska skådespeleriet mycket bättre, och det gör det även lättare att bli indragen i spelet, eftersom... ja, det utspelar ju sig under Moskva. Däremot så är inte all dialog i spelet textad, vilket blir ett problem när jag spelar med ryskt tal eftersom jag inte kan språket. Visserligen så är det viktigaste textat, så om du kör med ryskt tal så kommer du inte missa något viktigt under storyn, men det är lite tråkigt eftersom det finns intressanta konversationer mellan olika karaktärer som du kanske missar. Det här är något som också var ett lite problem i Metro 2033, men det var aldrig lika stort eftersom det inte gavs lika bra möjlighet att utforska samhällena som det ges i uppföljaren.

Metro: Last Light inte bara ett riktigt bra spel, utan det är också en klar förbättring sedan föregångaren, även om vissa saker som fiendernas intelligens och eldstriderna inte är riktigt perfekta och kunde ha blivit mer finslipat, och att bossfighterna känns halvdana. Den största svagheten i spelet ligger dock ändå i hur spelets kvinnor är porträtterade. Men i slutändan så är det ett otroligt snyggt spel med en fantastisk atmosfär och en spännande berättelse med intressanta teman. Även om det spelmekaniska som sagt inte är perfekt, så är det fortfarande bra och jag känner att jag aldrig har tråkigt. Så jag applåderar 4A Games för att de gjort ett fantastiskt spel, men det finns också en annan sak som jag måste applådera de för. Under utvecklingen av Metro: Last Light så fick utvecklarna tampas med strömbrott, trångboddhet på kontoret och svårigheter med tullpersonal som krävde muta för att få fram utvecklingskit, som annars kunde ha stulit grejerna. De blev även tvungna att säljas till en annan utgivare när THQ gick i konkurs, och dessutom hade de bara en bråkdel utav den budget som ett vanligt AAA-spel brukar ha. Men trots allt detta, så har ukrainska 4A Games inte bara gjort ett spel som är snyggare än nästan alla AAA-spelen (det enda spelet som rent grafiskt har en chans mot Metro: Last Light är Crysis 3), utan de har också lyckats göra ett spel som enligt mig är mycket bättre. För min del så är det här ett spel som inte bara har en chans att komma in bland de bästa spelen som jag spelat under det här året, utan även kanske det bästa FPS-liret som jag spelat under det här året.

Plus:
Otroligt snygg grafik, suverän design, fantastisk atmosfär, spännande berättelse med intressanta teman, en klar förbättring sedan föregångaren

Minus:
Halvdana bossfighter, de engelska rösterna är inte speciellt bra, vissa brister med berättandet

Testad version: Playstation 3