Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Last of Us

Jag har kämpat och gjort allt jag kunnat för att överleva i en oerhört grym värld, i vad som är ett av årets mest efterlängtade spel.

Att spel är konst är det ingen fråga om längre. Huruvida exakt alla spel kan ses som konst går ju att diskutera, men det är inte vad jag hade tänkt göra i den här texten. Men rent generellt sätt så räknas spel numera som konst. Eller, det är åtminstone lag på det borta i USA numera. Men innan det sågs spel för det mesta med helt andra ögon, åtminstone hos de som inte förstod sig på spelen. De personerna tenderade ofta att se spel som en leksak. Visst, vissa spel kan ju ses lite grand som "leksaker", framförallt de spel som enbart fokuserar på spelmekanik och att ha roligt, och kanske inte nödvändigtvis att berätta en avancerad story. Jag ser inte spel som leksaker, men jag kan på sätt och vis förstå tankesättet hos de som ser spel som just det. Men sedan finns det spel som, hur mycket det än vrids och vänds på det, enligt mig verkligen inte kan ses som en "leksak", eller som "bara" ett spel. The Last of Us är definitivt ett sådant spel som jag inte kan se som "bara" ett spel, utan det här är verkligen konst när det är som allra bäst.

För min del är The Last of Us ett av de spel som jag sett mest framemot under detta år. Dels för att det är utvecklat av Naughty Dog, vars Uncharted-serie jag älskar (även fast trean har en svagare story jämfört med de tidigare spelen, men det är inget som är väsentligt för den här recensionen), och dels för att det knappt varit mycket nyheter om spelet egentligen. Faktiskt. För något som jag tycker är oerhört tråkigt nuförtiden, är att vi får halva spelet slängt framför våra ansikten långt innan spelets ens släppts med trailers och bilder från spelet varannan vecka. Exakt så illa är det inte, men ni förstår nog lite vad jag känner. Faktum är att det varit rätt lite information kring detta spel jämfört med nästan alla AAA-spel, som exempel visades ingenting från spelets multiplayerläge upp fören någon vecka före release. Visst, det är bra att komma ut med information och trailers för att hålla intresset för spelet uppe, men jag tycker det har gått lite för långt med detta på senaste tiden.

När spelet tar sin början har kaoset precis börjat. Huvudpersonen Joels granne bryter sig in genom hans balkongdörr, samtidigt som det på nyheterna rapporteras om ett virus som sprider sig och gör människor galna. Det är en epidemi som spridits via en slags svamp som på något sätt utvecklats med förmågan att ta över människokroppar och som släppts iväg från växter och träd (antagligen har naturen tröttnat på vår miljöförströring). Denna epidemi sprider sig sedan snabbt och gör att de som tas över av svamparna blir som zombier. Dock kallas de "Infected" (infekterade, som jag kommer att kalla de framöver i denna recension), och är tekniskt sätt inga zombier, även fast de beter sig mer eller mindre som just zombies.

Vi hoppar 20 år framåt, och USA är numera knappt en skugga av sitt forna jag. Joel lever i en karantänzon, som snarare känns som ett koncentrationsläger, då det råder utegångsförbud, ID-kontroller, förtryck och en polisstat som avrättar folk som bryter mot lagarna som stiftades efter att epidemin lamslog landet. En laglös pundare som går under namnet Robert har retat upp Tess, som är ett riktigt rivjärn (och som jag förmodar är Joels flickvän), och de två bestämmer sig för att leta upp honom och ta saken i egna händer. Men detta gör att de också olyckligtvis dras in i en grupp rebellers plan och får i uppgift att eskortera en flicka vid namn Ellie, något som till en början verkade vara en enkel uppgift. Men det leder till en resa där Joel och Ellie måste förlita sig på varandra genom USA, från Boston till Salt Lake City.

På ytan är storyn i The Last of Us en rätt ordinär berättelse som utspelar sig i en postapokalyptisk värld. Spelets inledning är visserligen fantastisk, men samtidigt är det en gnutta generiskt. Det märks också att Naughty Dog blivit inspirerande utav bland annat The Road och I Am Legend. Sedan känns det som att det saktar ned och blir segare i början, men långtifrån tillräckligt mycket för att jag ska förlora mitt intresse. Men när jag väl kommer under ytan till spelets story, så gömmer sig något annorlunda. Även fast själva grundberättelsen är en sådan som berättats otaliga gånger förut, så lyckas Naughty Dog att flera gånger överraska mig under spelets gång med åt vilket håll berättelsen rör sig. Berättandet är också helt fantastiskt med några av de bästa mellansekvenserna som någonsin gjorts, och karaktärerna i spelet är så otroligt välskrivna att det är svårt att inte bry sig om dem. Samspelet mellan Joel och Ellie, och bandet som byggs mellan de är nog faktiskt bland det bästa som jag någonsin har upplevt i ett spel. Här får jag nog hejda mig så att jag inte börjar avslöja för mycket ur storyn, men jag kan säga att även fast det på ytan verkar vara en rätt typisk berättelse så är den istället fantastisk, unik och gripande.

Story är något som är viktigt enligt mig och storyn i The Last of Us är fantastisk, men det finns en sak som är viktigare än en fantastisk story. Är spelmekaniken bra och är det roligt att spela? På den frågan så kan jag säga det inte bara är berättelsen och berättandet som är starkt, utan även det spelmekaniska i The Last of Us är starkt. Med tanke på att det är Naughty Dog som står bakom rodret så har nog vissa kanske förväntat sig ett Uncharted i en apokalypsmiljö, och även om det visserligen finns likheter mellan spelen så känns The Last of Us som något eget. Jag får nämligen själv välja hur jag ska tackla situationerna som jag hamnar i. Ska jag smyga förbi fienderna, strypa de bakifrån eller plocka fram en bössa och skjuta alla i skallen? Även fast smygandet uppmuntras genom att det inte finns mycket ammunition och faktumet att Joel måste använda förband för att återställa sin hälsa istället för att gömma sig i ett hörn och vänta ett par sekunder, så är det hela tiden upp till dig själv hur du ska ta dig genom spelet.

Som sagt så uppmuntras smygande, och det var det som jag hade roligast med, samtidigt som var det något som verkligen kändes nervkittlande. Det finns en typ av Infekterande som kallas för Clickers, som har blivit blinda men i gengäld har de utvecklat ett slags ekolod som gör att de ändå kan "se". Att smyga förbi de fungerar, men rör du dig för fort så är de genast efter dig och eftersom det är en av de dödligare fienderna så räcker det med att de kommer tillräckligt nära dig för att det ska vara kört. Men även striderna känns riktigt bra, då det finns en viss tyngd som gör att det på något sätt känns äkta. Om jag tar en revolver och skjuter en person, eller om jag plockar upp en träplanka och slår någon till döds så känns det. Samma sak när det är fienderna som slår mig med ett järnrör eller skjuter mig med en hagelbössa, det känns verkligen.

En annan sak som bidrar till både smygandet och skjutandet är riktigt bra, är tack vare intelligensen på fienderna. I Uncharted-spelen så upplevde jag rätt ofta att fienderna inte kändes speciellt smarta, men i The Last of Us är skillnaden överraskande stor. Fienderna i spelet är för det mesta riktigt smarta och känns hela tiden övertygande när de försöker hitta eller ha ihjäl mig. Dock så reagerade jag på en sak gällande kompanjonerna i spelet, åtminstone till en början. De blir nämligen aldrig upptäckta när jag smyger mig fram. I början så störde jag mig en aning på det, men efter lite funderande så insåg jag att det nog var ett medvetet val från utvecklarnas sida. Det är ju inte så kul egentligen att bli upptäckt för att min datorstyrda kompanjon klantat till sig, och hade det varit på det sättet s hade jag nog i alla fall stört mig på kompanjonerna. Men bortsett från den lilla parentesen så känns även kompanjonerna hjälpsamma, då Ellie vid ett flertal tillfällen sagt var en fiende var någonstans så att jag en kort stund visste dennes position.

Världen som Joel och Ellie lever i är en brutal värld där det varken finns något svart eller vitt, men framförallt så känns den hela tiden övertygande. Det är också en våldsam värld, men det känns aldrig för mycket. Nuförtiden så tycker jag att flera spel har med en massa våld bara för sakens skull som inte tillför någonting egentligen, utan bara är där för att det ska se "coolt" ut. Men så är aldrig fallet i The Last of Us, då våldet aldrig saknar någon mening och är något som verkligen passar in med spelet. Atmosfären är också riktigt strålande, och det är faktiskt just den delen som gör att jag emellanåt känner en viss rädsla. Även fast de Infekterande kan vara otäcka (framförallt tjockisvarianten), så känner jag snarare obehag för att just atmosfären är så fantastisk. Jag känner mig helt indragen i spelet och striderna känns verkligen som en strid mellan liv och död. Tempovariationen är också helt fantastisk, för precis när jag känner att det borde hända någonting så dyker fiender upp, och precis när jag känner att jag börjar tröttna på fienderna så saktar spelet ned och låter mig ta mig fram i egen takt.

Något som jag kände mig otroligt skeptisk till en början var spelets multiplayerläge. Multiplayern i Uncharted var visserligen kul, men jag kände samtidigt att det var något som jag inte hade saknat så mycket om det inte fanns med. Jag misstänkte att jag skulle känna något liknande för multiplayern i The Last of Us. Till en första anblick så verkade mina misstankar till en början stämma. Klassystemet ser ut att vara inspirerat utav Call of Duty: Black Ops II och naturligtvis finns det likheter mellan The Last of Us och Uncharted. Men efter ett par matcher så var jag helt fast, något som jag kan säga att det var ett bra tag sedan jag kände så för ett multiplayerläge.

Dels så är tempot i multiplayern betydligt långsammare än i Uncharted-spelen, och framförallt långsammare jämfört med majoriteten. Att ta sig långsamt fram är något som verkligen hjälper att hålla dig vid liv, för det är inte bara när du skjuter som fienderna vet var du är, utan det är även när du springer fort framåt. Det blir alltså mycket smygande under matcherna. En annan sak är att det verkligen byggs mycket på samarbete. Om du är mer utav en ensamvarg när det kommer till multiplayer så kan jag direkt säga att The Last of Us inte är något för dig, för att inte hålla ihop med gruppen är nästan som att springa rakt fram mot fienderna när de skjuter mot dig. Du kommer att dö om du är ensam, så därför är det viktigt att du håller ihop med gruppen och samarbetar genom att täcka varandra och hjälpa varandra på fötterna när de blivit svårt skadade.

En annan sak som sticker ut med multiplayerläget är klansystemet, eller snarare hur XP-insamlandet är presenterat. Det är inget traditionellt klansystem där två klaner möts i en match för att göra upp om vilka som är bäst, utan det är överlevare som anslutar sig till din klan i takt med att du samlar in förnödenheter. Visserligen är allt detta endast siffror samt ett egentligen ett XP-system, men det är presenterat på ett annorlunda sätt som gör att det känns roligare. Varje match så måste du samla in ett visst antal förnödenheter, och om du samlar in mer än vad du behöver så anslutar sig fler överlevare till din klan. Samlar du däremot in färre förnödenheter än vad du behöver så blir invånarna i din klan sjuka och hungriga, och kan eventuellt dö om det inte går bättre. Emellanåt så inträffar slumpmässiga händelser för din klan, som att ni stöter på ett gäng andra överlevare eller blir anfallna. Då får du som ett slags litet uppdrag som du ska utföra under ett visst antal matcher, så som att exempelvis markera eller döda ett visst antal fiender, och beroende på hur bra du lyckas så påverkas du mer positivt eller negativt utav den slumpmässiga händelsen. En liten kul detalj är också att om du ansluter till Facebook så kommer vissa överlevare vara från din kompislista på Facebook, vilket gör att din klan känns lite mer personlig och är en liten kul detalj.

Något som Naughty Dog verkligen har lyckats med, är hur spelet ser ut både tekniskt och estetiskt. Med Uncharted-spelen så har utvecklarna visats sig vara grafikgudar, då de spelen i princip alltid blivit det snyggaste konsolspelet samt det snyggaste spelet till Playstation 3, och The Last of Us är inget undantag. Rent tekniskt så är det sjukt snyggt, och det är nästan sinnessjukt hur utvecklarna lyckats pressa fram så här snygg grafik med en så gammal hårdvara som Playstation 3 faktiskt är. Flera gånger under spelets gång så stannade jag bara upp för att i ren förtjusning kika på hur oerhört detaljerat allt är och hur otroligt vackert spelet är med alla växter som växt överallt.

När det gäller ljudet så har jag i princip bara positiva saker att säga. Mycket utav ljudet bidrar en hel del till att göra atmosfären så fantastisk som den är. Även musiken är riktigt bra, och vissa korta ljudslingor påminner faktiskt lite grand om musiken i Metro: Last Light (vilket är lite läskigt faktiskt, eftersom det också är ett spel som utspelar sig i en postapokalyptisk värld och som jag dessutom ansåg vara årets hittills bästa spel efter att det släpptes). Men det som imponerar mest med ljudet är utan någon som helst tvekan röstskådespeleriet, som är minst sagt fantastiskt och bidrar enormt mycket till att göra karaktärerna så bra som de faktiskt är.

Efter att i princip bara har hyllat spelet, så måste jag säga att även solen har sina fläckar. Men jag kan faktiskt ärligt talat inte komma på särskilt många svagheter med detta spel. Det som jag rent spontant kan komma på nu och som jag kände under spelets gång, var att det stundtals kändes för linjärt. Vilket blir lite konstigt när jag nämner det som en av spelets svagare punkter, när jag inte brydde mig så mycket om att även Metro: Last Light var riktigt linjärt. Jag misstänker dock att det har med att Last Light samtidigt lät mig fatta val som spelade roll, något som kanske inte hade spelat lika stor roll om det spelet var öppnare. Jag kände också att The Last of Us blev lite väl frustrerande mot slutet av äventyret, då det kändes som att jag blev upptäckt för minsta lilla sak och när jag väl blev upptäckt så kunde jag lika gärna ladda om en tidigare sparfil, då det kändes nästan omöjligt att mig ur knipa.

Storyn och berättandet är mer eller mindre fantastiskt, atmosfären är riktigt tät, för det mesta riktigt smart A.I, tempovariationen är perfekt, röstskådespeleriet är fantastiskt och karaktärerna välskrivna, grafiken är otroligt snygg och multiplayerläget är överraskande underhållande. Sedan finns det ju skönhetsfläckar, såsom att det stundtals känns lite för linjärt och att jag kände mig frustrerad mot slutet av spelet, men även fantastiska spel är inte felfria. Om jag någonsin kommer få höra någon som påstår att spel inte är konst, så kommer jag bara att hänvisa de till detta spel. För i slutändan är The Last of Us inte bara årets hittills bästa spel, utan det är även ett av de bästa spelen som jag haft nöjet att få uppleva, och det är när spelkonst är som allra bäst.

Plus:
Gripande story med fantastiskt berättande, riktigt välskrivna karaktärer, oerhört bra atmosfär, perfekt tempovariation, otroligt underhållande multiplayerläge, riktigt snygg grafik, fantastiskt röstskådespeleri

Minus:
Känns stundtals för linjärt, något frustrerande mot slutet

Medlemsrecensioner18
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10