The Last of Us

Mitt mest efterlängtade spel någonsin var här. Jag skulle äntligen få reda på om kungarna bakom Uncharted-trilogin (om än ett annat team) återigen hade lyckats skapa något magiskt. Jag satte i skivan och svettades nästan av förväntan. Hade Naughty Dog lyckats med ytterligare ett mästerverk?

Det första som väntade mig var den absolut bästa inledningen av ett spel jag någonsin upplevt. Det börjar i en helt vanlig vardag, men allt är ändå stämningsfullt. Sen går det dock fort. När man får styra en ensam, rädd liten flicka som vaknar upp till ett tomt hus utan att ha en aning om var hennes pappa är så kommer rysningarna. Detta är 5 minuter in i spelet och jag ryser redan. TV-apparater står på där det pratas om någon sjukdom som brutit ut, staden man kan skymta ifrån fönstren i huset bombas och flickans pappas mobil är bombad av sms och missade samtal.

Plötsligt rusar flickans pappa in i huset och säger till Ellie att hålla sig borta från dörrar och fönster. Något är fel med deras grannar. Efter detta så skiner introt som mest. Jag vill inte spoila det för mycket då det, trots att det är absoluta början, är något jag tycker man bör uppleva själv. Spelaren skiftar redan i introt ifrån flickan till pappan, Joel, dock.

Resten av spelet utspelar sig 20 år senare. Folket lever i karantänzoner där allt ifrån utegångsförbud, matbiljetter och maktmissbrukande soldater existerar. Joel och hans vän(flickvän?) Tess är rejält uppretade på en man vid namn Robert som är skyldig dem en himla massa vapen, men som gör allt för att slippa lämna tillbaka dem. Efter att ha skickat ett gäng killar för att få bukt på Tess så bestämmer sig hon och Joel för att söka upp Robert och ta saken i egna händer.

Detta leder så småningom till att man får hand om en liten flicka, Ellie. Man får i uppdrag att eskortera henne till en viss plats där motståndargruppen, The Fireflies, finns. Utan att veta varför så tar sig Joel och Tess ann uppdraget och resan kan börja.

Men uppdraget är lättare sagt än gjort eftersom landet nu kryllar av både infekterade människor(dessa påminner om zombies och det finns tre olika sorters infekterade) samt människor som tagit överlevandet till en sån gräns att de vill ha ihjäl alla främlingar man stöter på, för att på så sätt lägga beslag på deras ägodelar, såsom vapen eller kläder.

Vad som låter som en väldigt vanlig berättelse helt utan fantasi visar sig snabbt vara något helt annat. Sättet man berättar historien på är något som är helt annorlunda något jag sett förut. Den är gripande och väldigt överraskande stundtals. Flera gånger satt jag och bara rös och även om jag aldrig riktigt var nära tårar så kändes allt så mäktigt. Den tar vändningar som jag inte i min vildaste fantasi kunde tro skulle hända. Men det allra bästa är hur både Joel och Ellie förändras som personer och hur man kommer allt närmre varandra. Relationen mellan dessa två är det bästa jag någonsin upplevt i ett spel.

Men storyn är inte allt i ett spel och även om den är fantastisk så måste även gameplayet sitta för att ett spel ska vara ett mästerverk. Det är även just det som fått mig att se fram emot spelet sedan innan. Att man, till skillnad från i Uncharted, har oerhört ont om ammo gör att man måste planera striderna in i minsta detalj och att kasta sig in i striderna och hoppas på det bästa fungerar extremt sällan.

Dels eftersom att din ammunition troligen inte kommer räcka om du vill skjuta ner varenda person, dels för att Joel är betydligt mer realistisk än t.ex. Nathan Drake i Uncharted gällande hur mycket stryk han kan ta samt att hans liv dessutom inte automatiskt regenererar. För att få tillbaka liv måste du använda ett första hjälpen-kit, något som tar sin lilla tid och det är inte alltid man hinner det mitt i en strid. Man kan försöka smyga undan, absolut, men fienderna i spelet är såpass smarta att de allt som oftast hittar dig och har ihjäl dig.

Dessutom kommer du inte alltid ha tillgång till första hjälpen-kit. Under spelets gång kommer du hitta flera olika saker som du kan använda för att "crafta" olika saker. Exempel på saker du kan skapa är första hjälpen-kit, molotovs och spikbomb. Craftingsystemet fungerar riktigt bra och eftersom jag ansåg det vara viktigt att ha framförallt första hjälpen-kit till hands så tillbringade jag mycket tid till att genomsöka nästan varenda rum efter saker. Något annat du kan hitta är ett slags piller som du kan använda för att boosta olika egenskaper hos Joel. Exempel på detta är hans liv eller hörsel. Det sista man kan hittade är såkallade delar som används för att uppgradera dina vapen.

Men för att återgå till striderna så märker man tidigt att det lönar sig att smyga, oavsett vilken sorts fiende man möter. Som jag tidigare sagt har du oerhört sparsamt med ammunition och långt ifrån alla fiender kommer att droppa någon när de dör. Vad som var synd för mig var att jag var helt värdelös på att smyga och blev oftast upptäckt när jag försökte smyga förbi ett stort parti av fiender och fick då försöka att helt ändra mina planer, något som ofta slutade i katastrof och jag fick börja om från början. Då tänkte jag allt som oftast om och tog tyst ner de säkra korten innan jag sedan sprang runt som en galen man och bankade ner fiender med basebollträ/järnrör etc. Mina vapen använde jag bara i nödfall, framförallt i början. Ju längre spelet gick desto mer ammunition kände jag att jag kunde slösa (detta berodde dock troligen på att jag spelade på normal) och då började jag skjuta en del mer.

Under striderna kan du också (om du inte spelar på Survival mode) använda dig utan Joels lyssningsläge. Det går helt enkelt ut på att Joel spetsar öronen, så du kan se var de närmsta fienderna befinner sig. Även fast detta liknar wallhack så tycker jag det känns rimligt att Joel faktiskt kan höra saker som inte vi spelare kan höra. Jag menar, fotsteg och röster kan lätt avslöja var någon befinner sig. Även dina kompanjoner kommer att hjälpa dig, både i striderna och genom att ropa på dig varifrån fiender kommer om någon försöker smyga runt dig.

Det ska sägas att oavsett vilket sätt man väljer att ta sig an striderna på så fungerar det extremt bra. Smygandet är precis så nervkittlande som det borde vara och om man istället väljer att öppna eld så märker man fort att Joel inte är någon supermänniska, utan han darrar mycket på händerna när han siktar. Detta och allt annat med striderna bidrar till en skön realism, men illusionen av att man måste smyga sig fram bryts ofta pga. att de personer som är med Joel ofta klampar runt som galningar utan att bli upptäckta. Detta är extremt synd, då jag faktiskt stör mig väldigt mycket på det.

Något som dock var en lättnad var att spelet inte var alls så läskigt som jag hade trott. Jag är en människa som inte fixar att spela t.ex. Dead Space och jag trodde verkligen att The Last of Us skulle utsätta mig för flera hjärtattacker, men till min förtjusning så gör det väldigt sällan det. Min största rädsla är jump scares och detta existerar inte i spelet. Istället är det ofta en känsla av panik som uppstår när du är jagad av flera clickers (en av de tre olika typerna infekterade, blinda men som dödar dig på ett slag) som står för "skräcken". Endast vid ett tillfälle var jag genuint rädd och det berodde på omgivningen och stämningen, inga jump scares (även fast det ofrivilligt från spelet uppstod en när jag sprang runt ett hörn efter att ha varit jagad ett tag).

En sak som verkligen bidrar till den fantastiska stämningen som spelet har är ljudet. Musiken som spelas är lågmäld och dyster och den spelas bara när det behövs. Vid många tillfällen hör man bara ljudet från infekterade som inte syns till, kloaker där det slår och knäpper i väggarna osv. Ljud som verkligen är helt underbara och får en att verkligen känna sig utsatt. Röstskådespelarna är även de briljanta och den absolut bästa av dem alla (Nolan North) dyker upp även i detta spelet. Annars gör även tjejen bakom Ellie en fantastisk insats.

Men även grafiken är den fantastisk. Designmässigt föredrar jag nog Uncharted 3 med sina färger (även om ett tillfälle i The Last of Us verkligen fick mig att tappa hakan. Jag satt och gapade i flera minuter och bara beundrade vad jag såg) och ljus, men tekniskt sett är The Last of Us det snyggaste jag någonsin spelat. Att man kan få fram något så snyggt ur en så uråldrig konsol som Playstation 3 är häpnadsväckande och Naughty Dog bevisar vilka grafikkungar de verkligen är.

Något som jag dock inte hade sett fram emot det minsta lilla var multiplayerläget. Ni som läst mina Uncharted-recensioner vet att jag inte alls tycker om multiplayer i de spelen och jag hade förväntat mig att det skulle vara likadant i The Last of Us. Men tji fick jag! Det är ett alldeles eminent läge. Det har sina liknelser med Uncharted, det går t.ex såklart ut på att döda dina fiender, men det långsamma tempot och att det är sparsamt med ammunition höjer läget något enormt!

I Uncharted springer spelarna ofta runt och skjuter hejvilt och klistrar sig längs skydd. I The Last of Us måste du smyga mycket, för om du rusar kommer du att synas på fiendens radar. Lyssningsläget finns även i multiplayern, men kan här bara användas någon sekund åt gången och måste sedan laddas upp. Du kan dock undvika att bli sedd av det läget genom att stå helt still. Det finns dessutom en perk (ja, det finns ett antal perks som du väljer att ha på din karaktär. Men dessa känns gedigna och balanserade) som gör att du inte kan bli sedd i lyssningsläget så länge du hukar dig när du går heller.

Innan varje match kommer du dessutom få välja vilka vapen och vilka perks du vill använda, så du kommer inte kunna plocka upp andra vapen under matchens gång. Du kan dock ändra uppsättning när som helst under matchen (det byts så fort du dött sen).

En annan viktig grej i multiplayern är samarbete. En ensamvarg kommer inte långt i spelet (såvida inte motståndarna också är ensamvargar). Det länge att gå i samlad grupp, gärna med en prickskytt släpande en bit bakom. När ni sedan har upptäckt fienderna gäller det att försöka flankera dem så gott det går. Det är helt enkelt extremt mycket mer taktiskt än vad Uncharted-spelens ditto är och jag älskar det. Tyvärr är det många spelare som inte riktigt förstår det där med samarbete och bara springer runt för sig själva.

De två spellägena som finns räcker gott och väl för mig. Det ena, Supply Raid, är likt en vanlig dödsmatch. Båda lagen har ett antal "liv" var och när de är nere på noll kan ingen längre respawna efter att man dött utan då förlorar man så fort hela laget är utplånat. I det andra, Survivor (tror jag det heter), så respawnas man inte när man dör. Utan då gäller det att vinna rundor genom att utplåna motståndarlaget. Den som först vinner ett antal rundor tar sedan hem hela matchen.

Något som sätter extra sting på det hela är det så kallade klansystemet. Det är nämligen så att du har en klan att se efter och dessa behöver "förnödenheter". Du får såklart dessa genom att spela så bra som möjligt i matcherna. Spelar du dåligt så kan folk i klanen blir hungriga, sjuka eller t.om. dö och spelar du bra kan det ansluta fler. Under 12 veckor (1 dag för varje match) ska du försöka få en så stor klan som möjligt. Detta är något som för mig gör det hela roligare och ännu roligare blir det om du kopplar spelet till ditt Facebook-konto. Överlevarna i din klan kommer då nämligen att vara dina Facebookvänner.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle fastna för ett multiplayerläge så som jag gjorde för det här (undantaget sportspel eller renodlade onlinespel), men jag är glad att jag gjorde det. Jag har haft extremt roligt med detta läge. Det enda som saknas är lite fler banor och att det faktiskt hade varit roligt med lite infekterade på banorna.

Så, The Last of Us är ett briljant spel. Nästan allt är perfekt och det enda riktiga klagomålet jag har är att illusionen bryts lite bland när dina kamrater klampar runt och för så mycket väsen de kan när du försöker smyga. Annars är det ett underbart spel där allt sitter som en smäck, trots det något förutsägbara slutet.

+ Plus
. Underbart berättande
. Fantastiskt ljud
. Man känner sig verkligen utsatt
. Bästa multiplayer-läget någonsin i ett spel

- Minus
. Illusionen förstörs ibland
. Kunde funnits fler banor online
. Förutsägbart slut