Svenska
MEDLEMSRECENSION

Sonic CD

Den blåa igelkotten lämnade ifrån sig en hel del grymma titlar under hans glansdagar på 90-talet. Då är det äntligen dags för den större massan att få ta del av det sällsynta Sonic äventyret, Sonic CD, som kan mycket väl vara det bästa Sonic spelet genom tiderna och jag tänker berätta varför...

Det förvånar mig inte det minsta att folk inte har speciellt mycket koll på kottens enda debutspel till dunderfloppen, Mega CD. Spelet har nämligen genomlidit under de sämsta möjliga tillståendena. Eftersom i princip ingen köpte Mega CD tillbehöret till sin Genesis (mycket dels för att den var så fruktansvärt dyr) så då var det inte många som lyckades få avnjuta det här glamorösa plattformsliret när spelet först släpptes. Sega försökte igen med att släppa spelet på PC, utan några positiva resultat. Folk lockades istället av de kommande 3D spelen som började dyka upp under den perioden.

En lång tid senare släppte Sega ett Gems Collection till Gamecube och PlayStation 2 där Sonic CD bland annat dök upp. Och det var bland annat där jag för första gången testade spelet. Med såklart, goda intryck. Men Sega var inte färdiga med spelet ännu. 2011 valde man att återigen ge ut spelet på PlayStation 3 och Xbox 360. Och det är den utgåvan jag tänker ge mina intryck på idag.

Om det inte är tillräckligt tydligt än, så älskar jag spelet. Av många anledningar naturligtvis. I min mening så är Sonic som bäst när han förekommer i 16-bitars form med snabb 2D plattformande. Och i Sonic CD är det ingen fråga om den saken. Men vad är det egentligen som gör Sonic CD så fruktansvärt bra egentligen? Spelet kan enklast beskrivas med ett ord. Unikt. Eftersom det är just det vad spelet är, rakt igenom. Det känns inte alls som något annat Sonic spel tidigare. Visst, rent grafiskt så efterliknar det sina föregångare men det är så mycket annat i spelet som får det att stå ut i mängden.

Sonic CD var det första Sonic spelet med en någon form av story, vilket var ovanligt för ett 2D plattformspel på början av 90-talet. Det är ingen djup bakgrundshandling precis men det räckte gott och väl med en handritad inledningssekvens för att visa vad som pågick. Handlingen är simpel. Sonic måste stoppa Dr. Robotnik och hans plan att förgöra hela världen genom att först ta över den mystiska planeten "Little Planet" och göra det till sitt högkvarter.

På turen så följer Amy Rose med, vars karriär att plåga och konstant följa efter Sonic börjar här. Hon dyker endast upp i början av spelet och gör inget mer än att krama om Sonic om hon lyckas fånga honom. För endast några sekunder in på nästa zon så blir hon genast kidnappad av Metal Sonic, som också gjorde sin första debut i spelet.

Som sagt, efter en makalöst snygg inledning så drar spelet genast igång och vi kan redan känna oss bekväma med spelets första zon. Det påminner extremt mycket om Green Hill Zone, fast bara mycket färggladare och allmänt galnare... jag menar liksom, zonen heter inte Palmtree Panic utan någon anledning. Men efter det så blir det bara galnare och galnare för majoriteten av spelets banor består antingen av en massa blinkande ljus eller märkliga färgtoner och filter. Man märker också väldigt tydligt att Sega försökte få varje zon att verka unik och inte efterlikna den föregående zonen. Efter Palmtree Panic så får vi istället bekanta oss med den chockrosa Collision Chaos (kaos är bara förnamnet) med Tidal Tempest tätt därefter som spelets vattennivå. De resterande zonerna är Quartz Quadrant, Wacky Workbench, Stardust Speedway och spelets sista zon Metallic Madness.

Det skiftar mellan intensivt och allmänt roligt plattformande till bitvis frustrerande och okontrollbart kaos, speciellt på Wacky Workbench och Metallic Madness. Jag borde kanske först diskutera hela "tidsresandet" innan jag kommer in på spelets röriga bandesign.

Om man vill få spelet "Good Ending" så måste man fixa så att varje zon får en "Good Future" och det finns två metoder för att uppnå det. Man kan antingen försöka få alla Time Stones (som man får om man lyckas klara Special Stage- banorna) eller så åker man helt enkelt bakåt i tiden på varje zon genom att springa förbi en "Past" påle som man kan resa bakåt i tiden med. När du väl är där, så ska man hitta och förstöra en maskin som leder till att man får en bra framtid. När framtiden blivit bra så blir allting betydligt färggladare och musiken mer hoppfylld. Om man inte lyckas med en bra framtid så får man det motsatta vilket förvandlar zonen till ett enda stort mekaniserat kaos med nedsättande musik. Det här är ett av de unika elementen som Sonic CD har att erbjuda och personligen gillar jag konceptet med tidsresande. Det ger spelet ett större djup som vi inte få se tidigare i något Sonic spel.

Bandesignen är väldigt intressant rent estetiskt men spelmässigt kan det leda till många frustrerande situationer. Fienderna känns något missplacerade, pelare dyker plötsligt upp från taket och krossar dig etc. Det känns som att Sega var helt tvungna att göra varje bana med en gimmick så att den skulle bli lätt ihågkommen. Ibland fungerar det, men inte alltid då det kan leda till att spelets flyt förstörs helt.

Bosstriderna mot Dr. Robotnik är betydligt kreativare den här gången. Istället för att alltid försöka skada Dr. Robotniks maskin, så förekommer det istället bossfighter som går ut på att göra helt andra saker. En bosstrid går ut på att springa på ett rullband och undvika bomber tills maskinen tillslut förstör sig själv. Eller den populära springtävlingen mellan Sonic och hans metalliska motsvarighet, Metal Sonic. Visst, snubben med IQ på 300 är ju inge vidare på att bygga hållbara mördarmaskiner, men det resulterar åtminstone i roliga och minnesvärda bossfighter trots allt.

Vad vore ett underhållande plattformsspel utan bra spelkontroll? Förmodligen ett betydligt sämre spel, men i det här fallet så står det klart att Sonic CD har bland de smidigaste kontrollerna för den blåa igelkotten. Det känns verkligen som att man har hela tiden kontroll över Sonic vilket leder till precist plattformande.

Ett av de bästa tilläggen i den här utgåvan är att man får ta rollen som den flygande räven Miles "Tails" Prower efter att man klarat ut spelet en gång med Sonic. Det leder till att man kan spela igenom banor på flera olika sätt med ett annat perspektiv av miljöerna. Det är alltid en fröjd att flyga ostört igenom luften för att sedan landa på ett ställe som man tidigare inte kunde komma upp på. Det förekommer en hel del andra goodies också, men det allra bästa tillägget i mitt tycke är möjligheten att byta mellan det amerikanska soundtracket och det japanska.
Båda soundtrackens är helt nästintill oslagbara. Musiken är oerhört välgjord och det finns en bunt med musikstycken som jag gladligen lyssnar på när jag inte spelar spelet. Nu är det nästan omöjligt för mig att välja vilket soundtrack som är det bästa, eftersom båda är så bra. Men det hörs ändå väldigt tydligt vilket musikstycke som hör till vilket soundtrack. Det amerikanska soundtracket är lugnare och aningen rockigare med mycket tyngd på atmosfär (speciellt på inledningslåten, Sonic Boom) medan den japanska låter mer funkigare med snabbare tempo. Båda soundtracksen passar perfekt för miljöerna, trots att de låter så olika. Det här kan mycket väl vara bland den bästa spelmusiken jag någonsin hört.

Varför det amerikanska soundtracket skiljer sig så enormt från det japanska kan bero på att under perioden som Sonic CD släpptes, så ansåg man i USA att Sonic var mer av en mörkare serie (mest tack vare tv-serier och serietidningar) som amerikanerna hade vant sig vid. I Japan behandlade man inte Sonic på samma sätt då Sonic var menat att locka sig till den västerländska publiken. Den största skillnaden i det här fallet måste ändå vara den ondskefulle doktorns olika former och tolkningar. I Japan har Dr. Robotnik (Dr. Eggman i det här fallet) alltid varit mer av en fånig och ganska lättsam skurk som ändå är tillräckligt smart för att bygga arméer av robotar. Den amerikanska tolkningen är däremot helt annorlunda, då han inte bara lyckats ta över världen utan även förvandlat hela befolkningen på planeten till robotar. Han var en ond galning helt enkelt och det märks stora skillnader på speciellt bossmusiken att det var två helt olika syner man hade av doktorn.

I sin helhet så är Sonic CD ett fantastiskt bra spel, rakt igenom. Då och då händer det att jag sätter mig ner och försöker klå mina egna eller andras tider på Time Attack- läget och det är verkligen underhållande. Spelet är inte bara riktigt roligt att spela, utan det är även estetiskt intressant, bosskonceptet är roligt och innovativt och så har vi den magiska musiken också. Allt i samma blandning och vi får Sonic CD som jag verkligen rekommenderar till alla som inte spelat spelet ännu, speciellt nu när spelet finns som billigast. Och tro mig, det är värt vartenda öre.

"Sonic Boom!"

_Cpt. Price

Testad version: PlayStation 3

[Grafik] 9
[Ljud] 10
[Spelbarhet] 9
[Hållbarhet] 8

Plus: Obeskrivligt bra och välgjord musik, charmig och färgglad grafik, intressant bosskoncept, simpel spelkontroll, grymt återspelningsvärde, trevligt extra innehåll

Minus: Något ojämn bandesign

Samlat betyg: 9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10