Persona 4: Golden

76 timmar och 35 minuter. Det är tiden det tog att komma till det sanna slutet av Persona 4 Golden. 76,5 timmar. Det ser väldigt mycket ut, så här i skrift, men faktum är att det inte är det. Tiden stannar när man umgås med karaktärerna i detta härliga rollspel och jag önskar att det hade kunnat pågå ännu lite till. Kanske för evigt? För evigt hade varit bra. Du och jag, P4G. För evigt.

Inaba. Det är namnet på staden där jag spenderat 76 timmar och 35 minuter. Spelets hjälte anländer till Inaba för att bo och gå i skolan där i ett år, den tid spelet pågår. Hjälten är en lång och ståtlig ung man med en lugg att dö för. Helt olik mig alltså. Ändå känner jag hur jag kan relatera till honom och efter att ha döpt honom till Smurf kändes det ännu bättre. Fast jag rekommenderar er att välja ett något bättre namn, ni kommer nämligen få höra det nämnas några hundra gånger genom spelet. Så, ja...

Persona 4 Golden bjuder på en otrolig variation. Egentligen är upplägget rätt lika genom hela spelet; man går i skolan, bygger relationer, utvecklar sin karaktär, deltidsjobbar... och jagar Shadows förstås. Inne i TV-världen. Trots detta blir det aldrig tråkigt, eftersom storyn hela tiden utvecklas framåt i och med alla aktiviteter. Och storyn är fantastisk! Den är konstig och skum och rolig och i slutändan känns den till och med fullkomligt logisk då alla trådar knyts ihop perfekt. Jag rekommenderar att satsa på det sanna slutet, True Ending, och att den 3:e december googla fram en spoilerfri guide för detta. Man måste välja exakt rätt här nämligen, annars blir det bara tok av det hela. Utan att spoila kan jag säga att jag första gången valde helt fel, en hämndens väg, och det slutade i kaos (tack för den livsläxan, Atlus!). Tack och lov hade jag lyssnat till spelets råd om att 'spara eftersom det kommer händelseavgörande delar', så jag kunde lätt börja om från den dagen och välja rätt. Och ni har ingen aning om hur stor skillnad det är. Det sanna slutet är det enda rätta.

Jag känner att jag måste nämna karaktärerna lite också. Helst vill jag att ni får lära känna de själv, så jag tänker bara skriva om dem i allmänhet. Karaktärsbredden är enorm i det här spelet. Utöver spelets huvudkaraktärer finns det ytterligare fler att lära känna, men satsa främst på de som ingår i ditt team och på Marie från The Velvet Room (rummet där du kan skräddarsy dina Persona-krafter inför fighterna). Alla karaktärer har styrkor och svagheter, drömmar och rädslor. Genom spelets gång får de lära sig att hantera detta och att därigenom få tillgång till sin Persona-kraft. Ens Persona är den andra sidan av en själv, den man ofta försöker förtränga och gömma på grund av rädsla. Är det inte lite så i verkligheten också? Man försöker förtränga vissa drömmar och känslor eftersom man är rädd för vad som skulle hända om man släpper fram dem. Men hur länge kan man leva så? I P4G dör man om man inte accepterar sitt andra jag när man ställs inför det och jag ser det som en parallell till hur man dödar en del av sin personlighet om man inte låter sina tankar och känslor ha utrymme. Hur ska man kunna uppnå sin fulla potential om man inte vågar visa både styrkor och svagheter inför sig själv och sina nära vänner?

Jag tror att alla kan hitta någon att känna igen sig i bland karaktärerna i P4G. Jag älskar spelet för dess lättillgängliga sensmoral och livsvisdomar. Jag känner mig som en bättre människa, så här efteråt. Som om jag förstår mig själv och andra mycket bättre nu. Särskilt som det finns mängder extramaterial med "lektioner" om filosofin bakom spelets Personas och så vidare.

Men det bästa med spelet är ändå de roliga animationerna och dialogerna. Humorn är fantastisk! Varm och mysig och helknäpp. Så asiatiskt det kan bli. Och ni som följer min blogg vet att jag älskar Teddie, den knäppa kärlekskranka björnen. Jag är svag för gulligull with issues och han fick mig att gråta flera gånger på ett sätt som bara Disney-filmer brukar lyckas med. Han är den sanna stjärnan i det här spelet.

Jag ska erkänna att det här spelet påverkat mig mer än något annat spel någonsin gjort. Jag investerade alla mina känslor i karaktärerna och åt att hjälpa de på vägen mot ett bra slut. Känslorna när eftertexterna rullade går inte att beskriva. Har du inte testat det än så tycker jag att du ska göra det. Om du vet med dig att du gillar asiatiska produktioner så kommer du inte bli besviken. Bara spring och köp det. Nu! Och har du ingen PS Vita än så är detta spel definitivt värt att skaffa en för.

P4G har en djup story, stort omspelningsvärde, fina cutscenes, roliga dialoger, ett bra fightingsystem, intressanta bossar, och hela spelet osar av kreativ glädje och en fantasi som får en att sitta med stora ögon och ropa "what the fuck?!" fler gånger än jag kan räkna. Det är fantastiskt, med andra ord.