Amnesia: A Machine for Pigs

Spelet som jag sett fram emot så länge. Jag har sett fram emot att sitta på helspänn. Jag har sett fram emot att äntligen få se monstret. Jag har sett fram emot att äntligen få spela Amnesia: A Machine For Pigs. Idag fick jag göra det.

Rullgardinerna drogs ned. Rummet var mörkt och jag startade spelet. All grafik på max vilket inte var en särskilt stor förändring alls jämfört med föregångaren. Menyn känns inte alls så skräckinjagande som föregångaren gjorde heller men vi startar upp spelet och möts av en trevlig inledning. Jag har ramlat ut ur min säng och ska leta efter mina barn. Miljön liknade den i första spelet vilket gladde mig. Jag känner mig inte särskilt kaxig när jag springer runt på vinden och ser att ett barn springer förbi bakom en vägg. En kvart senare hoppar jag till när någon på andra sidan av en dörr skriker och bankar mot den. Jag får sköna vibbar ifrån föregångaren igen.

Den gamla lyktan har blivit ersatt med en annan mer modern sådan. Ingen olja krävs vilket känns tråkigt. Det var något av det positiva i The Dark Descent. Man var tvungen att vara sparsam på den så att man inte omgavs av totalt mörker. Denna känsla försvinner totalt det känns egentligen aldrig som att man behöver lyktan. Ett förråd finns inte heller längre vilket gör att många pussel automatiskt tas bort. Du samlar aldrig på dig några delar för att placera dem på ett ställe. Dem hittar du på marken och får bära till det stället dem ska till. Faktum är att jag bara satt fast en gång i spelet och det var väl knappt ett pussel ens en gång. Det är egentligen bara att springa igenom spelet på ca 4 timmars tid.

Plötsligt hör jag monstret. Jag är tillbaka till mitt fega jag igen. Ändå vill jag ta en närmare titt och offrar ett liv för att få se bestens ansikte. Det är ju ett helt vanligt grisansikte? Det är en gris på två ben? Plötsligt sjunker mina förväntningar av spelet till botten. Det känns inte läskigt längre och jag kan inte ta det seriöst. Jag har hört hur monstret låter i trailern men jag hoppades på att möta något annat än en helt vanlig gris.

Jag fortsätter springa igenom det alldeles för enkla och larviga spelet. Barnen skrämmer mig inte längre. De bara står där och förundrande ut med blodiga ögonen. Storyn gav jag upp på halvvägs genom spelet då den bara kändes så himla fånig. Inget tilltalar mig egentligen längre. Jag bara hoppas på en överraskning. Överraskningen som aldrig kommer.

Snart rullar eftertexterna. Är det slut? Slutar det så här? Skojar dem med mig? Har det tagit så lång tid att utveckla det här? Spelet är inte ens i närheten av föregångaren. Jag funderar om jag kan ha blivit bortskämd av alla de custom stories som jag spelat men det kan inte stämma. Jag är fortfarande rädd för att spela om storyn i ettan igen. Det känns som The Chinese Room skrattar åt mig. Dem har lurat mig helt enkelt. Av menyn att döma så verkar inga custom stories komma till spelet heller utan jag lämnas i ett enda stort ''Jahopp.''

Plussidan
+ Atmosfäriskt
+ Bra början
+ Helt okej musik

Minussidan
- Inte alls läskigt
- Löjlig story
- Föråldrad grafik
- Brist på spelvariation
- Inga pussel
- Kort