Tomb Raider

1996 såg vi Lara Crofts debut i spelvärlden. Spelet Tomb Raider mottogs av en hyllningskör och två filmer, massvis med spel samt 17 år senare ses den äventyrliga kvinnan som inget mindre än en ikon. En ikon som dock på många sätt blivit ikappsprungen av inte minst en viss Nathan Drake. Så det var inte utan att Crystal Dynamics kände sig tvungna att uppdatera formulan något, vilket resulterat i att vi nu återigen har ett spel liksom det första i serien enkelt titulerat Tomb Raider.

Här får du kontroll över Lara när hon vaknar till liv för att finna sig själv hängandes upp-och-ner i en kuslig grotta. Något har gått väldigt snett efter att skeppet Endurance delats itu i en elak storm. Den då unga och oerfarna äventyraren lyckas i vilket fall ta sig loss, men finner sig helt separerad från sina vänner. Mat, värme och att leta reda på bekanta ansikten blir genast viktiga prioriteringar, men den mystiska ön de strandat på visar sig snart gömma större faror än väntat.

Handlingen i Tomb Raider är något jag ständigt velar fram och tillbaka på. Ena sekunden tycker jag att det är gripande, spännande eller båda på samma gång. Andra gånger faller det i luckan för tråkigt, klyschigt och förutsägbart. Allt som allt kan man säga att Tomb Raider inte känns speciellt nyskapande eller fräscht gällande var man för berättelsen.

Manuset hade helt klart inte mått dåligt av lite finslipning (vissa gånger renodlad omarbetning) och flera av karaktärerna är snart bortglömda. Men till saken hör den att Tomb Raider kan, och visar det emellanåt. Många sekvenser känns härligt underhållande och bland karaktärerna var det Lara själv samt storskurken som visade sig vara mina favoriter. Och även om de två kanske inte riktigt är nog för att bära upp en något haltande sidokaraktärslista så gör de ändå klart tillräckligt för att jag ska kunna finna mig själv njuta av resan överlag.

Jag tycker i form av ton så har man hittat helt rätt där avvägningen mellan seriösa och verklighetsförankrade karaktärer som växlas mot mytologiska monster, överspelande skurkar och humor gjorts nästintill perfekt. Det enda problemet, som tråkigt nog är ganska stort, är dock att spelmekaniken ofta kommer i vägen för handlingen.

Vad jag menar med det är att man berättar om en Lara som aldrig upplevt något liknande tidigare. En tjej som aldrig dödat en annan människa och som naturligt blir väldigt skakad första gången det inträffar. Men från den punkten orkar inte spelet längre hålla tillbaka utan kastar tonvis med fiender på en varpå Lara i mitt tycke alldeles för fort går från gröngöling till ren mördarmaskin. Och den känslosamma responsen som det första tagna livet tvingade ur Lara är väldigt snabbt bortspolat.

Att mejja ner fiender i mängder är något vi är väldigt vana inom spelvärlden, men då brukar man väldigt sällan referera till dödandet på det sättet som Tomb Raider till en början försöker göra. I det här läget blir det därmed väldigt distraherande när man enbart går halvvägs och jag hade gärna sett att man gett det hela mer tid, exempelvis genom att klämma in fler och större pussel däremellan.

För ett spel som heter Tomb Raider görs nämligen väldigt lite Tomb Raid:ing. Lara nämner till och med själv vid ett tillfälle att hon avskyr gravar, som i ett försök att skapa en humoristisk kontrast till var hon är och vem hon kommer så småningom kommer växa upp att bli.

För egen del kände jag däremot en smärre besvikelse över detta. Att Crystal Dynamics tittat på Uncharted, vilket ironiskt nog är en spelserie starkt inspirerad av Lara Crofts äventyr, görs stundtals lite väl uppenbart. Spelet är något av ett skjutargalleri där pusslen många gånger är sidoaktiviteter man kan ta sig an om man så känner för det. Jag saknade verkligen något riktigt omfattande pussel som kunde dra ner på tempot och ge Tomb Raider en mer unik identitet i jämförelse med Uncharted.

Därmed är det inte sagt att Tomb Raider är ett dåligt skjutargalleri. Tvärtom så är många av vapnen verkligt skönt balanserade och Laras annars så ikoniska två pistoler kändes aldrig speciellt saknade, även om det givetvis hade varit något ytterligare att särskilja Lara Croft från Nathan Drake.

Spelet är dessutom duktigt snyggt. Miljöerna är härligt detaljrika där ljussättningen verkligen lyfter fram omgivningen på ett effektfullt sätt. Jag älskar också den nya designen på Lara, som stämmer väldigt bra överens med den mer verklighetsförankrade berättelsen. Tillsammans bygger det upp en värld i vilken jag inte sällan finner mig själv plocka fram en fackla och låta ljuset från lågorna dansar mot väggarna samtidigt som Lara sakta rör sig framåt, allt för den täta atmosfären som i de lägena är som starkast.

Överlag så tycker jag att den klart starkaste sidan av Tomb Raider är just atmosfären. Designen, ljussättningen och musiken samspelar ofta väldigt bra och miljöerna är underbart utformade med såväl öppna som linjära partier.

De öppna delarna används åt att jaga i jakt på förnödenheter, leta reda på samlarobjekt (som i sin tur ger mer information om ön och karaktärerna) samt att rent generellt skruva ner tempot något. Resten av spelet är däremot hyfsat linjärt och har sin beskärda del av QTE (Quick Time Events), men aldrig till den grad att jag upplevde det som irriterande eller självspelande.

Något som jag däremot tyckte kunde ligga och skava var röstskådespelet, vilket inte var fullt så top notch som jag hoppats. Vissa klarar sig bättre än andra, men inte ens Lara själv, med Camilla Luddington (Californication, True Blood, Grey's Anatomy) bakom micken höll hela tiden. Det var inte nödvändigtvis sämre än det vanliga spelet därute, men med en sådan förhållandevis stjärnspäckad grupp av röster hade jag faktiskt hoppats på ett lite starkare intryck.

Vad jag däremot inte hade några som helst förväntningar på var flerspelarläget. Redan när det utannonserades kändes det påtvingat och onödigt. Efter att ha spenderat flertalet timmar med det kan jag konstatera att så också är fallet.

Här finns alla sedvanliga spellägen vi är vana, med allt ifrån lagbaserade capture the flag till deathmatch, bara omdresserat för att se ut som resten av Tomb Raider. Ungefär. Grafiken är markant sämre, med såväl färre detaljer som sämre ljussättning. Ovanpå det är det dessutom fullt av buggar, med allt ifrån att spelet inte alltid registrerar träff till att man fryser fast i en vägg.

Det är överlag ett onödigt, ofärdigt, ointressant och oinspirerat tillägg som man med fördel kan skippa helt och hållet. Så länge man inte tvunget ska åt samtliga achievements (men även då vill jag varna för den enorma mängd timmar som krävs för att låsa upp allt) ser jag verkligen ingen anledning till att bry sig.

Det är därför skönt att huvudkampanjen alltid finns att falla tillbaka på. För den kan jag verkligen rekommendera, och i samma handvändning kan jag därmed varmt rekommendera spelet som sådant. För mig som är en stor sucker för atmosfär var Tomb Raider, trots brister, ett verkligt underhållande lir att spela igenom.

Det inte på något vis en perfekt upplevelse och jag har full förståelse för de som väljer att kritisera den stundtals klyschiga handlingen, Laras snabba växling till mordlysten överlevare eller bristen på pussel. Men allt som allt håller jag Tomb Raider högt och hoppas innerligt på en uppföljare som vågar ta sig lite fler egna friheter och inte känner sig så bunden att följa Naughty Dog i hälarna. Exakt vilka framtidsplaner Crystal Dynamics har för den kvinnliga spelikonen återstår att se, men klart är i alla fall att hon fortsätter att underhålla, även 17 år senare.