Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Last of Us

När jag först kom i kontakt med The Last Of Us var hypen total. Man spelade som två helt olika personer som tillsammans var tvugna att kämpa för överlevnad mot andra likasinnade i en postapokalyptisk värld där hoppet sedan länge övergivits. Men så slängde Naughty Dog in en epidemi som förvandlade merparten till infekterade varelser. Mitt intresse dalade snabbt och för en sekund såg det ut att bli ytterligare ett spel i mängden, stämplade zombie-slakt. Jag har nu följt med på Joel och Ellies resa och är..., tagen.

Jag tilltalas av spel med en mörkare, djupare och allvarligare ton. Det som började med Heavy Rain har nu utvecklats till något större och nu för tiden känns det stundtals som jag uppskattar "vuxnare spel" mer än "normala". Därför blev jag inte förvånad över min egen reaktion när jag hörde talas om Naughty Dogs kommande The Last Of Us. Jag fick följa med Joel, en överlevare som inom sig bär på ett traumatiskt förflutet - och Ellie, en fjorton år gammal tjej som är kapabel till mer än vad en första anblick ger intryck av.

Spelet börjar med att man får se Joel tillsammans med sin dotter Sarah i deras villa i förorten. Det är kväll och Sarah gör sig så sakta i ordning för natten. Hon somnar men vaknar senare av att telefonen ringer. Det är hennes farbror Tommy som vill prata men Joel, och han är stressad. Låter jagad. Sarah går ner till undervåningen och efter lite letande stormar Joel in genom verandadörren med andan i halsen. Sekunden senare pressar sig en svampliknande varelse mot rutan och Joel, som precis fått tag på sin revolver - sätter en kula i dess motsvarighet till huvud. 20 år senare ser vi hur en sliten och mycket äldre Joel har fått en tonårstjej på halsen. Hon heter Ellie och ska till varje pris transporteras till Eldflugorna vilka enklast kan beskrivas som en rörelse som trots en epidemi som varat i 20 år, fortfarande inte gett upp hoppet om att hitta ett botemedel. Tillsammans ger de sig ut på en resa som till en början kantas av irritation, motstridighet och arrogans. Joel, som inte vill ha med Ellie att göra, svarar kort och ibland lite för stingsligt, enligt min mening. Samtidigt som Ellie trots allt försöker skapa kontakt. Men allt eftersom tiden går så öppnar de sig för varandra och vi får sakta men säkert se ett vänskapsband växa fram.

Det är ingen vacker värld Naughty Dog har konstruerat. Det som vi idag känner som USA:s västkust är nu i ruiner och befolkad av infekterade varelser som redan fallit offer för epidemin. Dessa ser de få överlevande som högprioriterad föda och slukar färskt kött vid första ögonkastet. Som överlevare gäller det då att klara sig från både de infekterade men också andra friska, som desperat gör allt för att få tag på mat, material och ammunition. Hela samlarbegreppet sätts här i perspektiv. Nu är det inte längre en grej som du uppmanas att göra - nu är det ett måste. Överallt finns olika föremål som kan användas till olika saker. Hittar du en trasa och en flaska alkohol har du hittat lösningen på hur du ska ta dig förbi hopen levande döda framför dig, men tvingas då samtidigt att välja om du vill göra avkall på ett förband. Samma sak gäller knivar, de krävs för att tyst oskadliggöra spelets Clickers, de farligaste infekterade, men krävs också för att öppna vissa dörrar för att komma vidare. Och material för knivar är det ont om. Jag har heller inte talat om vapen och ammunition. De existerar men i mycket liten skala. Kulor är en bristvara och är i många fall ett idiotiskt tillvägagångssätt. Ingen ljuddämpare finns vilket gör att du måste ställa dig följande fråga - vågar jag skjuta den där Clickern och göra mig av med den, men då riskera att få vågen av hans kompisar på andra sidan dörren efter mig som garanterat resulterar i en närgången och brutal död?

Istället har jag flera gånger stoppat tillbaka pistolen i byxlinningen och försökt smyga förbi odjuret de gånger jag kunnat eller använt saker som vi idag tar förgivet. En sax och en planka fungerar perfekt för att klubba och slita sönder svampens halspulsåder. Det hela ger en spänning som jag inte sett på länge och som bidrar till en mer djupare och filmisk upplevelse. När vi väl snackar film, då kan man lika gärna börja diskutera omgivningarna. När du inte smyger i nergångna kontorskomplex eller övergivna hotelllobbys så spenderas merparten utomhus. Grafikerna som suttit bakom spakarna borde både få löneförhöjning, applåder och befordran. Skogarna, städerna, husen och korridorerna är så vackra och detaljerade att jag nästan inte kan hålla mig från att skrika av förtjusning. Det klara ljuset som skiner in genom leksaksaffärens krossade fönster och landar på de dammiga nallebjörnarna är perfekt och skuggorna som föremålen i dess väg lämnar efter sig - utgör en extrem kontrast. Skillnaden på natt och dag är också väldigt bra gjord. På natten ser man sökarljuset från en av överlevarnas vaktposter sakta söka över den spruckna asfalten där gräset åter börjat växa fram samtidigt som fönstrets skynke silkeslent svajar i vinden. På dagen lyser solen ner på en och avslöjar hur slitet allting är. Uttjänta bilar, övergivna, fallfärdiga pizzerior och majestetiska skyskrapor har alla fått sig rejäla bett av tidens tand och man ser lång väg hur samhället förfaller mer och mer för varje dag som går. Jag ljuger inte då jag utnämner The Last Of Us till Playstation 3:s snyggaste spel, och kanske rent utav det snyggaste denna generation.

Något som du kommer förlita dig på mer än du kanske tror är ljudet. Eftersom du kommer smyga mer än springa, i akta mer än agera och strypa snarare än skjuta så är Joels utmärkta hörsel ett nödvändigt verktyg. Med ett enkelt tryck på R2 spetsar Joel öronen och visar var de infekterade samt dina medmänniskor befinner sig, och hur mycket ljud de ger ifrån sig. Något som ger mig tillfälle att gå in mer på de infekterandes beteende. Clickers har inte fått sitt namn utav en slump. O nej, utan för att de hörs. När du smyger i Colorado Universitetet spöklikt tysta studentkorridor avbryts du av ett konstigt ljud. Ett taktfast, dovt, oroväckande klickande - det går inte att beskriva utan måste upplevas. Jag ska inte ens gå in på detaljer om hur det låter när de upptäckt dig annat än att det du då har sekunder på dig att bestämma vad som ska stå på din gravsten. Det är balanserat, fylligt och framförallt - verklighetstroget och ilande. Detsamma går för röstskådespelet, allt känns autentiskt och skulle mycket väl kunna vara dialog från ett verkligt scenario. Skulle dock någon fråga mig vilket moment som kvalar in som det bästa i ljudväg skulle jag svara Clickers läte som långsamt fryser inte bara märgen utan hela ryggraden. Kot för kot.

Det här spelet är rent tekniskt ett av de bästa på länge. Jag syftar först och främst på buggbiten. Bortsett från de stundtals långa laddningstiderna (vilka mest troligt är anledningen till flytet) så har jag bara råkat ut för att spelet fryser som vilket annat som helst. Det är väldigt skönt att ha ett spel som praktiskt taget aldrig buggar eller hänger sig, och därför har jag inte så mycket mer att säga om det tekniska mer än kontrollen. Till en början hade jag lite svårt att bekanta mig med den eftersom den frångick mallen för tredjepersonsspel, men som med tiden kändes mer och mer gjuten. När du lärt dig att du hukar dig på cirkel-knappen snarare än ett tryck på R3-spaken så blir allting mycket följsamt och känns i fortsättningen naturligt. Så mycket mer har jag inte att säga om det tekniska.

Egentligen känner jag för att prata mycket mer om Naughty Dogs senaste, eftersom det har lämnat så mycket efter sig. Och just därför känner jag mig lite kluven till hållbarheten. En genomspelning är ett krav och när du sett eftertexterna en gång så vill du direkt starta om en ny omgång, åtminstone om du tycker som jag. Men jag råder dig att fundera lite innan du trycker på nytt spel. Med tanke på vilka moraliska dilemman som spelet behandlar så tycker jag det är lite respektlöst att bara gå vidare. Nu ska jag inte predika för eller emot och definitivt inte avslöja något ur storyn, men mycket egoism kontra mänskligheten behandlas vilket jag i alla fall funderar lite på så här i efterhand. Men å andra sidan så är bara karaktärerna nog för att spela om det en gång till. Joel och Eliie är mer än bara pixlar och polygoner. De är verkliga människor i den aspekten att de är mänskliga. Man sympatiserar med dem, känner med dem och får under äventyret komma så nära dem och deras personlighet att skillnaden mellan fiktion och verklighet suddas ut. Ibland kändes det till och med som om jag var med vid sidan av. Jag vill minnas att jag inte varit lika engagerad i ett spel rent känslomässigt sen Heavy Rain och Ethan Mars kapitel. Så klart det har omspelningsvärde, men skynda dig inte.

Om jag ska försöka knyta ihop den här recensionen då. Jag hade innan jag satte mig ner och skrev lovat mig att hålla mig till sisådär två, två och en halv sida. Vilket jag lyckades med rätt bra om jag får säga det själv. Men men, med The Last Of Us har Naugthy Dog lyckats med något andra utvecklare inte ens kommer i närheten av. De har skapat en postapokalyptisk värld som gör allting rätt, det visuella och ljudliga har båda träffat helt rätt. Stämningen och karaktärerna har satt en ny standard som jag nu hoppas förvaltas väl av andra. Gillar du, liksom jag, postapokalyps, spel med seriösare ton och som berättar än en historia där gråten lurar gång på gång och framför allt - starka karaktärer som du inte glömmer? Då är The Last Of Us ett måste för dig. För att beskriva spelet med tre ord. Hopplöshet. Överlevnad. Karaktärsutveckling.

Betyget då? Med tanke på hur mycket omsorg som lagts ner, hur spelet engagerar spelaren och på vilket sett allt presenteras så vore allt annat än en tia en skymf.

Testad version: Playstation 3 (Duh)

Medlemsrecensioner18
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10