The Walking Dead

Telltale games visar att spel inte bara behöver gå ut på att skjuta och döda, utan att spel faktiskt kan vara lugna, dramatiska och känslomässiga.

Jag har aldrig spelat något av Telltale games spel innan, och det har aldrig lockat heller. Licensspel som C.S.I. och Law and Order har liksom aldrig tilltalat mig. Men när Gamereactor listade The Walking Dead som spelet med bästa story 2012 Tänkte jag
"Det här måste jag spela!". Tiden gick, man glömde av spelet och spelade annat.
Nästan ett år efter att jag fick min idé fick jag nys om spelet igen. Denna gång spelade jag det och ångrar det inte en sekund.
Nu sitter jag här, chockad och berörd efter att spelat igenom ett unikt och emotionellt spel.

Spelet börjar med att Lee (spelets huvudkaraktär) sitter i baksätet på en polisbil, med handbojor runt händerna inleds en konversation med polisen i förarsättet. Redan här märker man hur spelet är byggt. Man styr nämligen hela dialogen och den du kommunicerar med kan reagera på många olika sätt beroende på vad du väljer att säga, man kan t.ex välja att ljuga, tala sanning eller bara sitta där och inte säga ett knyst.
Mitt i konversationen möts polisbilen av en vandrande varelse mitt på vägen. Polisen hinner inte svänga undan i tid vilket resulterar i en krasch en bit nedanför vägen. Det är först nu man får kontrollera Lee (om man bortser från dialogerna). Lee sparkar ut fönstret och kravlar mig ut, haltar fram till den döda polisen och fiskar upp nycklarna till handbojorna och gör händerna fria. Plötsligt hörs ett väsen från den livlösa polisen och i samma sekund kastar han sig över mig och det visar sig att han är en livs levande (döende) zombie.

Till skillnad från många andra zombiespel så springer man inte runt med hagelbössan och dödar dem döda. The Walking Dead fokuserar på allt annat. Alla konsekvenser när en apokalyps som den här inträffar, vad som händer med folks sinnen när mat bara är nått man kan drömma om. Telltale games utsätter också spelaren för svåra val där det inte finns något rätt eller fel. Man kan tvingas till att göra riktigt fruktansvärda gärningar för att undvika att en ännu mer fruktansvärd situation ska inträffa. Detta och bra röstskådespelare gör att man verkligen bryr sig om karaktärerna, vilket gör att man absolut inte vill svika karaktärerna.

Clementine är en av de viktigaste karaktärerna, hon är ett litet barn som man hittar i ett övergivet hus och har henne med sig hela resan. Relationen mellan Lee och Clementine blir allt starkare ju längre in i spelet man kommer. Man blir Clementines förebild och för mig kändes det viktigt att vara ärlig, lära henne vad som är rätt och fel och samtidigt inte förstöra relationen mellan dom. Man kunde säkert välja att ljuga, lära henne att det som är rätt är fel och vice versa och kanske sabba relationen totalt. Detta gäller inte bara relationen till Clementine utan alla karaktärer i spelet, vilket gör att man verkligen kan gå sin egen väg.

Grafiken då? Här kan man känna att skon klämmer lite. Rent tekniskt är det lite väl fattiga texturer kan jag tycka och resten av grafiken är inte direkt något häpnadsväckande men ändå godkänt. Designen däremot är riktigt underbar, mycket varierade miljöer och karaktärerna är riktigt välgjorda och varierade vilket gör att man lyckats trycka in mer personlighet i varje karaktär. Zombiesen ser ut som Zombies varken mer eller mindre. Ingen personlighet i dem vilket inte är så konstigt. Finns inget att klaga på där.
Ljudet i spelet är bra, musiken trycker upp spänningen när det behövs och det hela känns väldigt väl tajmat. Hade dock önskat en gnutta mer variation bland soundtracket då jag tycker jag hör samma musik om och om igen.

Själva spelandet är inte som de flesta andra spel. I dom lugna delarna av spelet styr man Lee med WASD (på dator) och klickar på dem karaktärerna eller objekt man vill integrera med. I actionmomenten är det för det mesta quicktime-events och ibland även dialoger ifall det är mänskligt motstånd. Alltså det är varken en Third-person shooter eller en First-person shooter, då spelet hela tiden anpassas efter situationen. Detta gör att spelet aldrig riktigt kräver några "skills" eller tänkande av spelaren. Utmaningen finner man istället i dialoger, där man får göra olika val som jag nämnde tidigare.
Man märker verkligen att Telltale games har valt att göra en så öppen och fri dialog så möjligt istället för en öppen och fri gameplay.

Ifall jag ska sammanfatta det hela så måste jag säga att jag är toknöjd med den upplevelse jag fick ut av spelet. När man väl sitter i spelet, inslukad i handlingen bryr man sig inte över att grafiken inte är helt hundraprocentig eller att gamepleyen inte når ända fram. Inget av det spelar någon stor roll över upplevelsen vilket gör att det inte häller påverkar betyget.