Journey

Jag har upplevt en makalös resa som inte liknar något jag upplevt tidigare, och som jag sent kommer att glömma.

Flower var minst sagt ett annorlunda spel. Det fanns ingen tydlig bild om vad det handlade om eller vad målet gick ut, men trots det så föll jag för Thatgamecompanys skapelse. Det var ett spel som var oerhört vackert, avslappnande och stämningsfullt, det var dessutom helt klart ett konstverk. Efter att nu ha spelat Journey så kan jag inte säga annat än att Thatgamecompany har seglat upp på listan över mina favoritutvecklare inom spel.

I Journey får vi spela som en mystisk figur iklädd en röd kappa och med spetsiga ben som befinner sig mitt i en öken. Vem denna figur är eller vad den gör ute i öknen får vi inte veta, men vi vet att det finns en kulle längre fram. När jag sedan nått toppen på kullen får jag se ett enormt stort ökenlandskap, och längst bort kan jag se ett gigantiskt berg. Jag känner sedan en enorm dragningskraft till detta berg, och jag förstår det att det är meningen att det är dit jag ska bege mig. Handlingen i Journey är rätt komplicerad egentligen, för ingenting varken sägs eller berättas rakt ut, utan istället måste man själv uppleva berättelsen. I slutet av varje kapitel får se jag en drömsekvens som ger mig en oerhört vag förklaring och sedan sveper kameran över något som jag förmodar är en väggmålning. Men trots att berättelsen är rätt vag, så lyckas Journey ändå med att väcka känslor, och det fanns delar då jag kände hur gåshuden reste sig.

Jag skulle kunna skriva så mycket om upplevelsen som Journey har gett mig att jag skulle glömma bort helt att berätta något om spelmekaniken, men naturligtvis så kommer jag inte avslöja speciellt mycket mer eftersom det verkligen är ett spel som man måste uppleva själv. Rent spelmekaniskt så är det plattformande och pussel som gäller, men precis som i Flower så är det för det mesta rätt simpelt och bör inte ge någon större utmaning (om du inte känner för att håva in alla troféerna). Spelkontrollen är också rätt simpel, då det enda jag kan göra är att röra mig (naturligtvis), svävhoppa och använda någon form av kraft som ger ifrån sig ett plingljud. Lite här och var finns det tygstycken som jag likt blommorna i Flower kan återuppliva med hjälp av min kraft, som sedan ger omgivningen liv då det exempelvis kan bildas broar av tygmattor. Det finns också svävande tygstycken som gör att jag tillfälligt kan förbättra mitt svävhoppande (jag vet inte vilket annat ord som bäst beskriver det egentligen) genom att göra scarfen som figuren bär längre, och som sedan blir kortare när laddningen används upp.

Det finns också en multiplayerdel inbakad, men den skiljer sig mycket från det som vi är vana vid. Här har utvecklarna gått efter principen "less is more", och jag kan inte göra annat än att instämma efter att ha bevittnat hur det hela fungerar i Journey. Andra spelare som du möter består utav främlingar som du möter på vägen, som kan dyka upp eller försvinna i princip när som helst. Sedan är kommunikationen begränsad, då det varken finns någon form av chatt eller notifikationer. Det finns inte ens några användarnamn att se, då de inte dyker upp fören du slutfört din resa. Istället tvingas man till att hoppa och använda sig utav plingljuden för att kommunicera med den andre spelaren. Det enda som jag vet säkert med min reskamrat är att denna har samma mål som mig, men trots hur pass avskalat och minimalistiskt det är, så fungerar det fantastiskt bra.

Atmosfären i Journey är helt otroligt. I den vidsträckta öknen så finner jag rester från en svunnen civilisation, och jag kan inte göra annat än att gapa över hur spelet ser. Trots att det ser oerhört öppet ut så stoppas jag som i Flower om jag försöker bege mig åt ett helt annat håll, men även fast öppenheten och friheten bara är en illusion så känns den riktigt påtaglig. Designen är skrämmande vacker och har en sagobokskänsla över sig som inte känns någonting annat än en ren fullträff. Rent tekniskt så är Journey också ett riktigt snyggt spel, då tygen vajar med vinden och sanden bildar spår när jag vandrar genom öknen. Men trots att spelet till större delen utspelar sig i en öken så finns det ändå gott om miljövariation, så du behöver inte känna dig orolig för att lessna på öken. Musiken består utav rysligt bra orkestermusik, och när alla dessa delar möts så gör de det i en oerhört ljuv harmoni och resultatet är ett av de mest vackraste spelen som jag någonsin har bevittnat.

I slutändan liknar Journey ingenting annat som jag någonsin har spelat tidigare. Det enda som jag verkligen skulle kunna klaga på är längden, då det är ett kort spel som håller i drygt 1-2 timmar, som dock kan utökas med de timmar som det tar att få in alla troféer och slutföra flera resor. Men för egen del så känns det bara som en ytterst liten petitess, för i övrigt så är Journey ett fantastiskt, stämningsfullt och oerhört vackert spel. Men egentligen så är Journey mer än bara ett spel, det är också ett konstverk, en upplevelse, och en resa.

Plus:
Klockren grafik, stämningsfullt, vacker musik, den avskalade multiplayern fungerar riktigt bra

Minus:
Lite kort