Svenska
MEDLEMSRECENSION

Persona 4: Golden

Till staden Inaba anländer en storstadspojke. Lasse Legobit har blivit skickad till staden för att studera och han kommer att bo hos sin morbor och hans dotter under ett år. Vad han inte vet är att han kommer bli indragen i en mordhistoria, något som även hans poliskommissarie till morbor utreder.

När jag sätter i Persona 4: Golden i min Vita så är det utan en enda aning om vad jag har att vänta mig. Jag vet att det är ett JRPG, men det är ungefär det jag vet. Just därför är jag lite orolig när jag sätter i det. Kommer jag, som aldrig gillat rollspel, verkligen tycka om det här? Det gör jag, i ungefär 60 timmar.

Men vi börjar från början. Jag möts av en snygg liten cutscene där Mr. Legobit sitter på tåget påväg till Inaba. Den är snabbt över och jag kastas in i spelet när man möter sin morbror, Dojima. I början av spelet händer inte mycket. Din morbror introducerar dig för staden och du får lära dig hur dialogerna går till. Dagen efter går du till skolan där du möter dina första riktiga vänner, Yosuke, Chie och Yukiko.

Just skolan är en av de återkommande delarna av spelet och faktiskt även den allra roligaste. I skolan kommer du att gå på lektioner där det gäller att lyssna (läsa) skarpt på vad läraren säger. Ofta kommer läraren fråga dig vad hen nyss gick igenom och om du då svarar fel så blir det pinsamt. Svarar du å andra sidan rätt så höjs din knowledge. Det gäller också att komma ihåg vad ni gått igenom på lektionerna eftersom det då och då kommer prov som du måste klara av.

Som jag nämnde kan man höja sin knowledge, men det finns utöver det fyra andra attribut du kan höja för att klara av diverse saker (som specifika jobb osv). Dessa är: diligence, courage, expression och understanding. Jag själv lade inte ner något särskilt jobb på att höja dessa utan det kom automatiskt. Det enda jag gjorde var att studera och arbeta, något som inte gav mig något underhållningsvärde.

Men så finns det också en seriemördare att hitta. Som av en slump hittar huvudkaraktären Lasse att han kan ta sig in i TV:n för att hamna i en annan värld och det är också detta som mördaren använder sig utav. Han kastar helt enkelt in sina offer i tv:n där de blir dödade utav sina skuggor. Skuggorna har bildats utav åsikter och tankar som alla individer håller gömda för sig själva och inte vågar tala högt om och när skuggorna möter sina riktiga jag så vägrar människorna erkänna sina hemska sidor. Detta förvandlar skuggorna till "monster" som enkelt har ihjäl en vanlig människa.

Men som tur är så är Lasse och hans vänner inga vanliga människor och bestämmer sig därför för att rädda de personer som blir inkastade och tillslut få reda på vem mördaren är. De innehar nämligen en sorts superkraft i form utav sina personas. Detta är helt enkelt deras "inre" som slåss åt dem med diverse attacker. Fightingsystemet liknar det vi ser i Pokémon där man väljer en attack och vem man ska attackera, med diverse items som boostar eller healar osv. Dina personas går dessutom upp i level och det går t.om. "utveckla" dem. Detta gör man genom att slå ihop två eller flera Personas till en starkare.

Alla Personas är dessutom starka och svaga mot olika saker och som ni förstår är likheterna med Pokémon är verkligen slående. Det är dock något djupare och mer taktiskt än Pokémon då du ibland måste strunta i att attackera för att istället låta din karaktär "guarda", så att han tar mindre skada av fiendens nästa attack. Du väljer själv om du vill styra hela gruppen (4 personer) eller om du bara styr huvudkaraktären och låter de andra sköta sig själva. Om du vill att de ska sköta sig själva kan du ge dem olika roller, dvs. att du beordrar en person att endast heala.

När du är inne i tv:n går egentligen allt ut på att slåss och det blir väldigt fort tröttsamt. Ja hade kul när ja slogs i kanske 1-2 timmar, men annars längtade jag bara efter annat. Det blir bara väldigt tröttsamt. Det är dessutom en strid som förstörde hela spelet för mig.

Efter att ha spelat i 65 timmar hade jag nämligen inte behövt grinda en enda gång, fram till en speciell boss. Snubben var för mig totalt omöjlig, vilken taktik jag än använde. Spelet ville alltså tvinga mig att börja grinda efter en sådan lång tid. Ska det vara ett spel där man bör grinda så vill jag att det ska vara tydligt från början, inte börja efter 65 timmar. Det gjorde mig faktiskt så förbannad att jag lade ner hela spelet och kommer aldrig mer att ta upp det. Oerhört kass speldesign enligt mig.

Detta gjorde att jag nöjde mig med att få ett av de sämre sluten, trots att det faktiskt var riktigt uselt. Jag har dock, efter att ha kollat de andra sluten på youtube, kommit fram till att alla slut i spelet är ganska så värdelösa, tyvärr.

Men om man bortser från striderna så är det ett väldigt bra spel. Jag har oerhört kul med dialogerna, trots att det känns som att det bara är mot slutet som de valen man gör påverkar något, och jag hade inte haft något emot om spelet bara bestod utav att gå i skolan och uppehålla sitt sociala liv. Lite som The Sims, fast på Atlus sätt. Storyn där ungdomarna diskuterar, baserat på ledtrådarna de har, vem mördaren kan vara är nämligen ganska platt. Den är halvrolig att följa ibland, men den är ändå ganska så regular. Inget man inte varit med om innan.

Det som spelet gör allra bäst är dock karaktärerna. Alla har sin egna personlighet och alla huvudpersoner utvecklas allteftersom de får möta sina skuggor. Det finns en skrikig pojkflicka, en klumpig tjejtjusare och mycket mer. Men framförallt två karaktärer glänser allra starkast. Den ena är en söt liten björn som man möter i TV-världen. Han vet ingenting om världen utanför skämtar hela tiden med små gulliga skämt som anspelar på att han är just en björn. Teddie, som han heter, blir dock något tjatig och mot slutet av spelet anser jag att man förstör honom helt.
Nanako, däremot, är en underbar karaktär. Nanako är huvudkaraktärens morbrors dotter och hon verkar under hela spelet känna sig oälskad utav sin far. Känslan när man lyckas göra henne lycklig är näst intill oslagbar. Dessutom utspelar sig spelets starkaste scen kring henne. Den scenen fick mig t.om. att fälla en tår, något som inte ens The Last of Us lyckades med.

Ljudmässigt kan jag inte säga mycket mer än att spelet levererar. Röstskådespelarna är bra och musiken är trevlig, om än något störande ibland.
Spelet är även trevligt att titta på, trots att det ser tekniskt gammalt ut. Designen är nämligen ljuvlig.

Sammantaget är Persona 4: Golden ett spel som hade kunnat vara en 9:a, trots de repetetiva slagsmålen och de dåliga sluten. Men en fruktansvärd speldesign mot slutet av spelet sänker mitt betyg med inte bara en, utan två staplar då det gjorde mig så arg. Det fick mig att känna att jag hade slösat bort 65-70 timmar av mitt liv på ingenting och det vill jag inte känna efter ett spel.

+ Plus
. Karaktärerna
. Dialogen
. Ljudet

- Minus
. För långt
. En spelförstörande boss
. Repetetivt stridssystem

Samlat betyg: 9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10