Svenska
MEDLEMSRECENSION

Beyond: Two Souls

"What happens after death?" är frågan David Cage ställer sig, som grundidé till Quantic Dreams senaste spel Beyond: Two Souls. Företaget har tidigare gjort det omtalade Heavy Rain, som på ett helt eget sätt visade hur intressant ett spel kan vara när man fokuserar mestadels på handlingen.

Till att börja med vill jag säga att skådespelarna bakom huvudkaraktärerna, Ellen Page och Willem Dafoe, gör ett otroligt bra jobb med att ge dem liv och personligheter.
Det är väldigt intressant hur hela spelindustrin närmar sig filmens värld.

Jodie Holmes har sedan födseln varit ihopkopplad med ett högre väsen, vid namn Aiden.
Spelaren kontrollerar både Jodie och Aiden. När man kontrollerar Aiden kan spelaren se det övernaturliga bandet som håller dem ihop, och tanken med det är att Aiden kan ta sig en bit bort från Jodie, men aldrig lämna henne då längre separationer orsakar Jodie stor smärta.
Aiden har förmåga att förstå sig på mänskliga känslor, vilket får deras relation att likna den mellan två syskon.

Berättandet hoppar fram och tillbaka genom tiden, från att Jodie var 8 till 23. Vi får spela igenom en del då Jodie nätt och jämt hunnit fatta vem eller vad som förföljer henne, förföljt av en del då hon plötsligt är jagad av polisen. En del kanske kommer ifrågasätta berättarsättet, men Heavy Rain bestod av ett flertal personer som delade på handlingen. Detta medförde variation till handlingen på ett mer naturligt sätt.
Personligen tycker jag att berättandet i Beyond: Two Souls börjar lite långsamt och det tar tid innan man fattar sammanhanget, just för att man ännu inte spelat igenom den där förklarande händelsen som dyker upp senare.

Vi får även spendera lite kvalitetstid med Nathan Dawkins, spelad av Dafoe.
Nathan är en av statens forskare, och han får i uppgift att ta rada på vad som är "fel" med den 8-årige Jodie, efter att hon under en viss tid betett sig minst sagt underligt.
Deras relation liknar på ett eller annat sätt den mellan Ellie och Joel, från The Last of Us. Det börjar lite stelt, men över tiden visar det sig att de behöver varandra mer än vad de tror, och det är intressant att se deras relation växa.

Spelmässigt är det inte mycket som skiljer sig från Heavy Rain. Det är i stort sett samma "quicktime-festival", men utan en del av föregångarens överdrivet dumma joystick-rörelser. Dem har istället ersatts av Jodies slagsmålskontroller som, i stridens hetta, inte känns pålitliga då det inte framkommer så tydligt vilket håll spaken ska dras åt för att undvika en fet smocka.

Det stora undantaget ligger i Aidens kontroller, som påminner om att flyga runt med en dragonfire i black ops 2. Aiden kan sväva upp, ner och genom väggar, som det spöke han är, men inte för långt bort från Jodie som sagt. Förutom att förflytta sig kan Aiden interagera med omgivning och fiender genom att spelaren drar sina joysticks snett ner och släpper dem, håller dem emot eller ifrån varandra. Efter bara ett litet tag blir det dock enformigt att ta över rollen som Aiden, och det känns som Quantic Dream missade chansen att upphöja Aiden som karaktär, eftersom han inte existerar mer än genom just sina handlingar.

Beyond: Two Souls räddas i slutändan av filmen. Karaktärer beter sig mänskligt och ser mänskliga ut tack vare snygg grafik. Man kan relatera till var och en av dem. Man dras med och lever sig in i handlingen, och liksom David Cage, får lust att ifrågasätta vad som egentligen händer efter döden.
Vissa delar i berättelsen känns däremot lite onödiga och kontrollen blir långtråkig snabbt, vilket ibland får mig att önska att det istället var en riktig film.
För jag bara älskar den där adrenalin-kicken man får i slutet av ett nytt spel när huvudkaraktären man lärt sig känna och älska utsätts för den välkända plot-twisten. "HON MÅSTE ÖVERLEVA!"

Plus: Utmärkt röstskådespeleri, filmiskt, bra effekter, spännande slut, övertygande

Minus: Tråkiga kontroller, manuset brister på en del ställen

Samlat betyg: 7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10