To the Moon

Det är sällan spel kan framkalla det där djupa emotionella i mig. Detta handlar inte om jag är en hårding som inte gråter, utan snarare att spel inte är så bra skrivna som andra medier kan vara. Det är då lite intressant att i dagen HD-generation så är det ett simpelt pixelspel som framkallar tårarna.

To the Moon är simpelt, vackert och välberättat. Jag vet egentligen inte om man ska kalla det för spel, ut kanske snarare interaktiv berättelse. Fast åt andra sidan. Det är väl i mångt och mycket just vad ett spel är?

Grafiskt så påminner spelet väldigt mycket om RPG-spelen som kom till SNES och när pixelperfektionen var på toppen av berget. Även spelmässigt så påminner och ser spelet ut som vilket JRPG som helst just från SNES:n. Men här stannar egentligen likheterna. To the Moon är mer ett äventyrsspel snarare än RPG, det drivs också starkt av dialog med några få enkla pussel inblandade. Allt ramas in av ett fantastiskt soundtrack och välskriven story.

Spelet öppnar upp med att du får följa Dr. Eva Rosalene och Dr. Neil Watts. Dessa två är anställda av Sigmund Corp som sysslar med att, genom skapa drömmar så kan de uppfylla döende människors sista önskan. I detta fall handlar det om patienten Johnny Wyles och hans sista önskar är att få åka till månen, varför? Det vet han inte. Genom Eva och Rosalene's projekt får man sen uppleva olika episoder i Wyles liv som sedan leder till att besvara frågan "Varför just månen?" Mer av storyn kan jag inte berätta.

Spelet är otroligt vackert på alla plan och ramar fint in vad jag önskar av spelmediet idag. Med små medel kan man berätta en fantastisk story. Det handlar inte om 1080p, polygoner och verklighetstrogna ansikten. Den största kritiken (enda?) mot To the Moon är väl att spelet kanske känns väldigt lite spel ibland. Problemlösningen består mest av att styra lite lådor eller dra i någon spak, för att sen komma till nästa dialog. Men det är just dialogen som är viktig då den leverera ämnen så som kärlek, nostalgi, hopp och döden i ett högst filosofisk perspektiv. Musiken som är skriven av Kan R bygger på hela atmosfären och gör spelet väldigt emotionellt. Musiken i sig framkallar känslor och tillsammans med det starka narrativa så gör det To the Moon till det mest emotionella spel jag någonsin har spelat.