Killer is Dead

Att Suda 51 gjorde spel för mig insåg jag för första gången när jag lade nävarna på Shadow of the Damned, men det var nog i och med Lollipop Chainsaw som jag blev förälskad på riktigt. Den här mannen kör verkligen sitt eget race och bryr sig förmodligen inte överdrivet mycket om vad som känns rimligt eller inte när han låter oss kastas in i det ena äventyret efter det andra. Skulle då hans senaste installation i och med Killer is Dead fortfarande hålla måttet.

Mondo är en man med mystiskt förflutet som arbetar i ett team för att ta sig an uppdrag där deras klienter vill ha någon likviderad. Han är med andra ord en yrkesmördare. Illa tilltygad av sitt förflutna är han också bemannad med en cybernetiskt arm som ger honom extra krafter att manövrera under resans gång.

Vid sidan av sitt yrke extraknäcker han dessutom som gigolo och genom ett par sidospår har man möjlighet att förföra skönheter med sina specialgjorda glasögon som genomskådar sina klienter in på bara underkläderna för att på så sett bygga upp sitt mod och ge dem gåvor för att vinna deras hjärta. Lyckas man med detta kan man förutom en trevlig stund i sänghalmen även tillhava uppgraderingar till sitt arsenal av hjälpsamma tillhyggen.

I sitt team ingår hans chef Bryan, Vivienne som håller koll på Mondo under hans uppdrag och Mika, en snurrig liten flicka som Mondo en gång tog under sina egna vingar när hon var satt på bar backe. Hon fungerar som din räddare i nöden när du förlorar alla din kraft, och ger dig en ordentlig boost för att orka ta dig vidare i äventyret.

När man väl tar sig an ett spel bemannat av allas våran Suda 51 är det svårt att veta vad som väntar dig, mannen vet hur man vrider och vänder på berättandet och hyser inga medel för att överraska dig runt hörnet var du än går. Att sätta gränser verkar inte vara hans starkaste sida, men det blir ändå hans största styrka.

Så hur väger då detta spel upp gentemot hans tidigare alster. Det finns mycket positivt samtidigt som det känns aningen blekare än förr. Den svarta och charmiga humorn som brukar infinna sig är mycket tillbakadragen och Killer is Dead känns mycket mörkare än sina föregångare. Även om det är ett spel med glimten i ögat leder det inte till mycket skratt, vilket är synd.

Mondo använder enklast sin trogna katana och det är ganska tillfredsställande att hugga sina fiender i småbitar. Hans mekaniska arm fungerar också som en kanon och genom diverse uppgraderingar låser man även upp andra funktioner. Att kunna göra ett bra jobb hänger också på din blodmätare som fylls på medan du slåss och underlättar din förmåga att utföra specialattacker. Det gäller dock att ha tungan rätt i mun, för här handlar mycket om tajming för att kunna göra ett fullfjädrat jobb, genom att snabbt undvika attacker med en knapptryckning och samtidigt kontra för att få in perfekta träffar i jakten på ett bra slutresultat.

Efter varje uppdrag bedöms din prestation och ju bättre du är desto mer pengar och högre ranking får du. Jag är vanligtvis inte förtjust i detta system, och till en början känns det väldigt frustrerande. Spelet är inte allt för enkelt innan man behärskar kontrollen och alla funktioner till fullo. Så för att egentligen få den rätta tillfredsställelsen är det enklast att bara ta sig igenom spelet en gång för att på så sätt låsa upp friläget där du kan välja och vraka hur pass mycket du vill mellan alla uppdrag. Det finns nämligen mycket att samla i spelet och detta är inget du gör på bara en genomspelning, så för dem som gillar sådant finns det mycket återspelningsvärde.

Uppfinningsrikedomen är dock stor, och det finns mycket variation bland allt slaktande. En resa till månen eller en fight mot en gigantisk utomjording är vad som bland annat väntar dig. Bossfighter har alltid varit en höjdpunkt, och även här är de underhållande i all sin enkelhet. Efter varje avklarad bana låser du även upp specialuppdrag som fyller ut speltimmarna för dig. Även om det kanske inte finns mycket att utforska, kan du dock då och då stöta på sjuksköterskan Scarlett som förutom fyller på din blodmätare ger dig privilegiet att ta dig an diverse utmaningar om du besöker henne mellan uppdragen.

Den cel-shadeade grafiken är till största del riktigt snygg, även om jag kan stöta på förvirring i bandesignen då jag ibland råkar hitta en plats som ser ut att var gjord för utforskning, men istället krockar med en vägg. Att hitta rätt är dock inte svårt då spelet i sig är ganska linjärt.

Röstskådespelarna gör ett bra jobb, och ljud och musik är i överlag klart godkänt även om det inte finns mycket som sticker ut.

Summan av kardemumman är Killer is Dead inte ett dåligt spel, men verkligen inte ett spel för alla heller. Det är svårt att sätta fingret på vad som tilltalar ett fan av Suda 51, då hans spel egentligen är långt ifrån några mästerverk, men det finns så mycket annat i denne mans verk som kan göra de flesta stora titlar underlägsna i jämförelse. Spelet är kanske inte allt jag hade jag hoppats på, men i slutändan har jag ändå haft trevligt och för en entusiast finns det mycket kvar att hämta.

Så fast jag inte är riktigt blåst av stolen, så känner jag ändå att Killer is Dead är ett spel jag kan plocka upp med jämna mellanrum och avverka ett uppdrag eller två i brist på annat.