Svenska
MEDLEMSRECENSION

Outlast

Spelad version: PS4

Frilansjournalisten Miles Upshur får ett anonymt tips om Mount Massive Asylum, ett mentalsjukhus ägt av ett bolag vid namn Murkoff. När han väl lyckas komma in i byggnaden upptäcker han personalens kroppar utspridda över golven och mentalpatienterna vandrandes i korridorerna. Till och med polisens insatsstyrka har fått sätta livet till och det sista en spetsad polisofficer säger till Miles är att han borde ge sig av medan tid är. Du spelar som Miles.

Detta spel var en av de största anledningarna till att jag skaffade PS+ för ungefär en månad sedan, och jag måste säga att jag inte ångrar mig det minsta. Outlast är en fröjd att spela, visst blir man halvt ihjälskrämd titt som tätt, men det är ju liksom poängen med det hela. Jag minns när jag såg Conan spelade detta på sin tv-show och blev hysteriskt rädd, bland annat för den skrynkliga hängrumpa(!) som en viss elak doktor har, vilken man möter halvvägs in i spelet.

Grafiskt sett är detta det första spelet jag spelar på PS4:an, och jag tycker det känns som ett lyft från förra generationen, både i skärpa & texturer. Jag gillar även den känsla av ofokus som kameraoptiken ger upphov till en kort sekund innan autokorrigeringen sker. Även kamerans gröna mörkerseende funkar bra och ger en krypande stämning i mörkret.

Ljudet är fantastiskt och brer på ett ytterligare lager rädsla i ett redan välfyllt skräckspel. Musiken av Samuel Laflamme gör sitt jobb, även om jag kan sakna något minnesvärt ledmotiv. Röstskådespeleriet är också bra dock utan att glänsa.

Outlast spelas i förstapersonsperspektiv, vilket fungerar oväntat bra. Du springer med en knapptryckning och ibland flyger du fram över bord & tunnor i panik, likt en skraj Faith i Mirror´s Edge. Ett annat spel som också dyker upp i skallen är Project Zero, eller Fatal Frame som det också kallades. Ett survival-horror-spel där man går runt som ung kvinna och fotograferar spöken. Och även om stillbildskameran i det spelet var mer ett vapen än vad Miles digitalkamera någonsin blir, så fanns samma känslan av utsatthet där. Det är något ovisst med att se världen genom en lins...

Hållbarheten är väl det enda som jag kan klanka ner lite på. Spelet är ca 3-4 timmar kort och tar slut alldeles för fort. Det går förvisso inte för fullt pris, men just som man fått smak för spelet, är det över. Som en gottepåse med för få bitar i ungefär.

Sammanfattningvis: Outlast är en perfekt start på denna konsolgeneration, som förhoppningsvis ger oss ännu fler & bättre skräckupplevelser, något som jag märker att jag faktiskt saknat. Detta känns som en bra uppvärmning inför The Evil Within, Daylight och ytterligare titlar som väntar, ruvandes i mörkret.

Samlat betyg: 8.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10