Svenska
MEDLEMSRECENSION

Metro: Last Light

Skrivet av: Perluck   2014-06-28

[Testad version: PC]

Tillbaka till tunnlarna och det kvarlevande samhället efter tredjevärldskrigets närvaro. Vi hänger med vår käre Artyom i mörkret en andra gång.

Missilen avfyrades i slutet av föregångaren och hotet strök med explosionen eller åtminstone var det kanske det man trodde för en överlevande Dark One ryktades ha setts i efterhand. Detta blir snabbt huvudmålet för Artyom när vi återigen beger oss ut i Metro och landet ovan som är en forna skugga av vårt äldre samhälle. Det hela blir dock svårare än vad vi kanske trott och en rad av händelser och andra problem kommer i vägen, problem av en annan sort.

Fokus i uppföljaren riktar sig inte endast på överlevnad utan också konflikterna mellan de olika samhällen som bildats. I äventyret hamnar du bland annat i händerna hos en av dessa och ganska snabbt inser man att alla de olika grupperna under marken alla står för olika ideal, även gamla pånyttfödda, ideal och mål som ganska snabbt kan resultera i en större konflikt. Du får med andra ord bevittna den mänskliga naturen, som alltid, ständigt i liv.

Något slående som fortfarande tycks gripa tag om en trots att det använts tidigare är atmosfären. Du blir inkapslad i den apokalyptiska värld som byggts upp av A4 Games. Alla individer som syns i bild pratar om sina respektive problem medan andra anpassat sig så väl till den nya världen att det är en vardag som vilken annan. Det är en slående realism som existerar i de samhällen du får besöka.

Dock så är inte världen endast bebodd utav människor utan även de mutanter som huserar ovan och under jord.
I världen ovan och under är sökandet efter resurser ett faktum; filter till din gasmask, ammunition eller läkemedel. Svårighetsgraden du spelar på avgör hur mycket sökande du är i behov av vilket i sig dock bara förstärker spelkänslan.

Precis som i föregångaren är den enda valutan hederlig ammunition, vilket du i sin tur kan köpa vapen för eller sämre ammunition som du vanligtvis använder i strid. Upplevelsen är stenstark under hela äventyret i och med den apokalyptiska närvaron som renderar en svag och rädd.

Varje gång jag begav mig ut i tunnlarna så var jag spänd, jag ensam mot Metros mörker och det okända som finns där. Trots att du går med vapnet riktat mot vad som än kan överraska dig så känner du dig aldrig säker och här ute i de övergivna tunnlarna och marken ovan är det en helt annan lag vilken man klyschigt kan kalla "djungelns lag". Den riktiga närvaron av rädslan för det okända.

Metro: Last Light är slående vackert vare sig du är under eller ovan jord sistnämnda är väl kanske det mest öppna i form av sceneri och när du står där uppe ensam i tystnaden med begränsat syre tillhands och bevittnar den forna mänskligheten så infinner sig en känsla som få spel som kan mäta sig med. A4 Games vet vad atmosfär är och i föregångaren var den även då närvarande och här i uppföljaren visar de bara att de minsann kan knepen.
Men allt innefattar inte scenerier och striderna är betydligt starkare än sin föregångare som hade en del finputsande kvar att handskas med.

Även här kan du välja mellan att springa in i fiender med vapnet i högsta hugg men med rätt svårighetsgrad är upplevelsen betydligt rikare. Du tar därav betydligt mycket mer skada från fiendernas kulor och klor samtidigt som resurserna är mindre vilket i sin tur gör att du behöver smyga och bli skuggornas bästa vän.

Stealth känns mer uppenbart i uppföljaren när man nu kan skruva av lampor eller släcka andra ljuskällor för att göra ditt arbete lättare. Skuggorna i miljöerna du besöker spelar även roll då du helst måste vara under dem vilket märks av diverse fiender då de reagerar om en ljuskälla når dig. Du måste då granska din omgivning, hitta vägar för ditt mål, och fundera eftersom att allting inte visas öppet för dig som spelare vilket endast är ett stort plus då utvecklare tenderar att trycka upp lösningar i ansiktet på spelaren.

Det finns som sagt en del goda finesser i fiendernas agerande i och med ljussättningen i miljöerna; en av dessa var när jag stod halvt i skugga och lite utanför, en soldat kollar fundersamt som om han sett något och efter att han böjt lite lätt på huvudet så kunde han avgöra att jag stod där. Imponerande helt klart men tyvärr är fiendefloran inte alltid klockren i sitt agerande då det ibland i senare parter känns som att de mänskliga fienderna kan se genom väggar när en strid utbrutit.

Detsamma gäller även om någon av dessa hittar sin polare död efter att jag varit på besök och någon stund senare resulterar det i ren panik vilket inte tyvärr fungerar i praktiken då fienderna snabbt går runt med sina ficklampor sökandes om och om igen, i samma spår, likt en cykel som aldrig vill ta slut. Att smyga sig upp på mutanterna ovan och under jord är en lite tuffare prövning men lyckas du slipper du att bli sedd och därför slipper du också den massiva skadan eller en olycklig död vid värre situationer.

Äventyret rundas av emellanåt för besök i diverse bebodda tillhyggen där du ser vardagen i det nuvarande samhället. Likadant gäller striderna med såväl människor som mutanter då inga av dessa känns överflödiga gentemot varandra vilket även fungerar parallellt med handlingen som utspelas. Äventyret är helt linjärt vilket betyder att du inte kan gå var du vill, när du vill, det hela kan lätt uppfattas som något negativt men i ett så atmosfäriskt berättande som Metro: Last Light så ses det hellre som en styrka.

Något annat som knyter upplevelsen avsevärt är ljudet som bara blivit bättre i uppföljaren. Du har lättare att pricka var fienden kan befinna sig när du inte ser dem och när du är ovan jord har vapnet riktats mot grässtrån som prasslat till och ibland huserar en överraskning bortom din vy. Även musiken är lika stämningsfull som innan vilket beror på att samma kompositör återkommer för att tonsätta A4 Games mörka värld.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10