Metro: Last Light

Spelad version: PS3, PAL

DU borde veta att det inte går att undfly HELVETET.
Under ruinerna av ett post-apokalyptiskt Moskva, i tunnelbanans gångar, är resterna av mänskligheten belägrade från dödliga hot både från utsidan & insidan.
Som Artyom är du plågad av skuld men driven av hopp, du håller nyckeln till överlevnad - det sista ljuset i vår mörkaste stund...

Metro: Last Light är det andra PS3-spelet jag tankade ner från PSN efter blivit Playstation Plus-prenumerant. Det första var mästerliga Bioshock Infinite och kanske var mina förväntningar på denna följande titel därför en aning för högt ställda. För Metro: Last Light är inte något dåligt spel, men det är inget mästerverk utan en ganska ordinär, gråbrun FörstaPersonSkjutare placerad i en dystopisk framtid, något vi sett förrut.

Med tanke på att spelvärlden i Metro-serien bygger på ryssen Dimitrij Gluchovskijs bästsäljande science-fiction-verk Metro 2033 & Metro 2034, hade jag hoppats på mer. Mer fördjupad historia, bättre karaktärsutveckling & fler intressanta möten. Nu blir det egentligen bara i de små återuppbyggda samhällena som spelet blir riktigt roligt & intressant, som exempelvis på teatern, den obligatoriska strippklubben eller bland de kämpande butiksägarna. Då tycker jag faktiskt att Fallout-serien lyckas bättre med att förmedla en känsla av hårdhet & utsatthet i en postnukleär värld. Det som fastnar bäst i minnet är istället Moskva och det ryska språket, vilket känns annorlunda & fräscht.

Det finns ett tidigare spel i serien, Metro 2033, som aldrig kom till PS3 så jag har inte kunnat spela det, och jag saknar därför en del av backstoryn. Artyom har uppenbarligen gjort någonting stort, då han behandlas som en hjälte av omgivningen, samtidigt som han verkar ångerfylld inför vad han gjort mot The Dark Ones. Det känns som jag missar en dimension av karaktärsutvecklingen här, men historien som berättas i Metro: Last Light är ändå tillräckligt intressant för att hålla mig kvar.
Tyvärr blir det mer en rymdvarelseskildring ju längre historien lider, vilket är synd då det är den mänskliga interaktionen mellan fraktioner, så som nazister & kommunister, som är spelet verkliga behållning.

Grafiskt så ser Metro: Last Light bra ut, men det finns en hel del buggar. Den allvarligaste jag råkade ut för var en knockout-animation som glitchade så mycket att rörelseförmågan låste sig. Jag var tvungen att ladda om hela kapitlet för att det skulle släppa. Det fanns även andra grafikbuggar på vägen. Ibland känns grafikdesignen i klass med Half-Life 2 eller Killzone 2, ibland sämre än Singularity.

Ljudet är imponerande, det är nästan Dice-klass på ljudbilden. Allt ifrån de smakfulla musikbitarna som spänner från jazz & blues till vackra gitarrstycken, de välbalanserade vapenljuden samt de omsorgsfulla surroundmixade dialogerna. Kanske att mitt förra spel, Deus Ex: Human Revolutions, mediokra ljudmix sänkt min referensribba en aning, men ukrainska utvecklarna 4A Games kan sitt ljud & Metro: Last Light är ett mycket välljudande FPS.

Spelkontrollen är godkänd. Metro: Last Light kan spelas som ett smygarspel om man vill och man kan klara av hela spelet utan att döda någon, frånsett ett fåtal. Då gäller det att utnyttja mörkret, smyga hukandes samt memorera vakternas rörelsescheman. Men det går även att kötta på med kulsprutor, hagelbössor eller prickskyttegevär. Då fungerar spelet som vilken annan FörstaPersonsSkjutare som helst. Mitt råd är dock ändå att försöka smyga så mycket som möjligt, använda ljuddämpare när smygandet står dig upp i halsen & avsluta banan med några feta salvor från hagelbrakaren eller dylikt!

Hållbarheten är sådär. Jag nådde slutscenen på ungefär 10 timmar, ett slut som dessutom var helt okej, även om det kändes aningen Call Of Duty-inspirerat. Dock orkade jag inte spela om storyn på högre svårighetsgrad, jaga troféer eller hitta alternativa vägar i den relativt korridorsbaserade (tunnel)bandesignen. Istället avinstallerade jag spelet från hårddisken för att ge plats för nya PS Plus-upplevelser.

Sammanfattningsvis: Gillade man första Metro 2033, så gillar man troligtvis det här spelet också. Men då har man spelat föregångaren på en annan plattform, en plattform som antagligen har färre buggar dessutom.
Är du stormförtjust i postapokalyptiska skjutarspel med bra ljud så kan du kolla upp Metro: Last Light, annars finns det inte mycket nytt som lockar här. Jag blev inte ens sugen på att läsa Dimitrij Gluchovskijs böcker, tråkigt nog.