Max Payne 3

Spelad version PS3/PAL

För Max Payne är tragedin som tog hans älskade familj för åratal sedan, ett ärr som vägrar läka. Inte längre en polis, nedgången & beroende av smärtstillande mediciner, tar Max ett jobb i brasilianska São Paulo som livvakt åt den rika fastighetsmogulen Rodrigo Branco, i ett försök att fly sitt mörka förflutna. Men när saker börjar snurra ur kontroll, finner Max Payne sig själv ensam på gatorna i en okänd stad, desperat sökande efter sanningen och kämpandes efter en väg ut.

I början på seklet gjorde finska spelutvecklarna Remedy ett mästerverk till actionspel, som skulle inspirera kommande spel än till denna dag. Detta spel var Max Payne och även om jag bara spelade en medioker PS2-portning av titeln, så innehåller det spelmoment som etsat sig fast i popkulturen och dess användande av Bullet-time (ett nedsaktande av tiden) har blivit normsättande & efterhärmat i mängder av spel. Remedy gjorde en uppföljare två år senare innan man gick vidare till att utveckla bland annat Alan Wake.

Dock hann Remedy sälja Max Payne-licensen till Take-Two redan innan Max Payne 2 släpptes. Och då Take-Two även äger Rockstar, så blev det spelföretaget involverat & fick i uppdrag att utveckla den tredje installationen i serien. Nio år tog det innan Max Payne 3 såg dagens ljus och nu har jag spelat det. Vad har Rockstar då bidragit med och har spelindustrins kanske mest kontroversiella & kompromisslösa spelstudio förbättrat Remedys bäbis?

Redan i introt, med dess vackra fiolmelodi, återkommer film noir-känslan och jag minns ettans briljanta stämning & blodiga hämndhistoria. Tyvärr har dock Rockstar valt att flytta Max från New Yorks insnöade bakgator till det soliga São Paulo i Brasilien & dess favela.
Denna platsförändring är inte dålig i sig, men det blir inte Max Payne längre, om ni förstår vad jag menar. Med bröderna Houser som producenter bjuds vi förstås på en bra, klichéfylld actionfilmsdoftande historia med en hel del tvistar & många personer att hålla reda på. Och massor av våld, förstås!

Max Payne är alltså inte längre polis, utan muskler att hyra och han har valt att arbeta för en snorrik, brasiliansk familj vars interna relationer liknar en latinamerikansk tv-såpas. Att familjemedlemmarna och deras flickvänner har en ovana att bli kidnappade i tid & otid, bidrar inte heller direkt till stabiliteten, men någonstans saknar jag Max Paynes tidigare motivationsbild.
Hämnd är en mycket lättare drivkraft att förlika sig med än pengabegär. När Max kliver över sin 200:e döda skurk redan efter andra kapitlet, börjar jag undra varför han inte bara struntar i pengarna och drar? Speciellt när han klagar över sin situation varannan minut?...

Grafisk är Max Payne bra med en otrolig detaljrikedom. Men som vanligt i Rockstars produkter finns det glitchar och buggar, men det är inget som stör i stora hela. Mera irriterande är då att bilden hela tiden är fylld av visuella effekter, som om Max är konstant drogpåverkad, med skakig kamera, korta, stressade meningar som blixtrar förbi och mycket brus. Dessutom är det många cutscenes, nästan en vid varje dörrpassage, vilket blir tjatigt med tiden.
Som tidigare nämnt, är Max Payne 3 oerhört grymt, rått & blodigt och inte blir det bättre med möjligheten att se blodet spruta över väggarna i slow-motion. Jag skulle respektera åldersangivelsen på asken, då t o m jag fann det magstarkt emellanåt.

Ljudet är mycket bra. Ljudeffekter & vapenljud låter mustiga (ljudeffekterna är mest vapenljud), och musiken är bra, med det magiska titelspåret som pricken över i.
Röstskådespelet är väldigt bra, James McCaffrey ger den kontinuitet åt Max Paynes röst som behövs, och han har ett finfint manus att arbeta med, med härliga monologer & riviga fraser. Att bovarna pratar & skriker till varandra på brasilianska ger ytterligare en dimension till denna mångbottnade våldshistoria.

Spelkontrollen är knappt godkänd. Precis som i andra Rockstartitlar, t ex GTA eller Red Dead Redemption, rör sig Max ganska styltigt, tar inte skydd så som man vill och det fria siktandet kan vara en riktigt utmaning. Själv använde jag autosikte under större delen av min genomspelning, vilket underlättade en hel del.

Hållbarheten är knappt godkänd. Nu recenserar jag bara singelkampanjen, som jag spelat igenom en gång på normal svårighetsgrad, vilket tog ca 12 timmar. Jag är inte sugen att spela om historien för tillfället och jag har inte spelat en sekund multiplayer.
Det jag kan känna är bristen på variation i spelmomentet. Det blir våg efter våg av fiender att beta av men ingenstans en temposänkning, typ ett pussel att lösa. Mera likt Manhunt, om ni minns det gamla Rockstar-spelet, än Uncharted, så att säga.

Sammanfattningsvis: Max Payne 3 är en B-filmsdoftande actionbagatell, med betoning på rå, blodig action. Där tidigare spel i serien varit mer film noir á la Humphrey Bogart eller Mel Gibsons Payback, är trean mer lik filmer som Guds Stad eller Denzel Washingtons Man On Fire. Tyvärr har Rockstar valt en klumpig styrning, ett enahanda spelmoment och många cutscenes, vilka berättar en relativt rörig historia och därför blir inte betyget högre.
Sen måste jag fråga vad det är med detta håravrakande á la Taxidriver? Andra spelet i rad nu där protagonisten rakar skallen innan strid...