Tomb Raider

Spelad version PS3/PAL

En överlevare är född! Upplev Lara Crofts intensiva, omdanande berättelse från en ung kvinna till en hårdför överlevare. Utforska en mystisk ö fylld av miljöpussel, känslofyllda strider och gamla gravar att upptäcka. Bärga resurser, få erfarenhet och uppgradera Laras vapen & redskap för att överleva Yamatais fientliga invånare.

Min relation med Lara Croft började för nästan 20 år sedan, en blossande, het kärleksaffär mellan en hormonstinn 21-åring med ett Playstation & en polygon-hjältinna, som ännu inte hunnit bli kidnappad av U2 eller Angelina Jolies filmtolkning.
Där i Perus djungler, fyllda med dinosarier, mumier & pyramider, grundlades ett genuint intresse för den brittiska ladyn, som bara kan jämföras med Mario & Links debuter. Tyvärr svalnade kärleken i de följande delarna, då Eidos & dåvarande utvecklarna Core Design, inte var särskilt snälla mot sin hjältinna, men tre spel tillbaka tog Crystal Dynamics över rodret med orginialdesignern Toby Gard som kapten.
De lyckades vända skutan, men det är först nu, med Square Enixs omstart, som man verkligen träffat huvudet på spiken och utvecklat ett äventyr som kan mäta sig med Laras entré från 1996!

Här möter vi en yngre Lara Croft än vi någonsin gjort tidigare. Hon är en arkitektstudent med ett oväntat stort inflytande på en expedition till Japan, där en grav efter en solkejsarinna skall hittas. För trots att expeditionen leds av en känd arkitekt, skeppet styrs av en gammal, butter skotte och en marinkårssoldat som följer dem, så lyssnar alla på Laras råd om att åka in i Draktriangeln, en sorts japansk Bermudatriangel, och så klart går skeppet på grund i en mystisk storm.

Hela denna synopsis, den mystiska ön Yamatai, förlisningen och gamla militärbaser, känns väldigt mycket lån från tv-serien Lost, om ni minns. Men även om historien kanske inte är den mest orginella har manusförfattaren Rhianna Pratchett, dotter till Terry Pratchett, gjort ett habilt verk där framfört allt unga Lara Crofts repliker känns trovärdiga. För omstarten av Tomb Raider handlar främst om henne. Hon har nämligen påverkats av hur Naughty Dog använder Nathan Drake och gör honom mer mänsklig & sympatisk. Därför är Lara klumpigare än hon någonsin varit tidigare, vilket man inte bara kan skylla på tonårsfumlighet.

För Lara ramlar och slår sig oftare än i alla tidigare delar sammantaget, hon blöder, haltar och stönar oftare än Drake säger "No". Hon är skitigare, smutsigare, sårbarare och därigenom vackrare än någonsin. Jag drar mig för att säga sexigare, då det känns lite gubbsjukt att skriva så om en så pass ung tjej, men jag vågar säga att hon är tuffare än Rambo, särskilt när hon vadar i blod, skjuter pilbåge som en häst sparkar och kastar sig handlöst utför stup med hackan i högsta hugg!
En del har påpekat att Laras förvandling från rädd, liten tjej till mordmaskin går fort, men jag tycker det är, för spelmediet, en relativt trovärdig överlevnadsinstinkt som utvecklas.

Grafiskt är Tomb Raider oerhört läckert, helt klart i nivå med Uncharted-serien och det är en fröjd att gå runt Yamatai, undersöka omgivningarna, se regndroppar som fastnar på linsen eller jaga det stackars djurliv som finns på ön.
Även ljudmässigt är Tomb Raider suveränt. Musiken låter filmiskt & mäktigt, ljudeffekterna krispiga och Camilla Luddington ger Lara Croft liv precis lika bra som Nolan North gör med Nathan Drake!

Spelkontrollen är ett klart lyft från tidigare Tomb Raider-delar. Först, på Core-tiden, var Lara som en pansarvagn att styra, Crystal utvecklade styrningen rejält, men det är först här som det känns sömlöst och problemfritt. Att ta skydd fungerar, smygandet och överrumplandet fungerar, ja till och med pilbågeskyttet känns naturligt och enkelt, vilket imponerar! Det är dessutom mer action, skakigare handkamera och fler fallande saker medan Lara flyr hals över huvud än nånsin tidigare, också det ett lyckat lån från Uncharted anser jag.

Hållbarheten är godkänd. Ca 11-12 timmar höll jag på och jag återvände med glädje för att hitta alla reliker, dokument & skatter som fanns utspridda på ön Yamatai. Jag gillade också kartan med möjligheten att enkelt gå tillbaka till i gamla fotspår genom att hoppa mellan läger. Har inte provat en sekund multiplayer, så det kan jag inte uttala mig om, har dock läst mig till att det inte är så upphetsande.

Sammanfattningsvis: Tomb Raider och främst Lara Croft har blivit Uncharted-ifierat, och jag älskar det. Grafik, ljud & glädjande nog kontrollen (äntligen) är i toppklass och den unga, gamla damen Croft visar ånyo var äventyrsskåpet skall stå! Denna pånyttfödelse av spelserien är minst lika bra som Naughty Dogs första del, kanske t o m bättre och nu får Drake se sig om för Lara flåsar honom i nacken...