Batman: Arkham Knight

Rocksteady avslutar Arkham-trilogin med Batman Arkham Knight, ett äventyr där läderläppen antar sin största utmaning hittills i och med förening av alla skurkarna i Gotham under ledning av fågelskrämman. Äventyret är himmelskt långt, och spelet är en ren & skär sanslös vacker grafisk prestation men det faller tyvärr kort i några viktiga aspekter som gjorde de tidigare två spelen till mästerverk.

Arkham Knight börjar med en ryslig prolog, som cementerar att Jokern verkligen är död och att den nya skurken i staden heter Scarecrow, fågelskrämman. Genom en brutal gasattack på ett kafe i mitten av staden visar Scarecrow vad hans nya "feargas är kapabel att göra, och hotar Gotham med att ödelägga staden om den inte evakueras med omedelbar verkan. Kompletten lyckas och Gothams invånare kutar ut ur staden likt skrämda höns och lämnar allt i händerna på skurkarna som stannar.

Direkt efter introduktionen släpps du lös i Gotham, där tre stora öar gjorts tillgängliga för dig. Gotham är kort sagt en grymt vacker stad och en fantastisk teknisk prestation. Rocksteadys känsla till detaljer återfinns i varje hörn och de tre öarna är fullspäckade med intressanta easter eggs. Alla öar är lättåtkomliga och de skiljer sig markant från varandra. Bleake Island är rucklet med ett färgsprakande Chinatown och en väldig övergiven filmstudio, Miagani Island är platsen för Gothams elit med skyskrapor och skimrande teatrar och Founders Island är det ekonomiska navet i staden med börser och hamnområden. Världen är 5 gånger större än den i Arkham City men känns ännu mer kompakt och ännu livligare, att flyga genom Gotham är ett nöje och att åka genom gatorna med den nya bepansrade batmobilen är härligt likaså.

Att få tillgång till Gotham är dock inte det största tillägget till Arkham Knight, utan det är den ovannämnda kärran som stjäl rampljuset, och det kanske lite för mycket. Bilen i sig ser härligt mörk ut, och det tar inte länge innan man har vant sig vid det enkla körsystemet som i grund och botten består av turbo och drift. Att köra omkring batmobilen är riktigt underhållande, du förstår betongpelare träd och delar av byggnader beroende på hur vårdslös du är bakom ratten, och de få biljaktssekvenser som erbjuds i Arkham Knight är underhållande likaså. Det är dock när du (i mitt fall) trycker på LT som saker börjar att ändras, till det värre. Under spelets gång tvingas under flera gånger in i monotona stridsvagns-strider, där du i din transformerade Batmobile-tank ombeds åka omkring och skjuta hål på drönare. Till en början är detta en frisk fläkt i spelet, och ett uppenbart sätt av Rocksteady att blåsa lite liv i Arkham-franchisen men det blir snabbt tråkigt.

Mot slutet av spelet introduceras tyngre stridsvagnar som gör mer i skada och tar mer i skada, och du får en utbredd arsenal av vapen att använda dig av, men det blir aldrig annorlunda. Den första drönar-striden är exakt likadan som den sista, och det blir snabbt en mödosam uppgift att tvingas in i en stridsvagn och strida mot drönare, på grund av spektaklets alltför många inslag och enformighet. Därför är det en välbehövlig frisk fläkt för mig att man även lagt till stealthsektioner med bilen. Hur löjligt detta än låter så är det faktiskt ett långt mer underhållande inslag än de enformiga standardstriderna, eftersom stealthdelarna är få och långt mer utmanande än de.

Batmobilen slutas dock inte att användas som en stridsvagn, den är även med i pussel, racebanor och boss-strider. Pusslen och racebanorna är annorlunda och underhållande, även om dem kanske inte direkt kan klassas som briljanta är dem dock fortfarande ett fräscht tillskott till serien och erbjuder en välbehövlig variation. Tyvärr är det i boss-striderna där det går allra mest fel. Bilen används i en rent ut sagt obehaglig stor mängd avgörande möten med diverse skurkar, och det gör dem till tråkiga upplevelser. Konfrontationerna som du gör med bilen mot Arkham Knight, Firefly och en del till är besvikelser, det känns tråkigt och oinspirerat men framförallt irriterande att man ombeds meja ner fiender & bossar med kulor och kanonskott istället för med knytnävar och intelligens, en känsla som bara stärks ju längre du tar dig in i spelet.

Det är extremt synd, eftersom Batmans knytnävar har aldrig mått bättre än i Arkham Knight. Flera tillägg som exempelvis environmental takedowns & fear multitakedown är väl genomtänkta och bidrar starkt till att göra slagsmålen i Arkham Knight de hittills bästa i serien. Att parera slag känns smidigare, att behålla combos är lättare och flera nya fiendetyper gör att du måste använda hjärnan i lika hög grad som du använder knytnävarna. Förutom det så får du i spelets story och diverse sidouppdrag ibland chansen att ackompanjera Catwoman, Nightwing eller Robin i slagsmål, och även om det i grund och botten handlar om att du kan byta karaktär under en strid fram & tillbaka samt då & då utföra en så kallad duel takedown så är det ändå oerhört charmigt och väl utfört, tillräckligt nog för att jag ska önska att dessa segment inte hade vart så sällsynta som dem är i spelet.

Storyn i Batman Arkham Knight är en underlig historia. Rocksteady har en hel arsenal av skurkar att lägga in i den, men i slutändan så blir det uppenbart att det är en möjlighet som dem inte har tagit tillvara på. Scarecrow & Arkham Knight. Det är dem två fienderna, varken mer eller mindre. Det är synd, eftersom i synnerhet Arkham Knight är en sanslös dåligt gjord skurk. Hans identitet är enkel att luska ut, och utan att gå in i spoilerterritorium så kan jag säga att den historia som kretsar runt honom är en som har berättats tidigare i Batman-universumet. Storyn är lång och den lider på grund av det tempoobalanser, där det speciellt under spelets mitt känns oerhört segt att musta sig igenom den. Likt så mycket annat i Batman Arkham Knight så är den dessutom fylld av möjligheter som inte använts. Den efterlängtade bosstriden mot Arkham Knight är en grov besvikelse, och dessutom så förstörs bilden av honom så fort man får reda på hans identitet. Scarecrows närvaro i storyn är liten, och några bossfighter mot honom inträffar frustrerande nog aldrig, trots att striderna mot honom i Arkham Asylum var inget mindre än briljanta. Och även om slutet av storyn är väldigt, väldigt bra så är storyn överlag ändå svagare än i de två tidigare spelen, med klart mindre minnesvärda stunder.

Sidouppdragen är komiskt lika storyn, eftersom det är exakt samma problem som inträffar här. Uppdragen kring Hush & Man-Bat är grova besvikelser, och även om del av sidouppdragen är underhållande med grymma slut så finns det vissa som inte levererar. Framförallt störs jag av att Two-Face & Penguin, två enormt stora karaktär från Arkham City har blivit korta sidouppdrag i Arkham Knight, och när man väl har tagit ute med de två så får man inte någon sorts känsla av avslut. Riddler har sina sedvanliga segment i Arkham Knight, och även om hans gåtor & trofeer i det här spelet är enklare än dem i Arkham City så är det fortfarande ett nöje att plöjsa omkring Gotham i jakt på hans senaste upptåg. Sidouppdragen kan summeras som ett enormt buffe, och du kommer till oftast att sätta tänderna i läcka godbitar, men ibland kommer du få i dig ett litet surt äpple i munnen som svider extra hårt, eftersom det lades fram för servering alldeles för tidigt, och att du vet att om kocken hade väntat lite längre med att lägga fram det hade det blivit perfekt.

Det enda område förutom den förbättrade stridstekniken och predatorsegmenten där Arkham Knight briljerar fullt ut är röstskådespeleriet. John Noble, Kevin Conroy och Mark Hamill levererar sagolika insatser, där Mark Hamill precis som alltid stjäl showen som den galna clownen.

Batman Arkham Knight är ett spel som har blivit uppskjutet flera gånger, men ironiskt nog så känns det trots det ändå inte riktigt färdigt. Spelet är i helhet en god upplevelse, men det känns underligt när man i ena stunden använder sig av en perfekt stridsteknik och glider omkring i en sanslöst detaljerad värld, till att i nästa stund stöta på tråkiga bossar och därefter ta sig en hel hög av monotona drönarstrider.

Plus
Perverst snyggt
Levande värld fylld med easter eggs
Markant längre än föregångarna med en stor mängd sidouppdrag
Fantastiskt röstskådespeleri
I princip perfekt stridssystem
Härligt duelplay system
Fantastiskt slut

Minus
Sämre story än i föregångarna
Usla bosstrider
Batmobilen tvingas på en alltför mycket
Monotona drönarstrider
Vissa av sidouppdragen är rena besvikelser