XIII (2003)

Ett underskattat mästerverk eller bara ett fjamsigt agentdrama?

Jag är en sucker när det handlar om visuella spel. Vissa gamers brukar tycka det är ytligt då man kommenterar de grafiska och designerna. Men varför måste det vara just så? Den visuella biten i ett spel kan höja stämningen rejält. Om ett spelet har en riktigt kuslig atmosfär så får man gåshud genom alla banorna man tar sig igenom. Om ett spel har en abstrakt spelvärld så höjer man inte ett, men även två ögonbryn över ett spels unika design. Det spel jag ska recensera idag var aldrig direkt en storsäljare eller en klassiker, men det finns många fans till spelet fortfarande. Jag ger er Ubisofts XIII.

Baserad på serietidningen med samma namn får vi följa agenten "XIII" som är en av de så kallade "The XX" som är tjugo olika personer med blandade egenskaper. XIII hamnar på en strand med en minnesförlust. Det visar sig snabbt att han är anklagad för att dödat amerikas president och hamnar i ett farligt spel mellan rättvisan och en korrumperad organisation som terroriserar landet. Under sitt äventyr så får XII mer kunskap kring sina erfarenheter och får det lättare att hantera sina uppgifter.

Styrkan med spelet kommer från dess unika design som känns som en serietidning. Under spelets gång så dyker upp små "serierutor" som visar en händelse som har stor påverkan med storyn. Eftersom XIII har ett sjätte sinne har han möjligheten att känna av om han blir iakttagen. Vips med en enkel ruta får man se en skurk som spionerar på en. En av de andra unika tilläggen som spelen bjuder på är orden som pistolerna visar då man avfyrar ett eller flera skott. Bitvis hela den grafiska biten är unik för att man gör det som en spelbar serietidning.

Vår hjälte i sin moderna tjock-tröja har precis som våra vardagliga hjältar ett gäng manicker. Till skillnad från vissa spel där det krävs vissa uppdrag för att man ska låsa upp föremål så ger XIII tillgång till nästan alla vapen och prylar redan från början. Jag diggar det rejält med tanke på att uppdragen alltid för en framåt och inte bakåt. Det är inte så ofta man möter fiender som skiljer sig från de andra. Redan från första uppdraget har bitvis alla fiender ett enda motiv. Det enda som skiljer dem åt är vilket uppdrag dem använder.

Tyvärr känns vapnen alltför svåra att hantera. Då jag kommer close-in-combat med de andra fienderna resulterar det mesta kring att jag sprejar bort det mesta av min ammo och får endast en del träffar på fienden. Med tanke på att XIII kan hantera ett gevär och en armborst lika enkelt som att dricka en burk läsk, borde det vara lite mer logiskt. Jag kan förstå att de tunga vapen som XIII använder är svåra att hantera i verkligheten, men om man är en professionell agent borde man ha kunskapen att hålla ett vapen rak.

En av de punkterna som är helt fläckfria är det minst sagt fräscha ljudet. Under spelets gång får man höra hur den lugna musiken drar upp till riktigt dramatisk musik väl då man blir upptäck av fienderna. Ljudet fungerar löjligt bra också för röstskådisarna. Min personliga favorit är rapparen "Eve" som gör en strålande insats som Major Jones. Hon känns dessutom aldrig ytlig och väldigt lik XII, istället för att vara en damsel-in-distress som tyvärr många kvinnliga huvudkaraktärer brukar var.

Det är många olika åsikter kring om det här skulle räknas som ett ikoniskt eller klassiskt spel. Personligen anser jag att XIII är ingetdera. Det är ett mycket bra spel, men har för tydliga brister som inte gör det till ett mästerverk. Klumpig vapenfysik märks på flera plan och dessutom blir fienderna alltför förutsägbara. Men ett köp för din dammiga PS2:a? Jo, det kan du slå dig i backen om!

Betyg

Spelkänsla: 7/10
Grafik: 9/10
Ljud: 9/10
Kontroll: 6/10
Story: 7/10
Karaktärer: 9/10

Overall: 8/10

+Ett spel som inte liknar något annat
-Blir väldigt förutsägbart efter flera uppdrag

...AND THEY SAY THAT A HERO WILL SAVE US
https://www.youtube.com/watch?v=oPr8ZqRHTQo

Bilden är tagen från serietidningen.