Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Sista äventyret för Big Boss är också hans bästa.

Ingen spelserie är fläckfri, hur bra den är. Särskilt en spelserie som Metal Gear (Solid). Man måste medge att spelserie haft sina med och motgångar. Det har hoppats från komplicerade handlingar till en spelupplevelse utöver det vanliga. Även om det funnits många skapliga uppföljare i MGS så är det svårt att toppa originalet Metal Gear Solid och Snake Eater.

Tills nu.

Efter flera år i koma vaknar en förvirrad Big Boss eller "Venom" Snake som har blivit hans nya alias. Sjukhuset som han legat i har blivit attackerad av en farlig organisation vid namn XOF som har ett mål, avlida den legendariska Big Boss. Operation misslyckas för XOF och Boss lyckas fly iväg med en gammal god vän, Ocelot.

För första gången har Snake Ocelot på sin sida. Ocelot har tillsammans med Miller byggt upp en hemlig militär vid namn Diamond Dogs. Deras mål är att förinta Cipher, som ni nog minns låg bakom händelserna i Snakes moderbas för flera år sen. Att hitta Cipher blir lättare sagt än gjort. Så såklart blir det Boss som blir överkommandot i jakten på skurken.

Det klassiska elementen från Metal Gear såsom trånga gångar, beväpnade baser och fruktansvärda Metal Gear's är som bortblåsta. Kriget mot Cipher har flyttats till Afghanistans öknar och Afrikas skogar och vildmarker. Istället för enskilda uppdrag har man den här gången spelvärlden som sin egen lekplats där man kan planera och utföra uppdrag.

Uppdragen kan kretsa kring allt ifrån infiltrationer till att lyssna på hemliga konversationer. När det handlar om varitation så finns det gått om det i Phantom Pain. Du börjar alltid ditt uppdrag genom att landa med helikopter och kan börja studera fiendernas poster och få reda på värdefull information, såsom hemliga dokument och oskyldiga fångar.

Rankingsystemet från de tidigare spelen är tillbaka. Skillnaden är dock att de förekommer allt mer oftare, för uppdragen är mer än någonsin! Mycket likt sin föregångare Guns of The Patriots kan man välja genom att störta in genom bas eller strypa varenda fiende för att få full kontroll över områdena. Du behöver alltså inte söva varenda fiende för att få den högsta rankningen utan kan välja vill taktik du vill.

För första gången i spelets historia får du en trogen kamrat att ta med dig på de riskfyllda uppdragen. I början styr du skutan med ditt trogna djur D-Horse som kan hjälpa dig att bära fiender, fångar eller att fly från farliga situationer så fort som möjligt. Den andra kamraten på listan har blivit mångas favorit, D-Dog. Denna finurliga varghund(?) kan sniffa upp allt från fiender till fångar och kan t.o.m. ge dem ett tjyvnyp om du känner för det.

Med tanke på att spelet nu dragits in en "open-world"-era känns uppdragen i början rysligt svåra. Till skillnad från de övriga spelen där det räckte med att fly sin väg kan fienden göra många olika saker. Bland annat så kan de informera till andra baser om att Snake kommit in i deras tillhåll. Lyckas dem få tag i dig så är det bara några sekunder innan att de kallar på back-up. I början kan det kännas rätt tamt, men snart kommer beväpnade skjuttorn och helikoptrar som kommer göra ditt liv till ett helvete, bokstavligt talat.

Peace Walker/Special Ops's moderbas har återvändigt, men känns mer levande än någonsin. Soldater som du antingen rekryterat eller fått tag på i slagfälten kan du stöta på då du går runt omkring dina baser. I början har du väl kanske lika många soldater som Jesu lärjungar men i fortsättningen så kan du få en stor arme. En arme som är stor nog att gå på olika uppdrag såsom att infiltrera baser eller att hitta nyttiga föremål såsom ädelstenar, plantor och kemiska ämnen. Sådant kan även Snake skaffa då han smyger genom olika baser.

Bortsett från uppdragen finns det ett hundratal "side-ops" att utföra. Till skillnad från Peace Walker kommer man inte stöta på samma irriterande pansarvagnar som tål kärnkraftsmissiler. Istället så finns här gått om uppdrag som alla är sjukt lönande och ger dig mer poäng ju fler uppdrag du klarar av. De kan alla kretsa från att förstöra/sno armerade fordon till att leta reda på soldater som försvann från Ground Zeroes.

Som jag sa i början så har även solen sina fläckar och det är fallet med Phantom Pain. Det blir mycket uppdrag av den samma varan och när man närmar sig slutet består dem mestadels av uppgraderade versioner som gör en mestadels mer ömtålig, men ändrar inte hela uppdraget. Det är synd. För potentialen man hade i första episoden går lite i spillror när man måste göra samma sak om och om igen. För min del kunde spelet lika gärna sluta efter Uppdrag 30.

Något som fått en del att rynka på näsan är de korta mellansekvenserna och den den inte så fullt polerade storyn. Jag kan hålla med på vissa punkter. Men ärligt talat, är det vad ett spel handlar om? Visst, jag vet att en bra story kan lyfta spel till höga höjder men i det här fallet har man ju fokuserat på den viktiga biten: gameplayet. Sen så tycker jag inte att spelets story är direkt så dålig. Det finns moment med riktigt fantastiskt scenografi som gör att karaktärerna känns levande än de övriga spelen. Tal är inte allt i ett spel.

Quiet får väl strippa om hon vill, eller?

Efter 500 plustimmar har jag gått igenom varenda del av spelvärlden, utfört varje uppdrag och gjort min lilla bas till en superfästning. Phantom Pain har varit en av de mest minnesvärda spelupplevelserna i mitt liv och jag kommer sannerligen att spela det om och om igen i ett bra tag. Det kommer du också göra när du upplevt Boss smärta.

Kojima och Konami, ni har skapat en av årtiondens bästa spel.

Betyg: 10/10, do i need to say more?

+Oslagbar atmosfär och fantastiskt utformat
-Repetitivt senare i spelet

AVSLUTAR MED EN LÄNK TILL EN AV DE BÄSTA LÅTARNA SOM EXISTERAT
https://www.youtube.com/watch?v=wlp8GimssgI