The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Första spelet jag spelade, och klart ett av det bästa
Det första spelminne jag hade från min tidiga barndom, var när min syster och jag fick se hennes kompis köra Ocarina of Time på sin Nintendo 64. Jag kan förstå helt och hållet varför alla gillar det spelet.

Med en enkel början i en kantig värld ur tredje person, blev man presenterad med en liten pojke vid namn Link. Det började med att han låg och hade en ovanlig mardröm, med en mystisk flicka och en svartklädd man som rollerna. Link själv bodde bland Kokiri-folket, utmobbad av folkets "ledare" för att han inte hade en fe - gissa vad som hände. En blå fe kom till honom och började styra och ställa med att han skulle hjälpa ett så kallat Deku-träd, och Link sa inte ett ord i kommentar.

Då fick jag springa ut, och fick då möta en liten flicka som hette Saria. Hon var så lycklig för min skull, och tyckte att jag skulle gå till Deku-trädet, som behövde min hjälp - vad gör man då: springer mot trädet. I vägen står en självutnämnd ledare för folket, och kräver att jag ska ha ett svärd och en sköld. Han vägrade tro på att jag hade fått ett nobelt uppdrag. Snacka om att vara en riktig jäkel. Efter över 10 minuter hade man redan kommit fram till den första banan. Inuti templet var tricket att lösa gåtor, vilket jag aldrig hade gjort förut, så det var ju klart en helt annan värld för mig.

Efter att ha kört i kanske en timme så var den första bossen dödad efter en hjärtpumpande strid. Då fick man en belöning av trädet, och skulle sedan vandra till ett slott för att träffa en mystisk flicka, som blev rätt igenkänd efteråt. Det var en helt ny värld för alla som hade spelet, med den modige Link som huvudrollen, följeslagaren Navi, den vise flickan och den mystiske mannen i svart rustning.

När jag fick springa över Hyrules stora stäppar insåg jag äran av att få spela detta underbara mästerverk. Jag fick skaffa mig lite fler saker - som denna visa flicka ville ha. Snart skulle jag ge henne sina "presenter", men då kom en dramatisk scen som satt sig fast i mitt minne och som aldrig kommer att lämna min hjärnbark.

Sedan fick jag upptäcka att jag var tvungen att resa genom tiderna för att kunna rädda landet och döda mannen i svart rustning, som hotar världen att bli en enda stor plats, täckt av ett oändligt mörker, där onda kreaturer lurade bakom hörnet. Detta var klart av de bästa spelen jag någonsin körde, och till N64. Numera kan jag sätta på spelet och ändå njuta av dess story och grafik som var helt ny då.

Grafik:9/10 Ljud:10/10 Spelbarhet:8/10 Hållbarhet:10/10
[Underbar klassiker]
+ Bra story, underbar musik, utmärkta fiender
- Smått jobbig kontroll