Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
MEDLEMSRECENSION

The Legend of Zelda: Breath of the Wild

I skrivandets stund så går spelforumen världen över heta kring nya Nintendo Switch. Men hur intressant nya hybridkonsolen nu än må vara, så är det ju klart och tydligt stora dragplåstret Breath of the Wild som är på allas läppar. Både lite här och lite där rapporterar stora starka karlar i min ålder om hur de känner sig som barn på nytt med detta spel. Hur man till och med orkar tragla sig igenom de oändligt långtråkiga arbetsdagarna med ett fånigt leende på läpparna (Switch kan tjuvspelas på arbetstid inne på personaltoaletten, men rekommenderas ej för icke-proffs).

Så hur väl lever då Links promenad ut i stora vida öppna världen upp till all denna hype?
Jag börjar med att bekänna att jag aldrig varit något jättefan av Zelda som spelserie. Det kan hända att det beror på att jag aldrig introducerades inför det dunderpopulära Ocarina of Time när jag som barn spelade Nintendo 64. Jag har testat spelet i mer uppväxt läge, men anser att det inte åldrats särskilt väl jämfört med antalet andra spel till Nintendo 64. Och på den vägen är det, jag är väldigt lojal av mig till spelserier och har en smula svårt att ta till mig de jag inte älskat rakt igenom uppväxten. Så att köpa en ny konsol med i princip bara ett Zelda som lanseringsspel har varit ett risktagande som mest motiverats av att jag i åratal varit dumsnål vad gäller hemutrustning och möbler - alltså en massa klöver över.

Så tillbaka till saken ifråga; Nintendo har ju som bekant alltså valt att släppa hela konceptet med ett förutbestämt linjärt äventyr till förmån för en öppen värld. Ett koncept som på papperet låter som standardmodell 1A för när en utvecklare ska genomföra den obligatoriska "moderniseringen" av en anrik spelserie. Tänk Metal Gear Solid i världens tråkigaste land; Afghanistan. Ett koncept som just nämnda spel bidrog till att ge mig en hel del frän bismak i munnen inför Zeldas nya frigjorda spelvärld. Jag gillade inte konceptet på papperet, då jag med det antog slentrianmässiga quests i en gapande tom spelvärld. Dessutom såg ju grafiken i spelet ut som något som körts i tvättmaskinens allra mest hårdföra program för hopplösa gräsfläckar på slitstarka jeans.

Men på något magiskt vis så har Nintendo -mot alla odds- lyckats pricka alla rätt.
Faktum är att jag aldrig älskat en spelvärld så mycket som det öppna, vidsträckta Hyrule. Överallt jag tittar i världen finns det pussel, det ena finurligare än det andra, och skoningslöst tidlös charm. Det påminner nästan om de konstanta Aha-upplevelserna jag fick som barn då jag sträckläste mina första faktaböcker; i nya Hyrule är jag som barn på nytt, för aldrig tidigare i en spelvärld har jag kunnat räkna med att mina egna långsökta idéer faktiskt fungerar som logiska lösningar på pussel och övermäktiga fiender. Spelet är verkligen komplext och vuxet utformat, på ett sätt man känner igen i den ständigt växande subgenren av survival-spel, men här utan dysfunktionella inslag. Detta är första gången Nintendo verkligen litar på att spelaren har varit med i verkligheten ett tag och känner till hur saker och ting förhåller sig i den hårdföra världen. Det kan t.ex. handla om att man för överlevnadens skull måste veta att man är känslig för den starka solen på dagen i öknen, likväl som man måste känna till att det blir riktigt kallt ute i öknen på nätterna. Så om man spenderar dagar utomhus i det fria i detta Zelda, så gäller det att ständigt förhålla sig till logiska naturlagar...och att ha skallen med sig och vara väl förberedd. För här kan moder natur vara lika hårdför och dödlig som de oväntat intelligenta fienderna. På tal om intelligenta fiender, så öppnar spelets frihetliga design upp för mängder av utmanande valfrihet och uppfinningsrikedom i det välutvecklade stridssystemet. Vapnen går sönder, och fienderna kan ofta döda en på ett par träffar, speciellt de stora styggingarna. Därför nästan kräver spelet intelligens och fantasi. Är man inte en riktig fena på de konventionella striderna, eller att man kanske packat med sig för få vapen, så får man helt enkelt dra nytta av omgivningen för att få ett övertag. Allt ifrån stenblock till torrt gräs kan fungera som vapen.

De klassiska stora templen finns visserligen kvar i modifierad form, men det är de ständigt återkommande små tankenötskrinen (shrines) som bjuder upp till de perfekta avbrotten från de ofta timmeslånga upptäcksfärdena ute bland berg och rullande gräskullar. Dessa små heliga platser bjuder var och en på huvudsakligen omgivningsbaserade pussel av varierande svårighetsgrad. Det kan handla om att transportera eld utan möjligheten att använda en fackla, liksom det kan vara något i stil med klassiska Brio Labyrint, fast i gigantiskt format. Tack vare spelets klockrena fysik, som ju spelar en avgörande roll rakt igenom hela spelets pusseldesign, så blir nästan alla pussel så beroendeframkallande att det tar mig tillbaka 10 år i tiden, då vi alla i Sverige var nyfrälsta på beroendeframkallande Sudoku. Det är så snillrikt utformade grejer att jag till och med känner mig skarp uppe i hjärnkontoret en tidig måndag morgon. Trots att spelet alltså nästan är löjligt komplext, så lyckas Nintendo på nått magiskt vis ändå behålla sin traditionsenliga signatur-lättbegriplighet. Det är liksom aldrig oklart vad som funkar och vad som inte funkar, vilket är ett stort problem i konkurrerande komplexa spel, där ofta menysystem och liknande blir ett enda trassligt garnnystan. Här möts man istället av rena självklarheter i menyerna. Man bläddrar fram vad man vill ha blixtsnabbt, och det är prydligt och snyggt. Typiskt Nintendo-signum för sinne för detaljer och spelbarhet för alla.

Man kan ju också få för sig att ett sånt mastodontspel som Breath of the Wild inte passar för Switch alternativa bärbara spelbarhet. Men där kommer ju också de utsökta avbrotten med pusselgömmorna in. Räkna med att varje gömma tar 5-15 minuter att klara, vilket är perfekt för den snabba spelpausen mitt i brinnande arbetsskift på jobbet. Sedan när man kommer hem så sätter man sig i favoritfåtöljen med en rekorddyr Pro-controller i nävarna och avnjuter en iskall Carl von Cola.

Spelmekaniskt så är det också ett enormt lyft gentemot tidigare Zelda-spel. Striderna kräver sin man, reflexerna ska sitta som ett smäck för att man ska kunna få in de där dräpande seriestötarna på monstren. Sitter man och dagdrömmer så får man räkna med att bli arkebuserad per omgående av de mest hårdföra fienderna någonsin i ett Nintendospel. Det är så man kan tro att Nintendo bjudit in någon helt annan utvecklare för att designa utmaningsgraden i det här spelet, för det är inte alls det barnvänliga Nintendo jag är van vid, här får man tänka ut allt själv. Är man inte en flitig fuskare med internetguider uppe i högsta hugg, så får man också räkna med att gnugga geniknölarna ordentligt när nått härligt original till spelkaraktär ger en långsökt ledtråd om var jag kan hitta nästa shrine eller en hemlig skatt.

I det stora hela så kan allt detta bara summeras till att bli mina drömmars äventyrsspel. En älskvärd, mysig spelvärld som få andra spel kan tävla med. Kluriga pussel, vuxen svårighetsgrad och spelmekaniskt putsat in absurdum.

Men som med allt annat här i livet så får man aldrig allt vad man vill ha, och Breath of the Wild lider också av sina tillkortakommanden.

Bilduppdateringen har fått mycket kritik och det går inte att komma ifrån att det faktiskt förstör den gemytliga mysstämningen när jag plötsligt påminns om att jag spelar ett spel snarare än springer på öppna fält, då bilden helt enkelt inte hänger med ordentligt alltid. Själva grafiken går ju fortfarande för sig att skälla en del på... det är lite som mitt ansikte; det gör sig inget vidare på stillbild. Men med grafiska effekter som är ren tipp-topp, så balanserar spelet upp detta i hög utsträckning genom att spelvärlden beter sig mycket mer realtisktiskt i rörelse än många andra moderna spel med mer tungrodd grafik. Och ärligt talat så kan åtminstone jag inte låta bli att älska estetiken när jag väl fått ut min första häst och rider de rullande kullarna (det lät mindre snuskigt i mitt huvud).

Ja, det var väl egentligen vad jag har att säga om den för mig stora renässansen av spelsuget. För nu måste jag nog faktiskt skynda iväg för att klämma ytterligare ett par quests.

Som en sista inflik så vill jag passa på att tacka alla Gudar att Breath of the Wild släppts som lanseringsflaggskepp för nya Switch. För det här är ett mästerverk som är värdigt ett mycket mer storslaget levnadsöde än att sluta sina dagar som Wii U:s sista dödsryckning.

Som synes så är Zelda-byns egna gaykille en riktig pang-på-rödbetan-karl. Heltrevlig snubbe, bravo!

Samlat betyg: 7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10