Star Fox Adventures

Efter att räven enbart flugit var det nu dags att gå till fots, men lyckades han, eller snubblade Fox McCloud innan han ens hade gått ur sin trygga Arwing?

Det första man tänkte på när man startade det första gången var väl grafiken. Att Rare hade lyckats skapa något så otroligt verklighetstroget (för den tiden) var väl, ja jag vet inte vad jag ska säga. Det är vackert har snygga ljuseffekter och otroligt detaljerade karaktärer med hår som vajar med vinden.

Spelet börjar väl smått roligt och när man landar på Dinosaurie planeten säger Fox något typiskt Bond aktigt. Det var storslaget när man såg den stora stengubben titta ner mot den flygande Arwingen och jag utbrast direkt "det där är lätt spelets första boss"! Jag tog mina första steg in på nästa generation (det var mitt först spel till kuben) och tittade mig omkring på sovande och ätande dinosaurier. Jag springer upp emot en kulle med blommor i alla färger och hittar en stav.
Innan man spelar som Fox får man nämligen köra ett uppdrag som karaktären Krystal, en vacker, blå kvinnoräv, som senare tappar sin stav och så har ju Fox turen att hitta den. Perfekt, bara att hitta Krystal och lämna tillbaka käppen. Eller inte. Staven hade nämligen en massa kul, kanske inte till en början, men vänta bara.
Fox har ju ett uppdrag på planeten också, det är så att den håller på att falla sönder och han måste få tag i en viss tagghorns dinosaurie så att han kan få reda på vad som egentligen försiggår. Hon visar sig vara drottningen, och hon är väldigt sjuk, och som pricken över i så är hennes son bortrövad av några elaka dinosaurier som ställt till med en massa dumt på sista tiden. Bara sticka iväg och leta efter prinsen alltså.
Enkel story kanske, men det visar sig att det finns en och annan hemlighet och allt är inte bara svart och vitt. Fast så avancerad är ju inte storyn och den berättas på ett bra sett utan krusiduller.

Grafiken har jag beundrat men hur är det med resten. Jo ljudet är det inget fel på, det låter väldigt bra och rösterna är faktiskt rätt välspelade, eller vad man kallar det. Att styra Fox är inga konstigheter och stridssystemet är väldigt genomarbetat och ställer aldrig till problem.
Dock är spelet ganska linjärt, men det är ju ett plus att man alltid vet var man ska. Dom som vill ha en värld med en massa hemligheter a´la Zelda blir nog besvikna för här finns inte så mycket extra att hitta över huvud taget. Man går rätt till saken, ibland kanske man behöver hitta något speciellt innan man kan lyckas med sitt uppdrag men oftast är det bara rakt på som gäller. En tråkig grej är ju också att världen är så liten, det känns inte riktigt som man springer genom en hel planet, en måne låter vettigare. Men även om planeten är liten så finns här massor med olika omgivningar man blir inte trött på någon speciell miljö, men det kan lätt bli lite enformigt på grund av att det är så enkelriktat, även om det finns en del häftiga och originella moment som gör att man inte tröttnar. Synd att det ibland blir lite väl lätt bara.

Dom som vill se en del flygande får också sin beskärda del, och även här glider Arwingen lätt genom rymden, även om jag tycker att det skulle kunna vara fler flygmoment.

Det här spelet är faktiskt väldigt kul och även om det finns en del dåliga grejer så överröstar dom bra de dåliga, 5 mot 1. Även om grafiken inte är lika fantastisk som den en gång ansågs vara så är det fortfarande klart spelbart och har åldrats med värdighet. Fox klarade sig över mållinjen utan att snubbla, men nog tappade han balansen en eller två gånger.