Ico

De flesta vet redan exakt vad det här spelet är och vad det går ut på, så istället tänker jag koncentrera mig på det andra.
Känslan man får av Ico är fantastisk. Då jag köpte detta och Shadow of the Colossus samtidigt hade jag förmånen att spela SotC först(eftersom det är en prequel, även om det egentligen storymässigt kvittar vilket du kör först). Slutet i SotC öppnar ändå på ett sätt upp för ICO, och Fumito Ueda själv har confirmat att Wander, hjälten i SotC är förfader till Ico.
Nåja. Att spela ICO är lite som att smälla bubbelplast; total lycka. Det är aldrig för svårt, pusslena är logiska(vad är allas problem med windmill-pusslet!?), och designen är genial. Missar du det här för att grafiken är "ful" vet du inte vad spel handlar om.
Det flest personer klagar på är att spelet är kort. mne skulle det egentligen varit lika bra om det varit tio, femton eller tjugo timmar? Knappast. Precis som SotC är det här ett spel som passar och är gjort för att vara så här kort.
Ico och Yorda lyckas, utan att säga mer än kanske 200 ord sammanlagt, ha mer personlighet än 90 % av spelvärldens andra hjältar.
Inte dåligt för en utstött pojke med horn som skulle dött i en fuktig sarkofag egentligen.