Castlevania: Dawn of Sorrow

Många rum, monster och monsterslakt med vasst stål är vardagen i många Castlevania-spel (utom dom med fina piskor i). Dawn of Sorrow är mitt första Castlevaniaspel och jag gillade det extremt mycket när jag spelade dom första timmarna.

Grafiken var kanske den läckraste någonsin, åtminstånde ett av världens läckraste 2D-spel. Samlandet och variationen på fiender var stimulerande, underhållande och gjorde att jag spelade rätt mycket.

Dock så har min syn på spelet förändrats och jag har istället börjat ogilla designen på fienderna och själva spelstrukturen allt mer.
Snygg grafik och design, bra fiender och variernade rum - men det räcker inte.

I grunden så anser jag ändå att spelet är lika ovarierande som ett linjärt FPS trots att storyn är bra och intressant. Själva storymomenten är för få enligt mitt tycke och spelet borde ha färre transsportsträckor.

Men i grunden så är spelet väldigt välgjort och med intressant och bra story med intressanta karaktärer och storymoment även för dom som inte har spelat tidigare delar i serien.