Svenska
MEDLEMSRECENSION

Metroid Prime

Skrivet av: Leorio   2008-07-16

Hjälte eller girigbuk? Galaxmedborgare eller ensamvarg? Samus Aran har landat på Tallon IV.

Innan Metroid Prime släpptes fanns en stark misstro mot idén att ett nystartat amerikanskt företag skulle förvandla Nintendos kultklassiska tvådimensionella äventyrsserie till ett spel i förstapersonsvy.
Väl i spelarnas händer har Metroid Prime gått från hånat till hyllat, men visst infinner sig ett bryderi när jag i Samus Arans skepnad stiger ner på den inledande rymdstationen. Styrningen i Metroid Prime är annorlunda från de flesta förstapersonsspel: man använder en spak till att röra sig eller se sig omkring. Det är ovant, och påverkar framför allt striderna. Man låser in siktet på en fiende och cirklar kring den a la Zelda, medan man ger den förvridna varelsen smörj med Samus mångsidiga armkanon.

Det finns fler saker som skiljer ut Metroid Prime: kanske mest av allt Samus signaturegenskap att förvandla sig med en boll. Att rulla omkring och lösa pussel i tredjeperson ger variation till utforskandet och stridandet i förstaperson. Det andra som värt att nämnas är visiret som låter spelaren scanna av omgivningen i jakt på information: till exempel om fienderna, svagheter i väggarna som kan sprängas sönder, och för att läsa meddelanden på de maktgalna Rymdpiraternas datorer.

Den inledande halvtimmen på rymdstationen är spelets svagaste del. Det är en bökig, linjär historia, men när man väl landat på ruin-planeten nedanför öppnar sig en helt annan spelupplevelse.
Retro Studios har låtit mig komma underfund med kontrollen och plågats av instängdheten på rymdstationen, bara för att släppa ut mig i en öppen, labyrintisk värld av härligt skiftande miljöer och variationsrika utmaningar.

Vart jag än går ser jag platåer jag ännu inte kan nå och dörrar jag inte kan öppna, då min skadade dräkt saknar de rätta förmågorna. I en härlig förening av spelglädje och tekniksamlarmani lägger jag händerna på boostbollen, gravitationsdräkten, rymdhoppet, isstrålen, magnetförmågan och alla de andra tillskotten som förgyller min dräkt, och förvandlar backtracking från ett skällsord till ett tillstånd av konstant upptäckarglädje när jag besöker samma platser i jakt efter nya vägar och tidigare dolda hemligheter.
Varje gång jag stänger av har jag många idéer i huvudet som jag vill pröva, och det är omöjligt att inte återvända till Samus äventyr på Tallon IV.

Handlingen är sparsmakad, men briljant. Via inskriptioner på väggarna får man en inblick i Chozo-civilisationens fall, samtidigt som man följer Rymdpiraternas bisarra framsteg i kampen att stjäla planeten på dess mörka kraft. Dåtid och nutid glider samman till en kapplöpning mot Rymdpiraterna om att hitta den fördärvade planetens innersta hemlighet.

Metroid Prime är en härlig legering av uppgraderingshets, utforskande, variation, efter-undergången-stämning och närvarokänsla. Grafiken är alltjämt underbar; framför allt är designen av yppersta märke. Den frodiga landningsplatsens regnfall, de underjordiska grottornas heta lava och det skräckinjagande mörkret i de sterila, meteroidfyllda laboratorierna har alla etsats sig fast i mitt minne.
Inget träffar dock så hårt - varken på den första genomspelningen för fem år sedan, som den tredje i den nya konsolgenerationens tidevarv - som att stiga ut i det lätta snöfallet i de isiga, snötäckta Phendrana Drifts. Det är inte HD-grafik, men få spel har varit vackrare.

Metroid Prime är så väl sammansvetsat, att det saknar egentliga brister. Kontrollen sitter klockrent när jag väl lärt mig den, striderna ger - om inte underhållning i klass med rena actionspel - variation och spänning, bossarna är stora och häftiga, mellansekvenserna är föredömligt korta, och Samus Aran är så cool som en galaktisk huvudperson kan bli.

Instruktionsboken dillar på om hur Samus Aran förlorade sina föräldrar när hon var liten på grund av de hemska Rymdpiraterna, och den helt malplacerade kommentatorsrösten som inleder spelet försöker få henne till en gudinna som förgyller världsrymden, men den Samus som utforskar de vackra ruinerna i mitt spel gör det knappast av någon annan anledning än att lägga tassarna på den en gång högtstående civilisationens teknologi och för att visa hur jäkla badass hon är.

Metroid Prime är ett spel i ensamhetens tecken. Samus säger inte ett ord. Det finns ingen att prata med heller. Man är omgiven av en förvanskad, fientlig värld, där vissa tysta passager till och med är öde på förvridna, fientliga varelser att döda.

Vem vet vad Samus sysslar med mellan sina uppdrag? Kanske sätter hon sprätt på de stålar hon fått av Galaktiska Federationen för sitt ihärdiga Rymdpirat- och metroiddödande på något färggrant kasino eller sjaskig rymdsylta, men det är inte den Samus - eller den glorifierade frälsaren av rymdens små och svaga - jag spelar i Metroid Prime.
Hejdlöst nöjd med sin egen framgång jublar Samus i färgsprakande extas varje gång hon funnit en ny uppgradering - storslaget poserande i sin allt mer ostentativt lyxiga dräkt, trots att det inte finns någon i ruinerna att bevittna hennes seger.
Dessa korta sekvenser av självuppskattning är Metroid Primes - och kanske hela den skamlösa historien av achievement-hets - största ögonblick.
Kanske tänker hon i det ögonblicket på galaxens skaror av fattigbarn som hon kommer att rädda genom att knäppa Rymdpiraternas onda planer om rymdherravälde på nästan, men jag tror att hon - liksom jag - redan har siktet inställt på nästan häftiga Chozo-pryl i jakten på 100 %.

Ensamhet har aldrig varit bättre.

Fördelar: grafiken, den gåtfulla medryckande musiken, designen, den totala uppgraderingsfixeringen och upptäckarlustan, Samus Aran, det intressanta scan-systemet, de söta skräckinjagande metroiderna

Nackdelar: den första timmen är inte lika rolig, och kan skrämma bort en del spelare

Medlemsrecensioner11
Samlat betyg: 9.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10