Ico

Jag både älskar Ico av hela mitt hjärta för dess fullständiga nirvana i spelform det bjöd på samt hatar det för dess biefekt att jag aldrig mer kommer att kunna njuta till fullo av ett enda spel.

Ico var helt enkelt såppas bra att alla spel bleknar och blir tunna tidsfördrifter i dess skugga. Egentligen förtjänar det en 100 poängare, men jag har bestämt mig för att hålla mig till gamereactor skalan och ger den därför en 10 som den mer än förtjänar.
Till att börja med kan jag förklara allt som är dåligt i Ico.

Det är lite tunt med information om hur man spelar i början. Det var det.
Nu går vi till allt positivt med Ico. Atmosfären är helt undebar. Den enorma borgen badar i ett vackert soljus som för ens ögon att tåras. Musiken är undebar och lockar fram ens samtliga positiva känslor i kroppen.
Kontrollen är lätt och man behöver aldrig tjura över att man förlora för att man inte kom åt rätt knapp.

Speltempot är ruskigt behagligt och tillåter en att stanna till och beundra den vackra miljön. Men bäst av allt är karaktärerna.
Den modige pojken som tar till sig en främling och skyddar denne med sitt liv.
Den stumme flickan vars liv är lika dolt i mystisk som borgen själv.
Aldrig tidigare och aldrig efter har jag sett två personer stå varandra så nära i ett spelsammanhang. Den varma vänskap som sträcker sig mellan dom två tar sig ut ur spelet och in i hjärtat på spelaren och märker denne för livet. Trots att man inte vet ett skvatt om flickan tar man till sig henne och trots att skuggvarelserna som hoppar upp från alla slottets hörn och kanter är efter henne fortsätter pojken att skydde henne. Denna medmänsklighet smittar av sig på spelaren och jag har aldrig hatat att förlora i ett spel så mycket som i Ico.

Jag kunde inte sova på nätterna efter att jag sett den oskylldiga gestalten sjunka ner i ett svart håll. Jag lyckades dock aldrig klara spelet. Jag fastnade ugnefär 3/4 in i spelet och min korkade brorsa bytte in det. Nu går det nästan inte att få tag i.

Saknaden kommer aldrig försvinna ur mitt hjärta och trots att jag sett slutet på youtube förblir en del av mig tom för alltid.