Call of Duty 2

Maffigt krigsäventyr och massvis med tyskar att smiska. Kazakovich sätter betyg på Call of Duty 2.

Nu är det så dags att recensera ett av mina favoritspel. Lite sent kan tyckas, efter 3 år, men bättre sent än en handgranat.
Andra världskriget rasar, och Europa står i brand. Hitler & Kompani expanderar sina trupper över jordklotet och sänker mörker över dess folk. Men resten av jorden är inte så intresserade av att tala tyska och äta ölkorv, och det är där du och dina kamrater kommer in.

Den första banan utspelar sig i en bombarderad förort till Moskva. Det är smällkalla vintern, och man kan nästan känna en förnimmelse av den väldigt välgjorda kylan, till och med i den varma och goa spelsoffan. Först och främst ska du få nödtorftig träning för nazist-smisk, och en sur gammal gubbe står redo att lära dig det du behöver. Träningsuppdraget är lätt, enkelt att komma ihåg och samtidigt lite kul och utan att bryta den fjärde väggen. En av de bästa introduktionsbanorna jag kört hittills, helt klart. Visst, i granatövningen så tvingas man på grund av ammunitionsbrist jonglera med potäter, men, men.

Allt är inte frid och fröjd, dock. Snart kommer tysken inrullande, och du med vänner rusar ut och stoppar dem. Och från den sekunden och framåt, mer eller mindre, är det tyska soldater ivägen på olika sätt och vis som ska skjutas.
Banorna är mycket bra uppdelade och omväxlande. Dels finns den Sovjetiska kampanjen, där man kämpar om herravälde över Stalingrad. Dels finns den Brittiska kampanjen där man kastar ut tyskarna från Nordafrikas öknar och slutligen deltar i Caen-offensiven. Och så har vi den Amerikanska kampanjen, där man går igenom D-dagen och erövrar en tungt befäst kulle, innan man levererar ett dråpslag genom att korsa Rhenfloden. En kampanj innehåller uppdrag där man rattar stridsvagn, ungefär som i trean fast bättre. Det är lättare att styra och skjuta, men framförallt roligare. Att köra rakt upp i fejan på en Panzer, sedan göra en kavalleri-sväng och spränga honom i bitar känns klockrent och belönande.

Dessa olika miljöer skiljer sig åt och ger omväxling, vilket inte lillebror Call of Duty 3 lyckades med. Designen är klassisk och mycket historisk, och banorna är gjorda så att de dels känns och ser verkliga ut men ochså ger inspirerande och kul gameplay. Åter något trean misslyckades med.
Realism är inget som har i Call of Duty att göra. Call of Duty är en tolkning av andra världskriget, inte en simulator. Men i Call of Duty 2 har de lyckats mixa realism och gameplay på ett för genren mycket bra sätt. Även om det känns realistiskt, som när man ligger bakom ett bilvrak och hör kulorna smattra mot plåten och ber för sitt liv, så ger det rum åt flytande och spännande spelning. Call of Duty har skippat livsmätaren till förmån för den numer klassiska ta-skydd-och-läk-metoden, vilket ochså förstärker känslan av realism, utan att sänka spelglädjen.

Grafiken är fortfarande mycket bra. Även om det är från 2005 så är det ändå definitivt ett rätt så snyggt spel. Till exempel värmedallret från eldarna och ute i öknen och röken man ser när något exploderar (vilket händer tämligen ofta) är exempel på detaljer som får det hela att se ännu läckrare ut. Rent grafiskt sett så är mitt enda klagomål att fysikmotorn känns begränsad. Kropparna har förprogrammerade "poser", och när de väl ligger still så kan inte ens den kraftigaste explosion i världen rubba dem. Dessutom är allt möblemang som fastsvetsat i golvet, så att möblera om med 88-grovkalibrig kanon är bara att glömma.

Ljudet är även det superbt, särskilt i Stalingrad. Vinterljuden är perfekt blandade med avlägsen skottlossning och explosioner. Ens kompisar är lite väl pratglada, men det går att härda ut. Tyskarna ropar mest strunt, vad jag kan höra. Jag funderar än på vad "Ärkesås", "Eindringling" och "Sanitetä" betyder, även om "Sovietische bastard!" är ganska lätt att luska ut...
Alla gevär och vapen låter annorlunda och tillfredsställande. De känns ochså realistiska och rätt så trogna till originalen. Kontrollerna är enkla, praktiska och glider på smidigt. Att klättra, dunka med gevärskolven och kasta granater är lätt och smidigt, återigen något lillebror inte klarade. Enda dåliga är att användar-knappen, som när man ska ta över en kulspruta, är F, och det kan bli lite besvärligt ibland.

Multiplayern är, eller var, väldigt bra. Men på senare tid så är den mer eller mindre förstörd på PC, med alla tusentals olika modifieringar, som tar åratal att ladda ner och som smittar ner din dator snabbare och mera än om du så postade den till en vampyrklan i sydafrika. Vad är problemet? Vad är det som är fel med att köra det som det är? Va? Herregud...

Nåja, spelet är superbt. Mycket bra mixat mellan realism och gameplay, utmärkt ljud och bild, banorna känns levande och välsvarvade och det känns kul och stimulerande att spela. Multiplayern är kul och enkel, dock rätt så förorenad av usla moddar på PC.

10 utav 10. Helt klart värt ett köp! Strunta i åldern på ett spel och bli rikligt belönad!