Breath of Fire III

Breath of Fire? Är inte det en RPG-klassiker som Final Fantasy och Suikoden? Det var i alla fall vad jag trodde när jag, på råd av en kompis, köpte spelseriens tredje del. Är du ute efter en dryg blandning av Dolda Kameran, Engelska För Nybörjare och ständiga reklamavbrott är det här spelet för dig.

Breath of Fire III har en av de underligaste och drygaste inledningarna jag varit med om i ett spel. Två gruvarbetare hittar en jättelik kristall med en liten drake i, och tjafsar en stund om vad det kan vara för något. Med tre klumpar sprängmedel och tevespelshistoriens ynkligaste explosion får de sönder kristallen, den gröna krabaten kommer ut, och det blir en avslagen strid.
Jag förstår inte om det är draken eller gravarbetarna jag styr, men när jag - för man måste trycka på något - väljer svärdikonen attackerar gruvarbetarna. Draken svarar med att elda upp de båda männen till stoft. Nu får jag styra den lilla gröna klumpen genom de trista, till synes oändliga gruvgångarna, medan gruvarbetarna springer och gömmer sig, i fånig rädsla för min ynkliga uppenbarelse.

Efter att ha blivit långsamt tillfångatagen, trillat ut i skogen, blivit förvandlad till en blåhårig pojke vid namn Ryu (där ser man) vaknar jag slutligen upp i ett sovrum.
Efter att ha spenderat en kvart (verklig tid) med att försöka hitta ut ur det tre rum stora, öde huset, till tonerna av en jazzig porrfilmsmelodi, tar jag mig till sist ut i den snåriga, färggranna skogen, där jag vandrar omkring utan mening eller mål, ackompanjerad av en random bakgrundsmelodi som blivit över från något tidigare spel.

Nu kan det vara värt att slå sig ner under en stor ek och fråga sig: vad håller jag på med? Vad är meningen med det här? Har jag verkligen betalat för det här eländet?

Visst är det trevligt med ett RPG-spel som inte börjar med den onde lorden, svart himmel, världen är i fara och hembyn brinner ner, men varför ersätta det med meningslösa obegripligheter, allmän seghet och usel bandesign?
Det känns som om det är någon som driver med mig, som om spelmakarna försöker se hur mycket dumheter jag kan ta innan jag stänger av konsolen.

Att fantasy och humor är en gyllene kombination bevisas av Terry Pratchetts Discworld-böcker, animeserier som Dragon Half och El Hazard och inte minst den kungliga Monty Python and the Holy Grail. Breath of Fire IIIs försök till pixel-slapstick och mellanstadiebuskis missar målet varje gång, och istället för en gemytlig stämning blir det bara ansträngt. Att man undvikit de värsta RPG-klichéerna gör snarare att man skrattar mindre än vanligt.

"Tidshoppet!" säger min kompis. "Du måste spela till Tidshoppet. Då blir allt bättre. Då börjar spelet på allvar."
Ja, det kan i alla fall inte bli sämre. Eller, det kunde det.
Ett att - utan någon förklaring mer än någonting måste ju hända - blivit värvad av två ungdomsbrottslingar, träffat Dr. Doom i ett stall och misslyckas med att råna en gammal gubbe slår den stora pesten ut.
Ni vet vad jag pratar om: de slumpmässiga, turordningsbaserade striderna.

Det stora problemet är att striderna inte är så mycket slumpmässiga som äckligt regelbundna. Var fjärde jäkla sekund bryter en likartad strid ut. Kombinera med att man har noll koll på var man ska ta vägen när man kommer till en ny plats (om man ens förstår vad man har där att göra) och vi har Irritation Deluxe 2000.
Under den första timmen med Breath of Fire III valde jag förmodligen escape på fler strider än jag gjort under hela samlingen av RPG-spel jag spelat.
Hade jag inte med heroiskt mod beslutat mig för att recensera det här spelet hade jag gjort som första gången jag, med oskyldig förhoppning, gav mig i kast med det, nådens år 2002, och förvägrat konsolen dess strömförsörjning redan efter tjugo minuter.

För att uppnå någon form av objektivitet ska jag berätta om spelets bra sidor: grafiken är stämningsfull och härligt färggrann. Animationerna är fina. När en av gruppmedlemmarna kramar vattnet ur sitt långa hår efter en simtur ser det coolt ut. En annan fin sak är hur karaktärerna under striderna, i väntan på deras tur, står och laddar upp sin magi.

Och så lite flera dåliga saker: Dialogerna är löjligt enkla. Det känns som om jag ska sitta och lära mig engelska från början igen. Som en bonus är de olidligt långsamma, även om man väljer fast i menyn. Ibland känns det som om översättaren har struntat i originaltexten och hittat på slupmässiga dumheter själv istället.
Problemlösningen är puckad, långsam eller bara tråkig. Det märks att spelet är från tid innan Internet slog igenom på allvar. Gåtorna verkar huvudsakligen konstruerats för att få spelaren att beställa den officiella guideboken.
Vissa av pusslen löser man - märkligt nog - genom att vrida kameran. Det gör man genom att röra på den högra spaken, säger ni, men det gör man inte alls det. Man trycker på Start, håller in R1 och trycker på styrkorset, och kameran för sig väldigt lite mycket långsamt.

Det vore för enkelt att kalla Breath of Fire III för föråldrat; det här har aldrig varit bra. Läs en bok av Terry Pratchett och spela Suikoden; det är mitt anspråkslösa råd.

Det känns billigt att recensera ett RPG-spel efter knappt fyra timmars speltid, men det går inte att utsätta sig för eländet hur länge som helst. Att spela Breath of Fire III är som att vara fast i ett dåligt förhållande.
"Jag lovar dig, jag ska bättra mig. Sen, imorgon. Då kommer allt att bli bättre, jag lovar."

Tyvärr, älsklig. Jag tror vi avslutar det här nu.

Fördelar: onekligen en annorlunda upplevelse, härligt färgrann grafik.

Nackdelar: enerverande strider, usel humor, opassande musik, noll inlevelse, hopplös handling, dålig bandesign, simpla dialoger, puckade pussel, tråkigt, förryckt, segt