Impossible Creatures

Det här är för mig ett väldigt intressant spel att skriva en recension av. Det är det absolut första RTS-spelet jag kört och när jag testade demot för mer än 4 år sedan älskade jag det. Nu när jag har spelat det igen ser jag bristerna jag inte såg då, när jag var 12 år gammal.

Storyn i spelet utseplar sig under 1930-talet och kretsar kring Rex Chanse, som i hela sitt liv trott att hans far var död - Fram tills nu. Han får nämligen ett brev skickat direkt från pappa som mer eller mindre ber sin son komma och ta en kaffe. Sagt och gjort, Rex åker till ön brevet är skickat från, men något verkar uppenbarligen fel. Efter att ha tampats med djur som liknar korsningar mellan varg och skorpion, och bli räddad av en söt flicka i rött hår med ett flygande lokomotiv, börjar spelet. Sammanfattningsvis är storyn rätt underhållande med en del svart humor och oväntade twistar.

I grunden ser det ut som ett vanligt RTS, och så är det även till den största delen. Du samlar resurser (i form av kol och elektricitet), forskar fram uppdateringar, bygger nya makapärer och samlar djur-DNA, i vanlig RTS-ordning.

Eller vänta, va? Vadå djur-DNA? Jo, här kommer kruxet: Till skillnad från andra RTS-spel får du i Impossible Creatures bygga ihop dina egna krigare från grunden genom att sätta ihop två olika djursorter med varrandra. Tänk dig lite som Spore, fast med mindre valfrihet och mer statestik. Det finns 50 djur i singleplayern som man kan smala DNA från och då man kan välja ganska fritt hur djuret ska se ut och fungera kan man, i praktiken, göra tusentals av olika kreationer. Fast när du väl hittat ett koncept som fungerar kommer du hålla dig till det.

Där kommer ett av spelets minuspunkter, för hur kul det än är att se sina PiggsvinsHyenor på slagfältet så är det inte speciellt mycket eftertanke i striderna. Du gör en stor grupp djur, skickar ut dem i strid och hoppas på det bästa. Det finns specialattacker men de känns för det mesta alldeles för krävande eller bara onödiga för att man skulle vilja använda dem.

Förutom det tycker jag även att svårighetsgraden blir något för hög mot slutet; att spela om samma sparfil mer än 5 gånger är inte kul. Det kan även tillläggas att man verkligen märker att datorn har oändligt med resurser.

Trots detta är spelet ändå riktigt, riktigt, kul att spela om man bortser det som jag nämnt. Det ser väldigt häftigt ut när djuren strider och att sätta ihop djur är ruskigt underhållande. Onlinebiten är trevlig med upp till 5 motståndare, eller kompanjoner om man nu vill spela i lag mot varrandra. Tillkommer gör även en relativt enkel ban-editor så att man fortsätta spela att bra tag.

På grafikfronten är det en ganska trevlig visuell upplevelse vi får, även fast det tekniska nu har några år på nacken. Designen är rätt annorlunda, och påminner mer om Warcraft 3 än World in Conflict, vilket är ganska självklart.

När det gäller ljudet är dock inte allt frid och fröjd. Musiken är bra men blir oerhört tjatig ganska snabbt, och när spelet skriker "YOUR CREATURES ARE UNDER ATTACK!" var femte sekund får man lust att ha sönder sina högtalare. Röstskådespeleriet är dock bra och så även bakgrundljud.

Jag rekomenderar det här spelet, för trots några skavanker är det här riktigt kul. Jag menar, i vilket annat spel kan du göra en armé av RåttHajar?

Nej, just det.

+
Svinroligt bygga-djur-läge, härlig design, trevlig grafik, online-delen håller länge

-
Jobbig kommentator, lite väl svårt mot slutet, inte så mycket eftetanke i striderna

Grafik: 7
Ljud: 6
Spelbarhet: 8
Hållbarhet: 8