Ninja Gaiden II

Riktigt spektakulärt! Det är det allra första som slår mig med häpnad. Min Ryu Hayabusa reagerar blixtsnabbt på alla mina kontrolltryck och precis som i God of War-spelen är kontrollen helt makalöst exakt. Det andra som slår mig dock är det betydligt mindre trevliga kameraystemet som lyckas med bedriften att faktiskiskt vara sämre än i första Ninja Gaiden till Xbox. På något udda vis, speciellt i trånga små utrymmen, får man storsmisk även av de lättare fienderna just för att kameran och jag inte går ihop.

Presentationen är fin men något opolerad och främst grafiken är inget vi inte hade sett tidigare. Precis som med Dead or Alive 4 misslyckas Tecmo och Team Ninja att dra full potential ur denna generation. Absolut inte fult men tyvärr ganska livlöst och förutom Ryu själv känns allt annat relativt stelt. Bakrunderna är sparsamt detaljerade och fiendemodellerna återigen inget vi inte hade sett förut. Ljudet är desto bättre men den coola musiken från det första spelet är som bortblåst. Tyvärr. Rösterna känns bra, speciellt japanska.

Den största förbättringen är utan tvekan slagsmålen i sig, vilka är häpnansväckande. Det går ibland så snabbt att man som spelare hinner knappt tänka klart. Men det är hela tiden kul trots återigen de påminda och påtagliga kameraproblemen. Vapnen är det större variation på även om Dragon Sword fortvarande känns mest givande. Bättre är också att vi slipper backtracking som i det första spelet var så enaverande.

Till minusfronten nu då vilket är tyvärr en del. Först och främst får spelet en att känna som usel spelare vid upprepande tillfällen p.g.a. dåligt programerande. Därefter tar sig den avskyvärt obalanserade svårighetsgraden full frihet att sparka på dig när du ligger nere. Därefter får man en stor loska spott rakt över ansiktet av det förbannade kamerasystemet igen. Vid upprepande tillfällen svär jag skjortan av mig själv, fienden får in sina slag trots genomtänkt strategi från mig. Trots att i ena stunden genomgå en urläcker combo och avsluta med en flashig finish får jag sekunden efter storspö av en grotesk varulv som jag inte ens hade en aning om eller trodde redan var död. Och så fortsätter det genom hela spelet, tillfredställelse beblandas med full frustration. Bossfighterna är oerhört häftiga men oftast galet fuskande och föga strukturerande. Ingen platsrum för improvisation, ett sätt att besegra de på och det är genom att offra mycket liv en själv. Oftast, om man har mycket liv och en del helande flaskor klarar man sig men om inte så biter man i gräset, snabbt.

Vilket nu tar mig till spelets slut, den och avslutande kapiteln som är rena rama skämtet. Det man möter är ett löjligt stor antal mängd bossar. Känns som ett ytterst dåligt skämt, spelutvecklarna kastar allt på mig. Precis vid ett sista svärdhugg dyker en ny (större) jäkel upp och likväl förtar lite av glädjen som man upplevde vid sista striden. Hela denna hemska kapiteln förstör en annars genomgående lyckad uppföljare. Men trots bristerna är spelet värt pengarna, inte alls lika bra som sin superba föregångare och vissa lär avfärda spelet vid ett ögonkast men kul är det. Kul till ett pris, dina nerver.

Grafik:6
Ljud:8
Spelbarhet:7
Hållbarhet:8